Explosion i handen på anställd – ny sprängolycka på Nammo
Kvinna förd till sjukhus Produktionen stoppad Polisen utreder arbetsmiljöbrott
Ja till treårigt avtal
Publicerad 2017-03-09, 11:25 Uppdaterad 2020-08-03, 16:32
Ett treårigt avtal där det sista året kan sägas upp. Det är vad de opartiska ordförandena föreslår i sin avtalsskiss. Både arbetsgivarna och industrifacken är positiva. If Metall säger ja, men bara under vissa villkor.
Avtalen på 1, 43:
– Avtalet måste ge förutsättningar för ökade reallöner, en avsättning till delpension och en låglönesatsning, säger IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe.
Förbundet har ännu ett villkor.
– Och det är att arbetsgivarna drar tillbaka alla sina långtgående krav på allvarliga försämringar av kollektivavtalet.
Som exempel nämner Anders Ferbe arbetsgivarnas krav på att göra hela avtalet dispositivt, det vill säga att man lokalt kan komma överens om villkor som är sämre än det riksomfattande kollektivavtalet. Till de ”långtgående kraven” räknar han också ökat övertidsuttag och en förlängning av den så kallade arbetstidskorridoren, alltså möjligheten för arbetsgivaren att fritt kunna flytta arbetstid till exempelvis helger.
– Vi kan omöjligt acceptera arbetsgivarnas krav på att förskjuta makten på arbetsplatsen. Det backar vi aldrig ifrån.
Enligt det treåriga avtalsförslaget från Opo ska löneökningar betalas ut vid tre olika tillfällen. Däremot sägs ingenting om lönerna ska höjas lika mycket under vart och ett av de tre avtalsåren. Facken inom industrin (IF Metall, GS, Unionen, Sveriges ingenjörer och Livs) säger gemensamt ja till Opos skiss.
Med skissen skickar Opo också en signal till parterna att fram till 20 mars förhandla klart de avtalsfrågor man kan komma överens om. Anders Ferbe:
– Jag tolkar det som att Opo vill ha bordet rensat när vi går in i slutförhandlingarna och koncentrerar oss på de tre verkliga knäckfrågorna: nivån på löneökningarna, avsättningen till delpension och låglönesatsningen.
Även arbetsgivarna säger ja till skissen. Anders Weihe är förhandlingschef på Teknikföretagen.
– Skissen lägger en vettig grund för fortsatta förhandlingar.
Inte minst är han nöjd med att det normerande avtalsvärdet ska uttryckas i procent, inte i kronor och ören.
– Nu får vi fortsätta att förhandla och försöka träffa ett normerande längre avtal som stärker industrins konkurrenskraft. Vi har relativt gott om tid på oss.
Också Industriarbetsgivarna säger ja till Opos skiss:
– Vi ställer oss positiva till Opos skiss. Det överordnade i avtalsförhandlingarna är att vi bidrar till att vi stärker konkurrenskraften för industrin, säger Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna i ett pressmeddelande.
Fackföreningsrörelsen tar inte fajten. Fackföreningsrörelsen är fajten. När Fackföreningsrörelsen förhandlar, både centralt och lokalt, borde fackföreningsrörelsen ha som norm att medlemmarna ska stå ute på trottoaren. Det skall föras så mycket oväsen utifrån trottoaren, med talkörer och krav, att de får avbryta förhandlingarna och gå fram till fönstret och titta. Det är förhandlingsdelegationen som står ute på trottoaren. De inne i rummet är bara inskickade för att framföra kraven. Avtalet går sedan ut på medlemsomröstning innan det skrivs på.
Den dagen då topparna i Fackföreningsrörelsen själv har en genomsnittlig arbetarlön, känner han/hon själv att avtalet är för dåligt. Vi måste få mer för att hen ska klara amorteringar och lån, eller barnens försörjning. Den dagen då fackföreningsrörelsen låter vikarien hoppa in på förbundskontoret, för nu måste hen hem till jobbet som ”maskinist” några månader så hen inte glömmer yrket hen ska tillbaka till när hen avgår som förbundsordförande. Den dagen inser hen att vi inte kan ha lojalitetsförklaringar i anställningskontrakt. Hen måste kunna tala med pressen om jobbet som ”maskinist”. Då inser hen att vi inte kan ha timvikarier med mobiltelefonen tätt intill. Hen måste veta när hen skall jobba. Den dagen börjar vi se formerna för ett fackföreningsrörelsen som genomfört ett förändringsarbete fullt ut. Med en medlem, oavsett var i landet vi bor.
Och när man frågar hen om lönen blir han besvärad. Hen hänvisar till förbundsstyrelsen. Varför då? Att inte ha en egen åsikt i frågan och att bli besvärad, vittnar ju om att hen innerst inne tycker att detta inte är rätt. Varför gör hen då inget åt saken?