Kampen om fikarummet
Rasismen har blivit ett arbetsmiljöproblem. Arbetare ställs mot arbetare i fientliga samtal under rasterna. Nu ändrar facket strategi – följ med DA på kurs i Blekinge.
Industriarbetarnas tidning
På Volvo Cars i Olofström samarbetar företagets ledning och IF Metall för att hålla rasismen borta från fabriksområdet. Tiden fram till nästa val kan bli skitig, tror de.
Fiktionen: En krog i ett litet samhälle någonstans i södra Sverige. Runt ett bord sitter ett sällskap och dricker öl. Stämningen förändras när de börjar prata om vilka som fick vara kvar efter att ortens grönsaksfabrik minskade personalstyrkan. Samtalet glider snart in på att svenskarna fick gå hem, medan invandrarna fick stanna kvar.
”Det handlar om vem som är billigast”, slår en av männen i sällskapet fast.
”Det där är inte alls sant”, får han genast mothugg av mannen på andra sidan bordet.
Dialogen utspelar sig i filmen Äta, sova, dö. Han som säger ifrån var klubbordförande på livsmedelsföretaget, har suttit många gånger i förhandlingar med ledningen, och vet att det som gäller är ”lika lön för lika arbete”. Mannen kontrar i stället med att säga:
”Du sitter och förhandlar och förhandlar, och är själv arbetslös. Hur fan kommer det sig då? Vem har tagit ditt jobb?”
”Det … Ashlim.”
”Ashlim, ja precis! Exakt! Ha, ha, ha.”
”Det finns industriarbetare som inte vill sitta i fikarummen längre.” Fredrik Svensson.
Verkligheten: Restaurangen på Volvo Cars övre fabrik i Olofström. Ett trettiotal matgäster njuter i lugn och ro av lunchrasten. Bruset av röster är behagligt och avkopplande. Runt ett bord i matsalen sitter Maarit Torikka, Estika Vasic och Fredrik Svensson framför en dator och tittar på en scen från den prisbelönta filmen. Det märks på dem att de inte gillar det de ser. De dricker inte ur kaffekopparna under visningen.
Filmscenen griper tag i dem för den återspeglar verkligheten på ett rått sätt:
– Det finns industriarbetare som inte vill sitta i fikarummen längre, och så är det över hela Sverige, säger Fredrik Svensson, sammankallande för IF Metall Blekinges jämställdhets- och integrationskommitté.
Hans vapendragare Maarit Torikka är fackklubbens jämställdhetsansvariga på Volvo Cars. De är i sin tur beroende av insatser av personer som Estika Vasic, som är pressoperatör och skyddsombud. Hon är dotter till en av många jugoslaver som fick jobb på Volvo på 1960-talet.
– Mina föräldrar gick skilda vägar och det dröjde till 1987 innan jag själv kom till Sverige. Efter två år började jag jobba på Volvo. Jag kunde inte mycket svenska och förstod inte alla ord. De skrattade åt mina misstag, men jag har aldrig känt mig mobbad eller att någon försökt trycka ner mig, säger hon.
Maarit Torikka är själv född i Sverige och ättling till finländare som en gång i tiden emigrerade hit för att jobba. Hon har arbetat ännu längre på Volvo, 35 år, och kan peka ut en tydlig förändring:
– Jargongen är råare i dag. Tidigare hade vi problem när det gällde sexuella anspelningar. I dag är snacket mest rasistiskt.
– Ja, vi har fått en backlash där, medger kommunikationschefen Jonas Knutsson, när vi träffar honom tillsammans med facket för att prata om företagets syn på hur kampen om fikarummet ska gå till, i ett allt hårdare samhällsklimat.
Jonas Knutsson har ansvar för den operationella utvecklingen på Volvo Car Group och han inser att det lär behövas olika strategier framöver.
– Fram till nästa riksdagsval kommer det att bli skitigt i sociala medier och på landets arbetsplatser. Det blir svårt att trolla bort det. Det blir mer polariserat och fler slussar som öppnas.
På Volvo Cars har man sedan i höstas en uppdaterad uppförandekod som gäller för alla anställda. I den fastslås dels att företaget har nolltolerans mot diskriminering, trakasserier och mobbning, dels att alla medarbetare ska behandla varandra med respekt, värdighet och vanlig hövlighet.
Den anställde som känner sig utsatt för något som strider mot uppförandekoden kan ringa anonymt till en het telefonlinje och anmäla det. Tanken är att så snabbt som möjligt kunna ge stöd till den drabbade och återställa ordningen på den aktuella avdelningen.
