Vad är det vi väljer – egentligen?

Jens ÖstlingNär jag kom ut i arbetslivet hade bemanningsföretagen redan tågat in på arbetsmarknaden, med allt vad det innebar. Totalt har jag varit anställd av fem olika bemanningsföretag, varit ut hyrd till fler arbetsplatser än jag vågar minnas. Hann nästan fylla jämnt tre gånger om innan jag fick en fast anställning, och min första betalda semester hade jag i somras.

Nej det är inte ett dugg synd om mig.

Något som är ungefär likadant överallt på alla dessa arbetsplatser där kunskapskraven är små, arbetsuppgifterna monotona och personalomsättningen hög. Det är att extremt få, om ens någon, identifierar sig mig sitt arbete.

Man jobbar som montör, maskinoperatör, etc. Det är ingenting man är. Läkare, det kan man vara, lärare likaså, ekonom, ingenjör, advokat.

Att identifiera sig med ett arbete som går ut på placera något i något annat i en snabb takt eller att skruva i en två eller tre skruvar på något annat om igen.

Eller något annat väldigt enformigt.

Är i viss mån att avhumanisera sig själv, man blir en maskin som skall producera. Man blir någonting som kan användas och förbrukas.

Sedan kastas bort.

Jag känner väldigt många som jobbar i industrin, men väldigt få industriarbetare. Däremot känner jag och har träffat en massa föräldrar, poeter, fotbollsspelare, musiker, författare, politiker, tjötrövar, tyngdlyftare, brottare, boxare, konstnärer, krönikörer…

Alla dessa olika människor som man träffar på har ju givetvis sina egna skäl till varför de är där de är.

Ni får inte missförstå mig nu, det är inte bara jämmer och elände att jobba i industrin. Det kan vara riktigt kul ibland. Men det är ju i regel inte mina enformiga arbetsuppgifter jag har att tacka för dessa stunder.

Men ett skäl som vi alla har gemensamt är att i detta samhälle behöver vi pengar.

Många av oss hade ju mycket hellre ägnat sig åt något helt annat, något mycket mer produktivt, eller i vart fall något mycket trevligare.

Men vi är så illa tvungna.

Att välja att inte arbeta (om man nu inte råkar vara förmögen) är att välja bort möjligheten till egen bil och bostad, att välja bort restaurang besök och resor, att välja bort sin egen själv ständighet.

Det blir helt enkelt inte mycket till val.

Alla vi som jobbar med, ja vad det nu må vara, har ju i de flesta fall inte varit så jätteaktiva i våra val av yrke. Min erfarenhet säger att det inte är så det fungerar.

Utan man trillar in på saker, ett sommarjobb blir ens arbetsplats i 10 år, etcetera. De allra flesta jag har träffat på säger att “ja, det bara blev så”.

Man jobbar någonstans, där man halv trivs, sen får man barn eller ja, livet händer. Vips så är man en inventarie.

Om du skulle gå runt på en skolgård och fråga barn vad de skulle vilja bli när de blir stora är det väldigt få barn som skulle svara att de vill packa korv. Trots detta finns det människor som arbetar med att packa just korv.

Att säga att allting är ett val för med sig en annan konsekvens också. Har du ett dåligt betalt jobb? Välj ett annat då. Dålig arbetsmiljö? Välj ett annat.

Alla skall helt enkelt inte med. Alla kan inte välja ett högre betalt yrke. Det finns ju bara ett begränsat antal platser att fylla. Som det ser ut idag behövs det helt enkelt fler montörer än ingenjörer i industrin.

Alla kan heller inte välja att arbeta, det finns inte jobb till alla. Dessutom är det så många saker som vi inte kan välja som spelar väldigt stor roll i våra liv.

Tänk om du har dåliga föräldrar då? Hur skall du välja bort dom?

Nej valfriheten i stora delar av livet är för de flesta av oss alltjämnt en chimär. Men visst man kan likt ett barn hävda att du väljer ju att andas.

Ja, men vad blir konsekvensen om jag skulle sluta?

Jens Östling