Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

När makten glömmer arbetarna

18 november, 2014

Skrivet av Leif Mettävainio

Leif Mettävainio Vi som växte upp på 1970-talet fullkomligt bombarderades av utrikesnyheter. Jag glömmer aldrig bilderna från krig, hunger och svältkatastrofer och avsaknaden av demokrati i många, nästan alla länder i Afrika.

Om skribenten:

  • Leif Mettävainio bor i Nelson Mandela Bay/Port Elizabeth, Sydafrika sedan 2012. Tidigare arbetade Leif som ombudsman och internationell sekreterare på GS Facket.

Jag är i dag tacksam att jag fick lära mig så mycket om en värld som fanns långt borta, men som kom in i vardagsrummet genom en tjock bullrig TV, genom dagstidningen på köksbordet och från klockradion med de ilsket gröna digitalsiffrorna.

I början på 1980-talet då jag jobbade som tryckarlärling på ett tryckeri i Luleå, fångades jag av en artikel i Grafiska Fackförbundets medlemstidning Grafia. Artikeln handlade om läget i Zimbabwe, om Robert Mugabe och hans parti.

Mugabe, som vunnit valet 1980, var nu premiärminister tack vare den svarta majoritetens stöd. Han var hjälten som höjdes till skyarna långt utanför det egna landets gränser.  På den tiden hade Robert Mugabe och hans parti ett gott rykte och ett nära samarbete med arbetarrörelsen i Sverige (innan han senare fullkomligt spårade ur och styrde med brutalt våld och bekämpade all politisk opposition).

Mugabes parti i Zimbabwe skulle nu med svenskt bistånd anställa en grafiker. Tryckpressarna i partiets högkvarter i den lummigt gröna huvudstaden Harare, samlade damm och väntade på att få köras igång.

Jag kände mig nästan utvald. Får jag bara iväg en ansökan så kommer jobbet att bli mitt, tänkte jag något naivt. Sagt och gjort, jag skickade in en ansökan och ganska snart fick jag ett vänligt brev från redaktören. Jag blev glad och samtidigt en aning chockad av svaret. Från början hade man haft drygt 40 sökande, efter en gallring återstod nu endast åtta sökande, inklusive jag själv.

Lite panikartat insåg jag att jag måste ta reda på mer om hur det är att leva i Zimbabwe. Jag besökte bokhandlare Bengt som ägde den välsorterade bokhandeln i Luleå. Det var ett säkert kort att snacka med Bengt, han hade stenkoll på alla böcker i sin butik, han hade nämligen läst alla. Så sas det, åtminstone av honom själv.

Bengt rekommenderade mig att läsa Öar i Afrikas inre av den finlandssvenska författarinnan Ulla-Lena Lundberg, en bok som jag också köpte. Den dokumentära boken handlade om levnadsvillkoren i ett antal länder i Afrika. Men inte en enda rad om Zimbabwe, upptäcke jag senare. Allt vackert tal om att han läst alla böcker som han hade till försäljning föll platt som en nyproducerad spånskiva.

Jag fick istället slå upp i och söka i mina föräldrars uppslagsböcker. Där fanns det torr och knapphändig fakta om landet som tidigare hette Rhodesia innan det blev Sydrhodesia och som nu går under namnet Zimbawe:

”Landet i den södra delen av Afrika som ligger mellan floderna Limpopo och Zambezi. Subtropiskt klimat med relativt lite regn och de berömda Viktoriafallen vid gränsen mot Zambia.”

Det här var långt innan internet och google. Man fick helt enkelt ringa och fråga någon, eller någon som i sin tur kanske kände någon som hade kunskap om det man ville veta mer om.

Ett telefonsamtal till Arbettarrörelsens Internationella Centrum, nuvarande Olof Palme International Center på Sveavägen 68 i Stockholm, blev min räddning. Deras entusiastiske Afrikahandläggare delade med sig av sina kunskaper om praktisk biståndspolitik.

Min farbror som tjänstgjort som FN soldat i Kongo under 1960-talet berättade upphetsat om en djävulusisk hetta, en sol som stod rakt upp och den egna kroppen som inte lämnade någon skugga när han patrullerade till fots i den fuktiga djungeln.

Veckor av väntan övergick till månader innan Grafias redaktör hör av sig och meddelar att det utannonserade jobbet i Zimbabwe inte längre är aktuellt, de har stött på problem. Hela projektet med rekryteringen till tjänsten som tryckare i huvudstaden Harare lades i en islåda på obestämd tid.

Det var alltså på vippen att jag i början på 1980-talet flyttade till Afrika. Det var kanske inte meningen att jag eller någon annan för den delen, skulle få den där tjänsten som grafiker i Harare, Zimbabwe för 30 år sedan. Långt senare flyttar jag till Afrika, fast söder om Zimbawe, till Sydafrika.

Den 1 augusti 2013 rapporteras att snart 90-årige Robert Mugabe och hans ZANU-PF parti återigen har vunnit valet i Zimbabwe för en ny femårig mandatperiod. Vid det här laget är det 33 år sedan Mugabe kom till makten, först som premiärminister och sedan som president.

Oppositionen i Zimbabwe hävdar att valet inte gått rätt till. De tänker överklaga valresultatet. I grannlandet Sydafrika säger  presidenten Jacob Zuma med ett leende att han är nöjd med valresultatet.

