När arbetsgivaren blev en välgörare

Jens ÖstlingEn kan undra hur mycket det ligger i ett ord. Någon gång då orden arbetsköpare och arbetssäljare anammades av de mer radikala krafterna i arbetarrörelsen och slutade användas av gemene man. Då började någonting att hända.

Visserligen har ju stat och kapital levt i en stillsam hegemoni i många år. Men det är inte det jag är ute efter. Det började hända någonting med oss arbetare.

Eftersom de barmhärtiga arbetsgivarna giver oss arbete och arbetet i sin tur skänker oss stålars, och stålarna kan ju köpa oss lycka. Vi tycks ständigt stå i en tacksamhetsskuld till våra ”välgörare”. Detta sker hela tiden – jag hör snacket runt omkring mig överallt.

”Ställa upp?”. Ställa upp på företaget?

Men vafan! Varför är du där?

Jag vet att ett arbete skänker många fler saker än bara lön. Ett socialt sammanhang, självförtroende. Kanske rentav stolthet?

Jag brukar själv lite skämtsamt deklarera för mina kamrater, att jag är Världens bästa montör! Gärna stående på nått högt så att jag liksom kan blicka ned.

Men i slutet av dagen när den nedersta raden skall räknas så är det en anledning och endast en anledning som gör att vi är där.

Som får oss att hasa sig bort från sängens värme. Som får oss att stå i regn och mörker på en busshållplats. Som får oss att springa med hjärtat i halsgropen i skräck om att bli försenad. Som får oss att göra fullkomligt hjärndödande sysslor 8 timmar om dagen.

Denna anledning är givetvis lönen.

Det som sker mellan företag och person är ju en ekonomisk transaktion. Jag har skrivit på ett papper som säger att jag fem dagar i veckan skall stå till företagets förfogande åtta timmar om dagen.

Inte mer och inte mindre.

Och när företaget räknar ihop nedersta raden så är det bara en sak som räknas, lönsamheten. Företaget ser på vår ekonomiska transaktion på detta sett.

Även om de kommer med lockrop om att ställa upp kommer de aldrig att tveka på vad de behöver göra om jag plötsligt blir olönsam.

Frågan är om vi ser det på samma sätt?

Och där tror jag att språket spelar oss ett spratt.

I vår iver att vara fantastiska arbetstagare (och det är vi, vi är fan världens bästa arbetare) så glömmer vi att det hela är en ekonomisk transaktion. Därför blir vreden så stor, därför känns sveket så stort när de anser att transaktionen är avslutad.

Men vi har ju ställt upp! Vi har ju kämpat! Gått ned i takt tid! Jobbat över varje helg! Fixat barnvakt för att kunna få ut leveransen…

Eftersom ekonomiska transaktioner enligt liberalerna alltid är frivilliga kommerdet inte att komma något medlidande. Inget förstående. Möjligtvis någon kondoleans.

De har uppfyllt sin del av avtalet och att du missade din sons första fotbollsmål är ju faktiskt inte deras fel.Inte deras fel att din rygg värker.

Inte deras fel att dina axlar inte förmår att lyfta armarna över huvudet.

Du ingick i ett avtal.

Företaget köpte din arbetskraft, i alla fall för en stund.

Jens Östling