Industriarbetarnas tidning

Bortom all kontroll

14 september, 2018

Skrivet av

Bankkollapsen Över en natt käkade ekonomin nästan upp sig själv. En finansvärld lämnad bortom statlig kontroll vaknade upp och förstod att de investerat gränslöst i ren skit. Ångrade någon sig? Egentligen inte, enligt filmer och böcker om finanskrisen.

Krisen i korthet

I september 2008 gick den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. Det skapade panik på världens börser. Banker världen över slutade tvärt att låna ut pengar och den globala krisen var snart ett faktum. Bara i Sverige försvann 100 000 industrijobb. För att förhindra en fullständig ekonomisk krasch räddades såväl amerikanska som svenska storbanker av skattebetalarna.

 

Tre verk i kölvattnet av kriser

Bok: Vredens druvor (1939)
John Steinbeck
Massarbetslöshetens USA, 30-tal. Efter att ha suttit i fängelse för mord återvänder Tom Joad hem och finner att hans familj har vräkts från gården. Tillsammans med tusentals hemlösa familjer söker de sig till Kalifornien i hopp om ett bättre liv. Men väl där förstår de att löftena var lögner. Jobben är få och underbetalda.

Film: Taxi Driver (1976)
Martin Scorsese
16 oktober 1975 stod New York inför en djup kris: Nästa dag skulle stora delar av stadens skulder betalas tillbaka,  annars väntade konkurs. Mot bakgrund av det är Taxi Driver decenniets bästa skildring av tidens oro. Filmen är en tjurrusning genom en febervarm stad – på väg mot total kollaps.

Film: Tic Tac (1997)
Daniel Alfredson
Den svenska ekonomiska krisen på 90-talet följdes av konkurser, skenande arbetslöshet och en nynazistisk rörelse på frammarsch. Tic Tac är ett stickprov på den tiden: En polis lurar till sig ett förstahandskontrakt, skinnskallar misshandlar en man och en förtvivlad granne försöker starta ett medborgargarde.

”Jag tänker inte rädda Lehman. Wall Street är spelberoende och om staten går in och täcker deras förluster lär de sig aldrig”, säger dåvarande amerikanska finansministern Henry Paulson, spelad av William Hurt, i filmen Too Big to Fail.

Investmentbanken Lehman Brothers konkurs den 15 september 2008 skapade panik på världens börser. För att förhindra en fullständig ekonomisk krasch, pumpade amerikanska staten in pengar i de kvarvarande bankerna – likt svenska staten gjort i svenska banker på nittiotalet. De var för stora för att få gå omkull.

”Vi kanske borde ställa hårdare krav på hur pengarna ska användas?” säger pressekreteraren Michele Davis till Henry Paulson i slutet av filmen. ”Så avtalet stinker lite mindre.”

”Ställer vi hårdare krav, nobbar de det”, svarar finansministern och lämnar rummet.

”De höll på att sabba hela ekonomin” påpekar Michele Davis. ”Men vi får inte ställa krav på hur de spenderar våra 125 miljarder dollar eftersom de kanske inte vill ha dem då?”

Hösten 2008 var finanskrisen ett faktum i såväl USA som resten av världen. Om de amerikanska bankerna förstått vad de sysslat med eller om de bara rusat flåsande och blinda in i väggen är omdiskuterat. Många gav bankerna skulden, men de behövde inte ta smällen. Skattebetalarna räddade dem.

De författare och filmare som valt att beskriva krisen har främst intresserat sig för de personliga kriserna, hur kollapsen tvingat fram det värsta hos människor eller ställt dem till svars för hur de har levt tidigare.

Skildringarna gör framför allt upp med en typ av man som har funnits i populärkulturen sedan åttiotalet. Han som bara levt för sin egen njutnings skull, som varit oändligt fåfäng och ständigt jagat kickar på börsgolvet – beredd att förlora allt för att han vägrar att ge sig. Gordon Gekko i Wall Street, Patrick Bateman i American Psycho och nu senast Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Det är bara några exempel på gränslösa män i en oreglerad finansvärld.

5 500 miljarder kronor.

Så mycket fick bankerna mellan 2008 och 2012 av skattebetalare i EU-länderna. Källa: Vad gör en bank?

I Houston, Texas finns ett kapell fyllt med målningar av den amerikanska konstnären Mark Rothko. En kantig, stram byggnad med fjorton lika avskalade verk på väggarna – ett kapell öppet för alla, oavsett religion. ”Jag har funderat på kapellet”, säger den unga miljardären Eric Parker till sin konstrådgivare Didi Fancher i Don DeLillos roman Cosmopolis. Han har handen på hennes rumpa. De har precis legat med varandra och ligger nakna i hennes säng.

”Du kan inte köpa det satans kapellet”, svarar hon.
”Hur vet du det? Kontakta huvudmannen.”

Han ger sig inte, fortsätter att tjata, förstår inte. Varför kan han inte köpa något som han så gärna vill ha?

”Men folk behöver få se det”, säger hon.
”Låt dom köpa det då. Låt dom bjuda över mig.”
”Förlåt mitt pissdumma sätt att säga det här. Men Rothko-kapellet tillhör världsarvet.”
Han svarar: ”Det är mitt om jag köper det.”