– Det är oerhört viktigt att telefonlinjen finns, för det är en tydlig signal om att företaget bryr sig om arbetsmiljön, och det underlättar för de anställda att slå larm och säga ifrån när det behövs, säger Fredrik Svensson.
”Jargongen är råare i dag. Tidigare hade vi problem när det gällde sexuella anspelningar. I dag är snacket mest rasistiskt.” Maarit Torikka
För cirka tio år sedan lanserade Volvo konceptet ”Power of We”, för att visa att man uppfattar alla anställda, oavsett bakgrund och kön, som lika viktiga lagspelare som arbetar tillsammans mot samma mål.
– Vi måste vara väldigt duktiga för att förbli konkurrenskraftiga. Våra medarbetare kan inte göra ett halvdant jobb. De måste därför må bra och det gör de genom att få vara sig själva. Det ska inte vara en belastning på arbetsplatsen att vara annorlunda, säger Jonas Knutsson.
Men strategier, uppförandekoder och telefonlinjer räcker inte alltid. Ibland krävs att någon ingriper omedelbart. Någon som Fredrik Svensson:
– De ber mig komma ut när det känns obekvämt.
Han minns särskilt en gång då ett skyddsombud kontaktade honom för att den rasistiska jargongen var i gång ordentligt i ett fikarum. Sverige hade infört gränskontroller riktade mot flyktingar som kom in i landet via Danmark. Vid borden och till doften av nybryggt kaffe tjafsades det om olika religioner och antal människor som invandrade hit. Skyddsombudet hade varken tillräckligt mycket kunskaper eller uthållighet.
Fredrik Svensson kom därför på idén att samla in gruppen med det påhittade skälet att man skulle ha en försäkringsgenomgång. Det tog inte lång tid innan diskussionen om försäkringar gled in på ämnet invandrare, öppna gränser, skithöga samhällskostnader och fattiga pensionärer.
Fredrik Svensson visste att det skulle bli ett tufft samtal och hade samlat på sig fakta. Han visade också konkreta exempel på hur man kan lösa problem. Han berättade hur han tillsammans med andra boende i angränsande Vilshult, med relativt små insatser, lyckats främja integrationen av familjerna som bodde på ortens flyktingförläggning. Allt som hade krävts var att samla och reparera ett antal gamla cyklar som flyktingbarnen fick använda.
– Alla lyssnade på mig. Det var ett 20-tal anställda på mötet men det var tre som var drivande. Till slut var det bara en som vägrade byta åsikt, säger Fredrik Svensson.
”Nya medarbetare kommer in hela tiden och vi måste därför skapa en miljö där alla känner sig välkomna.” Bogdanka Sublja
En annan industriarbetare som vågar ingripa om det behövs är Bogdanka Sublja. Vi träffar henne vid en arbetsstation i övre verkstaden.
– Jag kom till Volvo 1989 och trivdes direkt. Det var mest trevligt folk på golvet och det rådde en fin harmoni. De var omtänksamma och man tog hand om varandra. Nu är det okej att spotta ut vad som helst och det avspeglas här.
Bogdanka Sublja är känd för att vara en av dem som reagerar omedelbart och säger ifrån när hon hör kränkande kommentarer vid fikaborden eller i lunchrummet. Att kompromissa om värderingar är inte aktuellt, enligt henne, och det är ett arbete som måste få ta tid.
– Nya medarbetare kommer in hela tiden och vi måste därför skapa en miljö där alla känner sig välkomna. Den hårda jargongen är inte okej och jag slutar aldrig prata om det. Att förändra människor kan ta mer än en vecka, men man måste tro på att det går, säger Bogdanka Sublja.
25-åringen Sophie Tjärnberg tror också att det är möjligt att skapa en bättre arbetsmiljö:
– Jag tror på möten, för det är svårt att hata någon som man lär känna, säger hon.
Sophie Tjärnberg är en av väldigt många ungdomar som Volvo har anställt i Olofström på senare år. Hon ingår i koncernens ungdomsutskott och har diskuterat uppförandekoden i olika grupper.
Med rötter både i Kroatien och i Norrland värdesätter hon mångfalden på arbetsgolvet högt. Arbetare med olika bakgrunder umgås gärna med varandra och jobbar sida vid sida, men ett tydligt problem är, enligt henne, att fler och fler väljer att isolera sig och väljer sin egen verklighet utanför arbetstiden. En verklighet där man mestadels får höra det man vill höra och inget mer.
