Where are we now?

Ledare Where are we now, sjöng David Bowie i en av sina vackraste låtar.  Många undrar nog detsamma i politiken i dag. De rödgröna måste berätta vart vi är på väg. Måtte årets första partiledardebatt präglas av politisk fantasi istället för av panik.

Det går på många sätt bra för Sverige. Ekonomin har tagit fart och arbetslösheten sjunker. Ändå visar olika opinionsmätningar att framtidstron är klen hos svenska folket. De flesta tror att det blir sämre i år än förra året. Hur är det möjligt?

Till stor del hör det ihop med att politikerna själva verkar ha tappat framtidstron. Höstens myckna tal om kris och kollaps har etsat sig fast hos medborgarna. Det är en farlig retorik som bara understödjer politikerförakt och främlingsfientlighet. Folk vill inte ha beslutsfattare som handlar i panik utan beslutsfattare som kan ta ut riktningen. Politik är inte att vela utan att vilja.

I årets första partiledardebatt måste Stefan Löfven just peka ut i vilken riktning han vill gå – vilket Sverige ska vi ha?

Den bristande tilliten hör också samman med den växande ojämlikheten. I ett Sverige som under alliansens regeringsår drogs isär, där klyftor växte mellan samhällsklasser och mellan stad och land, känner sig många ifrånåkta och övergivna av politiken. Högerpopulistiska tankar om ”eliten” som inte värnar ”oss svenskar” får sin näring i denna känsla av övergivenhet.

Till Socialdemokratins paradgren hör idén om solidariteten och slagordet ”alla ska med” är dess signum. S-ledaren Stefan Löfven talade mycket bra om vikten av ett sammanhållet Sverige under den senaste valrörelsen. Nu måste han göra politik av berättelsen om det jämlika samhället.

Måste folkhemmet innebära slutna väggar, dvs stängda gränser eller kan välfärdsstatens idé genomsyra det öppna mångkulturella samhället i migrationens tid?

Svaret måste bli ja till det sistnämnda. Stängda gränser och nationalism har aldrig varit en framtidsväg utan leder bara bakåt. Sverige behöver fler invånare och rätt skött kan invandringen bli en motor för nästa tillväxtsprång. När nu regeringen fått sitt andrum, (detta cyniska begrepp i krigens och katastrofernas tid) är det hög tid att utarbeta omställningsplaner för ett socialt och ekonomiskt hållbart migrationssamhälle. Den politiska viljan måste bäras upp av solidariteten.

Behöver det öppna och generösa samhället innebära en amerikaniserad arbetsmarknad med låglönejobb och otrygghet eller kan den svenska modellen med kollektivavtalade drägliga löner och utbildning för alla vara ledstjärnor även nu?

Socialdemokratins svar kan rimligen inte vara annat än jämlikhetens idé och här är det dags för kamp. Det är inte i de ökade klassklyftorna eller den alltmer oreglerade arbetsmarknaden som framtiden skapas. Det är inte lägre löner som ger nya jobb.

Att ta utmaningen med de många nyanlända till intäkt för att skapa låglönesektorer och skikta arbetskraften ännu mer är en direkt kontraproduktiv väg att gå. Så byggs inte ett solidariskt och välmående land. Generös flyktingpolitik måste paras med rejäl reformpolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik och ny politisk ingenjörskonst.

Where are we now, sjöng David Bowie i en av sina vackraste låtar.
Många undrar nog detsamma i politiken i dag.
De rödgröna måste berätta vart vi är på väg.
Måtte årets första partiledardebatt präglas av politisk fantasi, istället för av panik.

Helle Klein