Harald Gatu: Första hjälpen mot handelskriget: Minska klassklyftorna

PERSPEKTIV Världen står på randen till handelskrig. Länder reser tullmurar mot varandra. Men ytterst handlar inte handelskrig om konflikter mellan länder – utan om ökad ojämlikhet inom länderna.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Handelskrig är klasskrig där världens alla löntagarna är förlorare medan de rika står som vinnare. De som påstår det är två amerikanska ekonomer i boken Trade Wars are Class Wars.

Deras analys är högaktuell i dag när ett annalkande handelskrig riskerar att skjuta världsekonomin i sank.

Boken prisades när den kom för några år sedan. Den utsågs till en av 2020 års viktigaste ekonomiska böcker och Financial Times betecknande boken som ”excellent”. Därför rekommenderade Financial Times nyligen boken som läsning för den som vill förstå orsakerna till ökade spänningar i världshandeln.

Författarna är knappast några vänsteraktivister, boktiteln till trots. Matthew Klein är ekonomisk kommentator på finanssajten Barron’s och Michael Pettis har tidigare varit professor i nationalekonomi vid Pekings universitetet och är idag verksam vid tankesmedjan Carnegie Endownment.

De skrev boken efter Trumps första period i Vita huset. Tullar höjdes och de anade vad som var på gång. Ändå var de tullar som Trump införde då bara en västanfläkt mot vad som nu är aktuella. Inte desto mindre hade Trump under sin förra mandatperiod lyft på locket till en krutdurk.

Författarna varnade. De pekade på att 1930-talet riskerade att återupprepas med ”ett sammanbrott för den internationella ekonomiska och finansiella ordningen som undergräver demokratin och uppmuntrar ohämmad nationalism”.

Men de påpekade också behovet av att se orsakerna till spänningarna i handeln mellan länder. Ytterst handlar handelskriget om ökad ojämlikhet inom själva länderna. Och om USA:s dragningskraft för utländskt kapital, om dollarnas ställning som världsvaluta.

En ordning som gynnar rika eliter och missgynnar alla andra, skriver de.

Så här funkar det enligt författarna.

Kina och Tyskland har under många år haft en stark exportindustri. En stor del av exportinkomsterna har inte kommit löntagarna till godo. Tvärtom har löneutvecklingen i både Kina och Tyskland hållits tillbaka. Eller med andra ord: Den inhemska konsumtionen har tryckts tillbaka. Såväl Tyskland som Kina konsumerar en mindre andel av sitt produktionsresultatet än vad jämförbara länder gör.

Kina har i decennier lockat landsbygdsbefolkningen till städernas jätteindustrier där de utnyttjats till låga löner och usla arbetsvillkor utan socialt skyddsnät.

Tyskland har länge haft sin ”skuldbroms” som hämmat offentliga investeringar i till exempel digitalisering och infrastruktur. Dessutom jobbar allt färre tyskar under kollektivavtal vilket lagt band på den inhemska löneutvecklingen. Utan kollektivavtal är det inte lika lätt att höja lönerna. Det gick så långt att till och med förre finansministern Wolfgang Schäuble på sin tid tyckte att löneutvecklingen var ohälsosamt låg för att samhällsekonomin skulle må riktigt bra.

Samtidigt gick den tyska industrin lysande. Liksom den kinesiska. Världens verkstadsgolv fanns i bägge dessa länder. De håvade in storkovan. Ländernas banker badade i pengar.

Var hamnar då de tyska och kinesiska exportinkomsterna? Svar: i USA.

De som sitter på de stora pengarna i Kina och Tyskland – liksom i exempelvis Japan och Mellanöstern – köper amerikanska aktier och statsobligationer.

På så vis hjälper omvärlden den amerikanska staten att finansiera sitt gigantiska underskott. Den måste nämligen låna – genom att ge ut statsobligationer – eftersom utgifterna är större än inkomsterna. Statens skuld växer oavbrutet och väntas växa ännu mer om skatterna fortsätter att sänkas. Räntorna som USA betalar på sina lån är idag större än de militära utgifterna.

Vad händer när Tyskland, Kina och andra köper amerikanska aktier och statsobligationer? Jo, efterfrågan på dollar ökar. När efterfrågan på en vara ökar då stiger också priset på varan. I det här fallet ökar dollarns värde, dollarn blir dyrare i förhållande till andra valutor.

Det innebär i sin tur att varor som tillverkas och exporteras från USA blir dyrare. Amerikansk industri förlorar i konkurrenskraft. Företag slås ut.

Samtidigt innebär inflödet av utländsk valuta att amerikanska banker och finansiella institut stärks. Deras kassor fylls med pengar som de i sin tur kan låna ut. Till exempel till alla de amerikanska löntagare som inte har haft någon reallöneutveckling på decennier. Och det är många. Ungefär hälften av alla på arbetsmarknaden.

Många har tvingats lämna hyfsat avlönade industrijobb för betydligt sämre påhugg inom service och handel.

Därför finns det många som vill eller måste låna. I synnerhet till det som hela tiden blir dyrare: sjukvård, boende och utbildning.

Precis som i Tyskland och Kina har alltså löneutvecklingen i USA hållits tillbaka. Med följd att de sociala klyftorna har vuxit. Den största inkomstökningen och förmögenhetsutvecklingen i den amerikanska ekonomin har till största delen tillfallit den rikaste procenten av hushållen.

Alltså: Kina och Tyskland har en industriell elit som förfogar över allt större summor som sedan en amerikansk finansiell elit lånar ut till medborgarna i USA som i sin tur bekostar sitt vardagsliv med lån, när inte lönen räcker till.

Så, är det inte bra för de amerikanska löntagarna om tullar reses mot omvärlden? Nej, säger författarna. Tullar är mycket skadliga. I bästa fall är de bara ineffektiva, verkningslösa. Det finns en övertro på tullar, skrev en av bokens författare i Financial Times nyligen.

Om USA vill komma till rätta med sina underskott mot omvärlden förslår inte tullar. Receptet är i stället: en jämnare inkomstfördelning och utbyggd infrastruktur. Satsning på utbildning, allmänna kommunikationer och grön framtidsteknik som breddar den industriella basen i landet.

Författarnas slutsatser är inte okontroversiella. Invändningarna mot deras resonemang handlar främst om hur skadlig den starka dollarn egentligen har varit för tillverkningsindustrin i USA. Problemen för amerikansk industri kanske beror på andra saker än att dollarn varit för dyr.

Handelskrig är bara en följd av hur globaliseringen skötts under de senaste decennierna, enligt Klein och Pettis. Pressade löner, sämre villkor, ökad otrygghet. Allt detta håller tillbaka efterfrågan. Investeringar skjuts upp. Länder ”underkonsumerar” för att låna ett uttryck som flitigt användes av den engelske ekonomen JohnMaynard Keynes förra gången orsakerna till handelskrig diskuterades, på 1930-talet.

För att förhindra att ett handelskrig som raserar den globala ekonomin och riskerar att underminera världsfreden måste man, enligt författarna, i första hand göra en sak: öka jämlikheten inom länderna.

Harald Gatu