Jag slår inte dövörat till, Ronny

Gästkrönika ”Förr delade Ronny och jag en och samma berättelse, den gamla arbetarrörelsens. Men den har vittrat sönder, förtunnats.” Författaren och förre LO-ombudsmannen Olle Sahlström pratar invandring med en gammal arbetskamrat och försöker förstå –hur ska vi hitta tillbaka till hopp och solidaritet igen?

– Tjena Olle, det var inte igår! Men du, vi måste snacka, sa han med allvarlig min. ”Du vet, Sverige är på väg att gå under på grund av massinvandringen.”

Det var säkert tjugo år sedan jag senast träffade Ronny. Vi hade jobbat ihop på Solna Offset, en verkstad norr om Stockholm, och vi hade båda suttit i verkstadsklubbens styrelse. Han var stabil som berget och pålitlig sosse. Född och uppvuxen i Hökarängen, en arbetarförort söder om Stockholm där också hans stora släkt bodde. Alla socialdemokrater sedan generationer tillbaka.

– Jaså, sa jag lamt, men också överraskat, för jag anade vartåt det lutade.

– Jomen, se bara på allt förortsvåld, kriminalitet, alla gruppvåldtäkter.

Fan, dom äger ju hela förorter snart. Och med invandringen kommer islam och den syftar ju till världsherravälde med våld. Inget annat.

Jag kunde börjat argumentera, men gjorde inte det. Jag ville förstå, inte döma ut och slå ner honom i skoskaften. Ronny, av alla! Hur gick det till? Och nu var han sverigedemokrat, precis som hela hans släkt hade blivit sverigedemokrater.

Vad var det jag hörde? Ronny agiterade, som han alltid har gjort. Vissa ord fastnade i hans berättelse. Sanningen, var ett av dom, det andra var undergång. Det här är sanningen, Olle, vi närmar oss undergången! Enda räddningen från avgrunden var att stoppa invandringen och utvisa alla som inte sköter sig. Ut med dom bara!

Jag kände igen snacket. Mötte det redan i valet 1991 då vi ombudsmän på LO skulle ut och tala på arbetsplatserna. Många kom tillbaka till kansliet upprörda och sa:

– Vad är det här, vi kunde ju inte prata politik, dom ville bara prata om invandring!

Vi i facket lyssnade inte, slog till dövörat. Hur det är nu vet jag inte.

Ronny var arg som en bålgeting, men också rädd, tror jag. Och när många är rädda och känner sig hotade kan allvarliga och direkt farliga saker hända. Vad gör och tänker man inte om själva undergången närmar sig?

– Men Ronny, försökte jag, det där om islam, var har du läst det?

– Äh, svarade han, det är bara att söka på nätet. Sök på ”islam” eller på ”muslimer”, allt står där!

Jaharu, tänkte jag, men sa inget. Tänkte mest att dig släpper jag inte taget om, dig vill jag gå nära, lyssna på, för det är mycket jag inte förstår, och så sakteliga föra fram mina argument. Granska fakta, stillsamt ifrågasätta hans verbala rallarsvingar. Ta ner dem på jorden. Vara saklig. Inte sätta etiketter på hans panna.

Men det kändes ändå otillräckligt där jag stod med uppspärrade ögon. På väg hem kunde jag fortfarande inte fatta hur han och hela hans släkt hade svängt politiskt så rejält högerut. Och dra människor över en kam på det där sättet. Alla muslimer är våldsamma! Men jag tror ju inte alls att han är fascist, inte heller rasist. Och hans oro och rädsla var äkta.

Vad är det jag inte har begripit?

Förr delade vi, Ronny och jag, en och samma berättelse, den gamla arbetarrörelsens. Men den har vittrat sönder, förtunnats, lever alls inte vidare med den kraft den en gång hade. Har det påverkat Ronny? Många arbetare känner sig bortglömda, inte företrädda, inte minst på landsbygden. Övergivna av en rörelse som ständigt sneglar åt annat håll. Talar ett annat språk. När försvann ord som jämlikhet, solidaritet och arbetarklass ur arbetarrörelsespråket?

Mest tänkte jag väl på det – saknaden av en levande och stark motberättelse. På det ideologiska tomrum som det kan ha skapat.

Jag undrar också om inte oron och känslan av otrygghet hos många handlar om mer än ”förortsvåldet” och allt det där. Den gror mer på djupet, ur förlusten av en tidigare given och tydlig tillhörighet och gemenskap. Mycket har förändrats sedan Ronny och jag jobbade fackligt på Solna Offset. Som förresten har lagt ner. Den invanda tillhörigheten finns inte där på samma sätt. Han kanske talar ur en känsla av förlust, som också jag ibland känner av.

Något har gått förlorat och något nytt behöver erövras.

Förresten ska vi ses igen, fortsätta snacket.

Olle Sahlström