Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
Gästkrönika ”Förr delade Ronny och jag en och samma berättelse, den gamla arbetarrörelsens. Men den har vittrat sönder, förtunnats.” Författaren och förre LO-ombudsmannen Olle Sahlström pratar invandring med en gammal arbetskamrat och försöker förstå –hur ska vi hitta tillbaka till hopp och solidaritet igen?
Olle Sahlström är författare med ett förflutet som metallarbetare och LO-ombudsman.
– Tjena Olle, det var inte igår! Men du, vi måste snacka, sa han med allvarlig min. ”Du vet, Sverige är på väg att gå under på grund av massinvandringen.”
Det var säkert tjugo år sedan jag senast träffade Ronny. Vi hade jobbat ihop på Solna Offset, en verkstad norr om Stockholm, och vi hade båda suttit i verkstadsklubbens styrelse. Han var stabil som berget och pålitlig sosse. Född och uppvuxen i Hökarängen, en arbetarförort söder om Stockholm där också hans stora släkt bodde. Alla socialdemokrater sedan generationer tillbaka.
– Jaså, sa jag lamt, men också överraskat, för jag anade vartåt det lutade.
– Jomen, se bara på allt förortsvåld, kriminalitet, alla gruppvåldtäkter.
Fan, dom äger ju hela förorter snart. Och med invandringen kommer islam och den syftar ju till världsherravälde med våld. Inget annat.
Jag kunde börjat argumentera, men gjorde inte det. Jag ville förstå, inte döma ut och slå ner honom i skoskaften. Ronny, av alla! Hur gick det till? Och nu var han sverigedemokrat, precis som hela hans släkt hade blivit sverigedemokrater.
Vad var det jag hörde? Ronny agiterade, som han alltid har gjort. Vissa ord fastnade i hans berättelse. Sanningen, var ett av dom, det andra var undergång. Det här är sanningen, Olle, vi närmar oss undergången! Enda räddningen från avgrunden var att stoppa invandringen och utvisa alla som inte sköter sig. Ut med dom bara!
Jag kände igen snacket. Mötte det redan i valet 1991 då vi ombudsmän på LO skulle ut och tala på arbetsplatserna. Många kom tillbaka till kansliet upprörda och sa:
– Vad är det här, vi kunde ju inte prata politik, dom ville bara prata om invandring!
Vi i facket lyssnade inte, slog till dövörat. Hur det är nu vet jag inte.
Ronny var arg som en bålgeting, men också rädd, tror jag. Och när många är rädda och känner sig hotade kan allvarliga och direkt farliga saker hända. Vad gör och tänker man inte om själva undergången närmar sig?
– Men Ronny, försökte jag, det där om islam, var har du läst det?
– Äh, svarade han, det är bara att söka på nätet. Sök på ”islam” eller på ”muslimer”, allt står där!
Jaharu, tänkte jag, men sa inget. Tänkte mest att dig släpper jag inte taget om, dig vill jag gå nära, lyssna på, för det är mycket jag inte förstår, och så sakteliga föra fram mina argument. Granska fakta, stillsamt ifrågasätta hans verbala rallarsvingar. Ta ner dem på jorden. Vara saklig. Inte sätta etiketter på hans panna.
Men det kändes ändå otillräckligt där jag stod med uppspärrade ögon. På väg hem kunde jag fortfarande inte fatta hur han och hela hans släkt hade svängt politiskt så rejält högerut. Och dra människor över en kam på det där sättet. Alla muslimer är våldsamma! Men jag tror ju inte alls att han är fascist, inte heller rasist. Och hans oro och rädsla var äkta.
Vad är det jag inte har begripit?
Förr delade vi, Ronny och jag, en och samma berättelse, den gamla arbetarrörelsens. Men den har vittrat sönder, förtunnats, lever alls inte vidare med den kraft den en gång hade. Har det påverkat Ronny? Många arbetare känner sig bortglömda, inte företrädda, inte minst på landsbygden. Övergivna av en rörelse som ständigt sneglar åt annat håll. Talar ett annat språk. När försvann ord som jämlikhet, solidaritet och arbetarklass ur arbetarrörelsespråket?
Mest tänkte jag väl på det – saknaden av en levande och stark motberättelse. På det ideologiska tomrum som det kan ha skapat.
Jag undrar också om inte oron och känslan av otrygghet hos många handlar om mer än ”förortsvåldet” och allt det där. Den gror mer på djupet, ur förlusten av en tidigare given och tydlig tillhörighet och gemenskap. Mycket har förändrats sedan Ronny och jag jobbade fackligt på Solna Offset. Som förresten har lagt ner. Den invanda tillhörigheten finns inte där på samma sätt. Han kanske talar ur en känsla av förlust, som också jag ibland känner av.
Något har gått förlorat och något nytt behöver erövras.
Förresten ska vi ses igen, fortsätta snacket.
Vi gick ner i lön vid krisen 2008, och lät oss permitteras under pandemin, samtidigt som företagen tog ut jättevinster. Vi måste visa ledamöterna på IF Metalls kongress att vi inte tänker nöja oss med luft i plånboken, skriver IF Metall-medlemmen Andreas Köhler.
Arbetarrörelsen har i sitt DNA att alltid stå upp för idén om människors lika värde. Därför kan facket inte normalisera ett rasistiskt parti som Sverigedemokraterna, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.
Helle Klein: Ulf Kristerssons M förlorade stort men de ler för att regeringstaburetterna hägrar. Och nu har Sverige ett av västvärldens största högerextrema partier i regeringsmakten.