Till en början är omvärlden något avvaktande. Efter några dagar uttalar sig ledande företrädare från både EU och USA kritiskt. De menar att Mugabe fått för många röster. Oppositionen lovar att låta domstolarna avgöra om det har fuskats med valresultatet. Men efter ytterligare några dagar backar oppositionen, man har inte längre för avsikt att överklaga valresultatet. En ålderstigen och argsint ledare som ofta tagit till våld mot opposition är en livsfarlig kombination.

Precis som Mugabe i Zimbawe håller sig Zuma kvar vid makten i Sydafrika. I Afrika är det inte många politiker, knappt någon alls förutom Nelson Mandela, som frivilligt valt att lämna över den till någon annan.

Zuma sägs sällan gå i direkt polemik mot sina motståndare. Zuma är också ANC:s* president. ANC lyfter då och då bort interna kritiker. Borgmästare eller kommunalråd, det spelar ingen roll, de kan snabbt bytas ut.

Zumas bostad lär vara en världens absolut dyraste privata presidentbostäder. Ombyggnationer och säkerhetsanordningar, ja hela kalaset har betalats av skattebetalarna.

Sydafrikas justitieombudsman Thuli Madonsela har i en kritisk rapport uppmanat Zuma att betala tillbaka merparten av byggkostnaderna till staten. Lite tillspetsat kan man säga att det råder fullt krig om hur lagarna ska följas mellan de som stiftat lagarna och de som ska döma efter lagarna.

Det största facket, Metallarbetareförbundet Numsa är hårda kritiker av Zumas politik och den spatiösa bostaden. Numsa är också kritiska mot sin egen centralorganisation Cosatu, som man menar går i ANC:s och Zumas ledband. Numsa blev nyligen, inte helt oväntat uteslutna ur Cosatu.

Arbetarrörelsen i Sydafrika är tudelad och djupt splittrad. Det svajar ordentligt runt det statsbärande ANC som Numsa anser driver nyliberal politik.

Medlemmar i Numsa är nu i startgroparna att starta ett nytt arbetareparti inför lokalvalen 2016.Sannolikt kommer fler fackförbund att följa utbrytarna.

*Fotnot: Arbetarrörelsen i Sverige stödjer befrielserörelsen ANC sedan 1960 – då apartheidpolisen skjöt 69 svarta i Sharpville.


Läs mer:
Sydafrikas LO utesluter metallfacket

Du kanske också vill läsa…

Fotboll är inte detsamma som machokultur

Fotboll är inte detsamma som machokultur

Gästkrönika, Leif Mettävainio.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

”Ljugande politiker är ett hot mot demokratin”

”Ljugande politiker är ett hot mot demokratin”

Jan Scherman: När Ebba Busch ljuger om sitt festande mitt i en coronakris använder hon sig av samma metod som Donald Trump

”Vi måste aktivt skydda demokratin”

”Vi måste aktivt skydda demokratin”

Även vi bör återuppta diskussionen om att förbjuda militanta nazistorganisationer som NMR, skriver journalisten Lisa Bjurwald

Sverige är på rätt väg ur krisen

Sverige är på rätt väg ur krisen

Att förstärkningen av a-kassan blir kvar är en seger för tryggheten, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Fortsätt förhandla

Fortsätt förhandla

Ingen vill att politiken ska rubba maktbalansen på svensk arbetsmarknad, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Självklart väljer vi medlemmarnas sida

Självklart väljer vi medlemmarnas sida

När vi tar strid för varandra visar vi att vi är en kamporganisation, skriver Pontus Georgsson.

Pappers är kollektivet som skapar vinnare

Pappers är kollektivet som skapar vinnare

Tillsammans och med nytänkande tar vi oss an de utmaningar vi står inför, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.

Första hundra åren i framtidens tjänst

Första hundra åren i framtidens tjänst

Vi har valt att visa människorna på bruken under de senaste decennierna, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Opinion

”Ljugande politiker är ett hot mot demokratin”

Jan Scherman: När Ebba Busch ljuger om sitt festande mitt i en coronakris använder hon sig av samma metod som Donald Trump

Skulle Boden bota min resångest?

Skulle Boden bota min resångest?

Den värsta resfebern lugnas av ett nattåg mot Norrland, skriver Anneli Jordahl.

”Vi måste aktivt skydda demokratin”

Även vi bör återuppta diskussionen om att förbjuda militanta nazistorganisationer som NMR, skriver journalisten Lisa Bjurwald

Sverige är på rätt väg ur krisen

Att förstärkningen av a-kassan blir kvar är en seger för tryggheten, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Ni har tystat oss bit för bit, LKAB”

”Ni har tystat oss bit för bit, LKAB”

Brukspatronen har satt kniven i det sista av Malmbergets levande kulturscen, skriver musikern Johan Airijoki.

Självklart väljer vi medlemmarnas sida

När vi tar strid för varandra visar vi att vi är en kamporganisation, skriver Pontus Georgsson.

Livets gång syns bara från sidan

Livets gång syns bara från sidan

Det är hjärtat som visar oss vägen. Och hundar, skriver Carl-Einar Häckner.

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

Kvar efter metoo finns något viktigare än debatten om rätten att skuldbelägga enskilda personer, skriver sex förtroendevalda i IF Metall.

Vi är på väg in i ett nytt läge

Vi är på väg in i ett nytt läge

När vi i Sverige skryter lite extra säger vi att vi är världsmästare i omställning, skriver Peter Larsson.

Bra jobb­satsningar i höstbudgeten

Magdalena Anderssons spara i ladorna har bytts mot satsa järnet. Det är helt rätt, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.