Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

”Vi tittade på varandra och förstod ingenting”

30 maj, 2018

Skrivet av

Analys Den mörka hösten 2008 för tio år sedan följdes av en vinter med massuppsägningar. DA:s Harald Gatu såg på nära håll hur finanskrisen drog ner även lönsam svensk industri i djupet.

Harald Gatu, reporter.

Vi satt tre personer runt ett bord, november 2008. Framför mig en vd för ett gammalt välskött företag med 260 anställda och kunder över hela Europa. Företaget försåg större delen av den västeuropeiska bilindustrin med pedaler.

Bredvid satt en ung frilansfotograf från Göteborg. En småbarnspappa på 28 år utan fast anställning.

Denna höst för snart tio år sedan behövde pedalfabriken låna 10 miljoner kronor för några mindre investeringar. Frilansfotografen behövde några miljoner för att köpa sig en villa i Göteborg.

Gissa vem som fick nej och vem som fick ja från banken?

När det blev tvärstopp i det finansiella blodomloppet var det industrin som tog stryk. Inga lån, i synnerhet inte till företag med koppling till bilindustrin.

Vi tre tittade på varandra och förstod ingenting. Här fanns ett livskraftigt och konkurrensmässigt företag med gott renommé, en stabil kundkrets och med 260 personer att försörja. Men den bank som lånat företaget pengar sedan 1950-talet sa plötsligt nej. Inga krediter.

Industrin panikbromsade, från Detroit till Dalstorp.

Finanskrisen för tio år sedan var den djupaste och mest dramatiska nedgången i världsekonomin sedan 1930-talets depression. Den kunde ha utvecklats till en ny förödande depression, om politikerna hade förblivit passiva.

Nu ryckte de in och började pumpa in gigantiska belopp i det finansiella systemet för att kreditgivningen skulle komma igång igen. En ekonomiskpolitisk hjärt- och lungräddning i sista sekund.

Men även om finanskrisen inte utvecklades till en nattsvart depression var det illa nog. Vägen tillbaka har blivit en segdragen historia,  svag tillväxt och hög arbetslöshet. Vilket var väntat. Mönstret från tidigare finanskriser i historien gick att känna igen. Förtroendet bland det finansiella systemets aktörer var skadat. Och såväl stater, företag och hushåll hade byggt upp berg av skulder som tar tid att betala av. Förtroendekris och skuldberg är knappast något som eldar på den ekonomiska utvecklingen.

Vad värre är: de faktorer som drev fram finanskrisen finns fortfarande kvar. Därför riskerar den att komma tillbaka.

Åren före finanskrisen hade fyra särdrag:

1. Stora obalanser mellan länder. Grovt förenklat lånar amerikanerna av kineserna för att kunna köpa grejer gjorda i Kina. Därför har USA ett gigantiskt underskott i sin bytesbalans, ett underskott som fortsätter att växa.

2. Snabbt stigande bostadspriser. Den priskarusellen fortsätter även i dag, påeldad av extremt låga räntor.

3. Hög lönsamhet i den finansiella ekonomin. Vinsterna är fortsatt höga.

4. Ökad privat skuldsättning. Även om hushållen i många år har betalat av på sina skulder så lockas många att bygga upp nya skulder när räntorna är så låga.

Alla de fyra särdragen före kollapsen för tio år sedan är varningstecken i dag också. I USA håller dessutom president Trump och kongressmajoriteten på att urholka de lagar som kom efter finanskrisen och som skulle förhindra en ny krasch.

Lite slentrianmässigt brukar det påstås att finanskrisen utlöstes av chocken den 15 september 2008 då den amerikanska staten lät investmentbanken Lehman Brothers gå i konkurs. Med följd att hela världsekonomin tvärnitade.

Men tecknen på en annalkande krasch hade funnits där i några år. Tre år innan, 2005 varnade dåvarande chefsekonomen Raghuram Rajan vid Internationella valutafonden IMF för utvecklingen. Den oreglerade finansiella ekonomin var en tickande bomb, menade han. Men han kölhalades av en i stort sett enig kår av ekonomer och politiker.

Två år senare, sommaren 2007, var hans kritiker inte lika tvärsäkra. Då, sommaren 2007 och ett år innan Lehman Brothers, tvingades Europeiska centralbanken ECB stödpumpa in 94 miljarder euro i det finansiella systemet sedan en investmentbank darrat.

Kort därefter sågs desperata kunder köa för att ta ut sina pengar från  den brittiska banken Northern Rock, som dittills erbjudit bostadslån upp till 125 procent av bostadens marknadsvärde. Den affärsidén höll inte i längden. Köerna beskrevs som den första ”bankrusningen” i Storbritannien sedan 1800-talet. Och det här var som sagt ett år före Lehman Brothers.

Det kom allt fler tecken på en annalkande kollaps. Ett halvår före Lehman Brotherskonkursden skrev den brittiska affärstidningen Financial Times marknadsliberale krönikör Martin Wolf, som lusläses av alla världens finansministrar och företagsledare: ”Kom ihåg fredagen den 14 mars 2008, det var den dag som drömmen om en global marknadsliberal kapitalism dog”.

Den dagen tvingades den amerikanska centralbanken Federal Reserve gå in och rädda finansinstitutet Bear Stearns. Avregleringens tid var över konstaterade Wolf och stämde in i vad chefen för Deutsche Bank just hade sagt: ”Jag tror inte längre på marknadens självläkande kraft”.