Det kan te sig lite märkligt att LO-basen inte kan välja mellan V och ett parti där den ansvariga för arbetsmarknadsfrågor prisats med en tavla av en brinnande LO-borg, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.
Jobbfrågan är osynlig och för första gången riskerar Sverige att få ett fascistiskt parti i regeringsställning, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.
Allt är ännu inte på plats men tjänsten Avtalat fyller redan nu en viktig funktion, skriver företrädare för LO, PTK och Svenskt Näringsliv.
Om M och SD på riktigt vill göra krafttag mot brottsligheten borde de släppa den fixa idéen om att underminera de fackliga regionala skyddsombudens roll, skriver LO:s ordförande Susanna Gideonsson.
LO försöker hitta syndabockar när partiet man pumpar in pengar i inte levererar, skriver Maria Malmer Stenergard och Mats Green (M).
Den mest växande formen av kriminalitet, arbetslivskriminaliteten, har understötts av borgerlig politik, skriver LO:s ordförande Susanna Gideonsson.
Frågan är om Avtalat.se skapats för att vi lättare ska kunna få ut några pengar, eller för att vi ska ge upp, så att andra ska kunna sko sig, skriver Cristina Hjalmarsson, avdelningsordförande för IF Metall östra Värmland.
Allt färre kommuner erbjuder barnomsorg som har öppet på kvällar och nätter. Men gjuteriarbetaren Jenny Fredin har haft tur. ”Tack vare nattis. Annars vet jag inte hur det hade gått”, säger hon.
Alla föräldrar borde ha lagstadgad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid. Det tycker både röda och blå i riksdagen. Men där får de inget gehör.
På en skiftlagsträff i Skoghall försöker man skruva till det perfekta schemat. Kan man ha dygnet runt-drift utan att det går ut över de anställdas hälsa? Sveriges ledande forskare har svaret.
Du riskerar hälsan när du jobbar skift. Men det finns en effektiv lösning: arbetstidsförkortning.
Det anser Göran Kecklund, professor vid stressforskningsinstitutet på Stockholms universitet.
Hur påverkas kroppen – och knoppen – när man är vaken på natten? DA:s expert reder ut det du behöver veta om återhämtning, dygnsrytm och den biologiska klockan.
I dag jobbar många maskinförare tvåskift. Arbetet är detsamma kvällstid, men känslan en annan. Mats Lind och Patrik Olson kör utanför Skinnskatteberg en mörk och snöfri kväll i februari.
Mekanikern Jim Gage har byggt teleskop och konstruerat maskiner som gör att han kan fotografera och filma fenomen i rymden.
Ulf Isacson började att fotografera när han arbetade som taxichaufför. Bilderna i reportaget är från hans bok Jag valde bort dagen.
Samförstånd före strejk har länge varit den svenska modellen i praktiken. Men är fackens hot om strejk en nödvändig muskelträning för facken för att hålla sig i trim? Och vilka frågor är så viktiga att facket bör gå ut i strejk?
Många minns hur en kraschad bank på andra sidan jordklotet kan stoppa produktionen och skicka ut tusentals i arbetslöshet. Är det annorlunda den här gången?
Facken inom industrin säger nej till förslaget om ett treårigt avtal – ”med tanke på det osäkra läget i världen och inflationen”.
Vi LO-medlemmar måste få kompensation för det vi stått tillbaka för under de senaste åren, skriver Rainor Melander, Pappers avdelningsordförande på Väja bruk.
Inflationen äter upp löneökningarna. På industrier runt om i landet frågar sig många: Varför är det vi arbetare som ska ta smällen?
Hur lönerna ökar i konkurrentlandet Tyskland påverkar svensk avtalsrörelse. Men vad betyder de siffror som slungas nedifrån kontinenten? DA reder ut vad som hände när 3,9 miljoner tyska verkstadsarbetare fick ett nytt kollektivavtal.
Priserna stiger och ibland handlar det bara om att lönen ska räcka månaden ut. Kommer förhandlarna att ta hänsyn till det, undrar Dagens Arbetes reporter Anna Julius.
Många förtroendevalda blev tagna på sängen av fackens bud på 4,4 procent. Lars Ask, klubbordförande på Volvos Verkstadsklubb i Skövde, tycker att de borde fått veta budet i förväg.
Varken Industriarbetsgivarna eller Trä- och möbelföretagen tycker att Facken inom industrins lönekrav är rimliga. ”Vi betraktar världen ur olika perspektiv.”
Ett ettårigt avtal med löneökningar på 4,4 procent. Mer till de med lägst löner, och ytterligare avsättningar till flexpension. Det föreslår Facken inom industrin ska vara kraven i avtalsrörelsen.
Ett av tre skyddsombud kan vara valt på fel sätt. De kallas falska skyddsombud och Transport har under året kämpat för att komma till rätta med problemet.
Arbetsmiljöforskaren Maria Steinberg blev förskräckt när hon insåg att så många som ett av tre skyddsombud kan vara valda på fel sätt.
Kvinnor i arbetaryrken har fler sjukdagar och avslutar sitt arbetsliv tidigare. Därför är skyddsombuden avgörande även för jämställdheten, skriver Lina Stenberg på tankesmedjan Katalys.
Kloka reflektioner av Olle S, som alltid. Blir både dyster och samtidigt lite hoppfull, många har insikt om detta, låt oss leva det!