Sara, 44, blödde genom arbetskläderna: ”Hade aldrig vågat berätta för chefen”

I flera år höll Sara Skoglund tyst om smärtan och det forsande blodet. Under skoven kunde hon varken gå eller stå. Ändå sade hon inget till chefen.

Nu leder hon IF Metalls informationsarbete om endometrios.

– Om vi tar tag i den här frågan tror jag att det kommer sprida sig, säger hon.

Sara Skoglund minns när skoven var som värst. Hon var 34 år och jobbade som processoperatör på läkemedelsföretaget Galderma i Uppsala. Än hade hon inte fått sin endometrios-diagnos. Hon trodde att det hon upplevde var vanlig mensvärk.

– Jag kom inte upp ur sängen vissa dagar för det gjorde så fruktansvärt ont. När jag pratade med min mamma och syster så förstod de inte. Jag tänkte va, har de inte lika ont som jag?

Arbetet på Galderma var stundtals komplicerat och innebar inspektion eller montering på löpande band. Sara Skoglund hade arbetat på arbetsplatsen i 16 år och hade stenkoll på alla moment. Men när värken kom var det som att världen runt omkring försvann.

– När det var som värst så kröp jag ihop till en boll bara. Sen fick jag sitta så, i fosterställning, och försöka hålla ut.

Hon tryckte på pausknappen, bet ihop och hoppades att produktionsstoppet skulle gå obemärkt förbi. De mest lamslående smärtorna kunde pågå i några minuter, ibland längre. Samtidigt kände hon hur blodet mellan benen började forsa.

– Jag har blött igenom mina arbetskläder jättemånga gånger. Och det blir ju en ganska jobbig situation, särskilt om man inte heller vet vad det beror på. Allt blir fel.

Kollegorna täckte upp för Sara under ombyten och toalettbesök. Under tiden gjorde hon allt för att chefen inte skulle märka vad som var på gång. Som ensamstående med mamma med två barn hade hon inte heller råd att sjukskriva sig.

– Det krävs att man har förtroende för sin chef för att berätta något sådant, och min chef var man och använde sig av väldigt mycket härskartekniker. Jag hade aldrig vågat berätta för honom. Så jag mörkade helt och hållet.

Som 38-åring gick Sara till en gynekolog och diagnostiserades med adenomyos, som är form av endometrios. Hon råddes att börja med preventivmedel för att lindra besvären. Men Sara visste att hon inte mådde bra av hormonerna. I stället skickades hon hem med ett lättare smärtstillande medel.

– Det hjälpte ju inte överhuvudtaget. Så jag började googla och insåg att det fanns i princip ingen information alls om det här. Gynekologen kunde inte heller ge mig någon fakta. Det var som att preventivmedel var enda lösningen.

Sara fick hitta andra sätt att hantera smärtan. När hon märkte att den diklofenak hon fått utskriven på grund av sin migrän hjälpte mot smärtorna i magen blev livet lite lättare att leva. Men känslan av att vara nonchalerad och förbisedd hängde kvar.

– Man känner sig vilsen och liksom oviktig i samhället. Det här är inget problem som man ser och tar tag i och agerar på utan det är bara någonting som får fortgå. Och ingen pratar om det.

– Jag kände, ska det vara så här? På riktigt, för kvinnor. Jag tycker det är fruktansvärt att man inte får någon form av information.

Läs också

Gruv­arbetaren Elin, 21, är trött på att ingen pratar om kvinnosjukdomar

✓IF Metalls yngsta ombud vill att kvinnor och män ska värderas lika ✓Tar kampen för jämställd sjukvård

Cirka tio procent av alla kvinnor drabbas av endometrios någon gång under livet, enligt svenska Endometriosföreningen. Symptomen varierar och vissa märker inte av sjukdomen alls. Andra har så svåra smärtor att de har svårt att utföra sitt arbete eller leva ett normalt liv.

Sjukdomen innebär att livmoderslemhinnan hamnar utanför själva livmodern. Bitar av slemhinnan förs med blodet via äggledarna och fastnar i exempelvis bukväggen eller tarmen. Där börjar de växa och kan skapa inflammation och smärta. Sjukdomen kan också leda till sämre immunförsvar, vilket ytterligare ökar risken för sjukskrivning.

Läs också

Emma, 32, fixade gratis mensskydd på Volvo: ”En konkret facklig seger”

✓Började som lokalt initiativ ✓”Det var en oro – men vi stod på oss”

I fjol, fem år efter diagnosen, bestämde sig Sara Skoglund för att lyfta frågan till sitt fackförbund IF Metall. I 11 år som skyddsombud hade hon drivit på i olika arbetsmiljöfrågor för sina kollegor på Galderma. Nu grundade sig engagemanget i en fråga som var djupt privat. Under IF Metalls kongress i maj skrev hon en motion om att lyfta frågan om kvinnors sjukdomar högre på agendan.

Motionen fick gehör, en arbetsgrupp bildades och i mars i år släpptes en nytt informationsmaterial om endometrios och mens som kan användas av både fackliga representanter och arbetsgivare.

– Det har varit ett fantastiskt arbete. IF Metall är ett mansdominerat förbund, men om vi tar tag i den här frågan tror jag att det kommer sprida sig. Och om de kvinnorna som har känt sig ganska ensamma på arbetsmarknaden kan få ett stöd via IF Metall. Alltså, vilken grej. Jag blir så stolt.

En viktig information i det nya materialet som hon vill lyfta handlar om karensavdraget. Den som är kroniskt sjuk, i exempelvis endometrios, kan ansöka om att få slippa karensen.

– Jag hade ingen aning om det innan. Och det är ju supertydligt. Man måste kunna vara sjuk när man är sjuk. Och det ska finnas system som gör att man inte förlorar så pass mycket pengar.

Hennes egna besvär är långt ifrån över. Men sen hon gick in i förklimakteriet har besvären lindrats något. Ändå måste hon äta starka värktabletter varje gång hon får mens. Nu hoppas hon att inte bara fackföreningsvärlden hänger på diskussionen om endometrios, utan även vården.

– Jag önskar att vården tar sitt ansvar och inte bara hänvisar till preventivmedel. Jag är så trött på det. De måste uppdatera sig.

Ida Persson