Ett halvår senare brakade helvetet lös. De finansiella marknaderna kollapsade och industrin tvärnitade. Även den svenska.

Att krisen så snabbt spred sig från amerikansk och brittisk finanssektor till svenska industriföretag berodde på en sak: de kortfristiga banklån som företagen behöver för att finansiera sin verksamhet försvann och då stannade produktionen av.

Det brukar sägas att krisens ursprung var den överhettade amerikanska bostadsmarknaden. Finanskrisen utlöstes visserligen där, men dess rötter var betydligt djupare skriver Martin Wolf i sin bok The Shifts and the Shocks: What We’ve Learned – and Have Still to Learn from the Financial Crisis. Orsakerna kan enligt Wolf – som själv prisat både Thatcher och Reagan – spåras till den marknadsliberala modell som dominerat ekonomisk politik sedan sent 1970-tal.

Tron på helt fria marknader har fått sig en törn. Övertygelsen att effektiva marknader bara kunde vara fria eftersom alla aktörer i systemet är förmögna att fatta rationella beslut utifrån den information som är tillgänglig, klingade ihåligt de där höst- och vintermånaderna för snart tio år sedan.

Den fria marknadens kollaps kunde avläsas på flera sätt. Världshandelns volym föll med 20 procent på tolv månader, dubbelt så mycket som den gjorde efter börskraschen 1929. Industriproduktionen föll lika mycket året efter finanskrisen som under trettiotalsdepressionens första år. Aktiemarknaden föll med 50 procent jämfört med 20 procent efter börskraschen 1929.

Däremot ingrep politikerna snabbare under finanskrisen jämfört med 1929, vilket sannolikt skonade världen från en ny katastrofal depression. Stödinsatserna fortsätter, inte minst från den europeiska centralbanken ECB som trycker ut cirka 300 miljarder kronor i månaden i det finansiella systemet.

Hur det gick för pedaltillverkaren i Dalstorp? Fabriken räddades av de annars konkursmässiga Ford och General Motors som själva brottades med mångmiljardförluster och som den amerikanska staten stod i begrepp att tillfälligt förstatliga.

För Europas fordonsindustri med dess biljättar var den lilla Dalstorpsfabriken systemviktig. Det vill säga oumbärlig. Och den fortsätter att förse en stor del av Europas bilindustri med pedaler.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Bortom all kontroll

Bortom all kontroll

I morgon är det tio år sedan den amerikanska banken Lehman Brothers gick i konkurs. Paniken spred sig på världens börser och skapade massarbetslöshet. Ångrade någon i finansvärlden sig? Egentligen inte, enligt de spelfilmer och romaner som DA:s Rasmus Lygner plöjt.

Privatiseringen måste stoppas

Privatiseringen måste stoppas

Resurser och arbetsro behövs för att klara massarbetslösheten, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Arbete är en fundamental mänsklig rättighet”

”Arbete är en fundamental mänsklig rättighet”

Arbetsmarknadspolitiken måste bli mer aktiv igen, inte avvecklas, skriver Ulf Dahlsten, tidigare  statssekreterare hos Olof Palme och författare till boken ”Efter Coronan. Svensk Modell i Kris”.

SKF-facket befarar varsel

SKF-facket befarar varsel

SKF delar hellre ut pengar till aktieägarna än att söka statligt stöd till permitteringar. Nu väntar varsel om uppsägningar, befarar facket.

”Nu behövs en ny väg för ekonomin”

”Nu behövs en ny väg för ekonomin”

Här är ett antal frågor att hålla ögonen på, när samhället ska byggas upp efter coronakrisen, skriver tidigare finansministern Allan Larsson (S).

Avtal på plats för korttidsarbete för bemannings­anställda

Nu kan även bemanningsanställda få stöd vid korttidsarbete. IF Metall och övriga facken inom LO har kommit överens med motparten om ett centralt avtal.

Öppna ladorna, Magdalena Andersson

Öppna ladorna, Magdalena Andersson

Helle Klein: ”Coronakrisen hotar inte bara människors hälsa utan hela samhällsekonomin. Nu gäller statlig krispolitik på maxnivå”.

”Kortsiktigheten hotar framtiden”

”Kortsiktigheten hotar framtiden”

Företagens kortsiktighet är det stora hotet mot framtiden, skriver Thomas Franzén, före detta vice riksbankschef. Med höga avkastningskrav blir det svårare för politiken att undvika en djup depression. Han efterlyser ”en ordentlig diskussion om kapitalmarknaden och företagens roll”.

Trumps kamp i Sundsvall

Trumps kamp i Sundsvall

USA:s sanktioner mot ryska oligarker gjorde att 500 anställda på Kubal fick gå nio månader under hot om arbetslöshet.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Hon startar en minnesfond för anhöriga

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

”Det behövs mer pengar till rättsväsendet”

Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.

”Arbets­platserna ser inte ut som när lagarna skrevs”

Lagstiftaren och domstolarna behöver lära sig om den förändring som skett på arbetsmarknaden, skriver åklagaren Christer B Jarlås.

Så löser Norge brotten på halva tiden

Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Las-uppgörelsen

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

När IF Metall gjorde upp med arbetsgivarna om anställningsskyddet var det inget svek, utan solidaritet med dem som har det sämst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.