– Det finns gott om alternativa fakta i dagens samhälle. Och det är lite farligt. Många lever i bikupor och det är svårt att övertyga varandra, säger Sophie Tjärnberg.
För både platschefen och de fackliga representanterna är det tydligt att samarbetet dem emellan är avgörande för att lyckas i kampen om fikarummet.
– Det är viktigt att få företaget med sig i arbetet, annars slåss facket ensamt mot väderkvarnar och förlorar fajten, säger Fredrik Svensson.
– Det är företagen som har bollen när det gäller arbetsmiljön. Rasten är en helig tid. På fabriksgolvet är man i sin bubbla. Det är i fikarummet som man andas ut och får nya krafter, fastslår Maarit Torikka.
Fredrik Svensson gick IF Metalls nya samtalskurs ”Förebildning” i slutet av sommaren 2016, och han lär fortsätta ta diskussionen så länge det behövs.
– Jag har ett par arbetskamrater som gärna vill sätta i gång mig för de vet att jag står upp för våra värderingar. En gång stod vi vid kaffeautomaten i slutet av lunchrasten och en av dem försökte provocera mig. Men då använde jag samtalsmetoden och det fungerade.
Han blev verkligen helt ställd.
Vad säger du till fackligt förtroendevalda som är trötta på att jobba i motvind?
– Vi ska våga ta hjälp av varandra. Ingen ska vara ensam. Vi är en kamporganisation, inte en jävla fotbollsförening! Och vi ska kämpa tillsammans, säger Fredrik Svensson.
Fiktionen igen. Tillbaka till krogen någonstans i södra Sverige. Fackets representant blir avbruten av en hånfull man.
”Fan, blattar, juggar och muslimer och fan vet …”
Den unga kvinnan avbryter honom:
” Alltså, du kan inte säga så.”
”Vad kan jag inte säga?”
”Alltså, jag och pappa är också muslimer.”
”Är ni?”
”Jo”, svarar hon.
”Det är sant”, fyller fackombudet i.
Filmscenen från Äta, sova, dö blir för mycket för Fredrik Svensson. Han förblir tyst och det nästan kommer blixtar ur hans ögon. Maarit Torikka börjar prata:
– Jag får ont om någon kallar mig finne. Jag tycker det är ett skällsord. Samma sak med blatte, jugge eller svartskalle. Det är inte okej. Sedan väljer man många gånger att skratta bort det, för det blir lättare än att ta en diskussion.
– Jag säger nästan tvärtemot, fyller Estika Vasic i. Hon påpekar att hon har inga problem med att själv säga att hon är svartskalle. Hon kom inte till Sverige på grund av något krig, och kommer man hit för att få möjligheten till ett bättre liv, då är det bara att ta emot det och acceptera läget, tycker hon.
– Jag är nästan stolt när de säger att jag är en utlänning eller svartskalle. För då kan jag ge kommentaren tillbaka: att javisst jag är det, men jag är här på grund av att Sverige på 1960-talet ville ha oss, säger Estika Vasic.
– Jag tycker inte det är okej att kalla någon för svartskalle för vi har alla ett namn, och vi har alla lika värde, säger Maarit Torikka.
– Nej, det är inte okej, medger Estika Vasic.
Fredrik Svensson sätter till slut ord på det han känner efter att ha sett filmscenen:
– Hade den där dialogen ägt rum här på Volvo så hade jag först använt fakta. Jag hade förklarat hur det ligger till, men jag hade blivit vansinnig om någon som jobbar på samma fabrik hade sagt så i en folksamling.
Verkligheten igen. Två fikapauser som är 18 minuter långa och en halvtimmes lunch. Det är tiden som arbetarna på Volvo har på sig för att äta och vila. Klockan 13.45 samlas teamen från presslinjerna 35 och 36 på Volvos övre fabrik i Olofström i ett enkelt inrett fikarum.
Fredrik Svensson passar på och frågar rakt ut om någon av dem på senare tid har hört någon uttrycka sig rasistiskt eller sexistiskt.
– Nej, i alla fall inte i vårt arbetslag, säger Elias Olsson och de andra instämmer.
Pausen är över. Tiden går fort denna eftermiddag. Estika Vasics arbetspass är slut och hon åker hem. I bilen känner hon sig lyckligt lottad över sitt jobb och över att veta att det är på Volvo hon vill knoga fram till pensionen.
De som tar över produktionen efter Estikas arbetslag går i stället med raska steg till sina stationer för att sida vid sida, i ett respektfullt kamratskap, fortsätta bygga bilar och skapa välstånd. Utan giftiga kommentarer. Utan sårande påhopp.