”De e bara å klappa till”

GÄSTKrönika Vi vet alla att våld föder våld. Men vem står upp för det förebyggande fredsbygget? Författaren Olle Sahlström, tidigare ombudsman på LO, funderar över varför den svenska broschyren Om krisen och kriget kommer så hårt lyfter fram det militära hotet, samtidigt som partierna tävlar om flest miljarder till försvaret.

De e bara å klappa till, sa farsan. På verkstaden där han jobbade som svetsare var det samma visa. Fingerkrok och armbrytning hörde till vardagen. Särskilt på torsdagar då det var löning. Och om jag hade blivit proffsboxare hade han slagit kullerbyttor av glädje.

Det gällde att alltid vara stridsberedd. Och som jag lärde av min farsa, lärde han sig av sin. Generationer av män; alla farbröder, gubbar och kompisar på mitt livs verkstäder som lärt sig att sätta hårt mot hårt och aldrig vika ner sig. Och i skolan pluggade vi kungars segertåg i Europa, de stora fältslagen, lektioner som på många sätt gick i armkrok med farsans budskap; starkast vinner, möt våld med våld.

När broschyren Om krisen och kriget kommer damp ner i brevlådan kom allt det där tillbaka. Och var jag inte spak tidigare blev jag det nu. För det var ingen hejd på allt som hotade oss; terrorism, miljökatastrofer, cyberattacker. Men mest av allt, risken för en militär invasion, österifrån förstås, som alltid.

Är jag konspiratoriskt lagd när jag tror att broschyrens syfte också är att vi ska bli så pass skakiga att vi sväljer partiernas tävlan om flest miljarder till det militära försvaret? Att vi bara gapar och sväljer en försvarspolitik som går ut på att vi också ska luta oss mot USA:s Nato?

”I tider när det talas mycket om militarisering – tänk om det i själva verket är diplomatiska kontakter och fredstrevare som behövs”, sa Margot Wallström i Dagens Nyheter.

Men hennes röst drunknar i en enstämmig kör som sjunger den militära upprustningen lov. De senast årens försvarsdebatt har varit fixerad vid det militära försvaret. Trots att det förebyggande fredsarbetet i våra utrikesdeklarationer är en mycket viktig del i vår säkerhetspolitik.

När hörde vi senast en klar och tydlig röst tala för en förskjutning av tyngdpunkten, från ett militärt försvar till ett civilt fredsbygge gentemot andra länder? Ett förebyggande fredsbygge genom en offensiv diplomati, kulturutbyte, bygget av starka relationer mellan föreningar av alla de slag.

Vilken roll skulle Internationella Metallfederationen kunna spela som fredsbyggande kraft? Och varför är Svenska kyrkan med sitt radikala fredsbudskap så tyst?

När hörde vi senast en klar och tydlig röst i den svenska samhällsdebatten som sa att det finns ett annat sätt att tänka om krig och våld. Att det finns en fredlig väg att möta våld som har prövats med framgång av Mahatma Gandhi i Indien, av Martin Luther King i USA, av Nelson Mandela i Sydafrika, av fackföreningsledaren Cèsar Chavez också han från USA?

Ledare för folkresningar som inte mötte våld med våld, men som inte heller flydde med svansen mellan benen.

Tvärtom. Rörelser som vandrade en tredje väg, ickevåldets väg. En beprövad väg som genom historien har nått större framgångar än det krigiska budskap jag är uppvuxen med.

Och vi vet ju att ett lands upprustning följs av det andra landets upprustning med en ständig militär upptrappning som följd. Vi vet ju att våld föder våld. Eller som Gandhi sa: ”Öga för öga och tand för tand gör oss alla blinda och tandlösa”.

Farsan tänkte fel helt enkelt.