Romanen publicerades redan 2003, drygt fem år innan Lehman Brothers ansökte om konkurs och den globala ekonomin försattes i fritt fall. Cosmopolis handlar inte om de banker som tilläts köra ekonomin i botten på en avreglerad finansmarknad. Men romanen skildrar den mentalitet som skulle leda fram till en kollaps bara några år senare.

Investeraren Eric Parker har gjort sig en förmögenhet på att spekulera i valutor. Han arbetar från sin limousin: ett vitt, spöklikt fordon som sakta rör sig genom New Yorks trafikkaos. En uppsättning skärmar visar hur valutamarknaderna och aktiekurserna förändras under dagen. Rådgivare kommer och går ur bilen, den ena mer förskräckt än den andra.

Eric har satsat pengar mot den stigande japanska valutan yen och är på väg att förlora allt. Han känner sig upprymd och fortsätter att investera trots att hans företag är knutet till så många centrala institutioners affärer att hela det ekonomiska systemet är i fara.

”Jo då, yenen kommer att falla”, säger en rådgivare. ”Jag tror inte yenen kan gå högre. Men under tiden måste du backa. Dra dig tillbaka.”

Vad som står på spel är inte bara hans egen förmögenhet, utan hela världens ekonomi – liksom den gjorde hösten 2008. Rådgivaren slår igen dörren till limousinen och börjar jogga norrut på Femte avenyn. Eric tittar inte ens åt henne. Han är så avskärmad från pengars faktiska värde att han är helt likgiltig inför att förlora dem.

Leonardo DiCaprio i The Wolf of Wall Street.

Än i dag är Don Delillos roman kanske den mest slående gestaltningen av krisens psykologi, av hur en liten grupp människor tilläts att handskas gränslöst med andras pengar och hur en lika gränslös ekonomi uppmuntrade dem. Känslan av att kunna äga allt och sedan sätta det på spel, risktagandet i sig självt – att behandla börsen som ett enormt uppumpat kasino. Att en bransch av övervintrade yuppies och fartblinda vd:ar tilläts spela roulett med världsekonomin. Konsekvensen av att politiker suttit i knät på Wall Street och tillåtit dem att skapa alltmer absurda finansiella produkter.

Mest anmärkningsvärt är kanske hur amerikanska banker byggde och sålde vidare obligationer bestående av lån som låntagarna förmodligen aldrig skulle kunna betala tillbaka. Ett matematiskt trolleritrick som förklarats bäst i dokumentären Inside Job, men kanske begripligast i spelfilmerna The Big Short och Margin Call.

Och när ingen betalade?
Ja, då gick det åt helvete – så klart.

Dennis Nash förstår nu: Detta är vem han har blivit, detta är hans fel. En man som han har försökt att vräka har barrikaderat sig i sitt hem och hotar att skjuta alla som närmar sig. Från filmen 99 Homes. FOTO: TT NYHETSBYRÅN

Florida var en av de delstater som drabbades hårdast när den amerikanska bostadsbubblan sprack. Filmen 99 Homes av Ramin Bahrani från 2014 är både den mest realistiska och mest intima skildringen av bubblans förlorare. Efter att arbetslöse byggnadsarbetaren Dennis Nash och hans familj vräkts från sitt hus i Florida, får han chansen att själv börja vräka folk mot betalning. Detta visar sig vara oerhört lönsamt.

Tack vare alla som inte längre kan betala sina bostadslån tjänar han mer pengar än han någonsin gjort som byggnadsarbetare. Och vad som en gång framstått som förkastligt, blir svårt att säga nej till. Jobbet ger honom en ärlig chans att köpa tillbaka sitt hem.

I en scen svänger en Volvo in och parkerar. Tre kabinväskor är fastsurrade på taket. I baksätet ligger en fläkt, kuddar och lakan – resterna av ett tidigare liv.

Dennis Nash vänder ryggen åt bilen och försöker gömma sig under kepsen.

”Du, vart är du på väg?” ropar mannen som klivit ur bilen.

Men Dennis bara går. Pillar sig nervöst i ansiktet och nacken.

”Jag pratar med dig!” ropar mannen igen. Dennis låtsas inte höra. Då skriker mannen: ”Du sparkade ut mig ur mitt hem.”

”Jag känner inte dig”, säger Dennis gång på gång.

”Nash, det är ditt namn eller hur? Vill du inte att alla ska veta vilket jävla rövhål du är? Att du vräkte mig och hela min familj från vårt hem?” säger han. ”Du förstörde mitt liv.”

Från att ha varit motsatsen till de investerare och bankirer som Dennis själv föraktat har han helt och hållet anammat deras logik. Eller som hans chef uttrycker det: ”Amerika räddar inte förlorare.”

Han vinner på krisen. För honom möjliggör den ett finare hem, en säkrad framtid, en klassresa. Å andra sidan: han är inte mycket bättre än de som en gång vräkte hans egen familj.

Filmen gestaltar den upprördhet som genomsyrat samhället efter krisen och drivit proteströrelser som Occupy Wall Street. Det faktum att bankerna gick fria medan människor som valt att investera sina pengar hos dem förlorade nästan allt. Att själva systemet fött en gränslös girighet och fortsätter att göra det.

Dennis Nash når sin absoluta botten när han lämnar in ett förfalskat dokument till domstolen som ger banken rätt att vräka en barnfamilj. Trots att familjen har gjort allt rätt.

Från USA spred sig krisen vidare till Europa och Sverige. Här försvann 100 000 industrijobb på ett par månader. Tidningarna skrev om massvarslen, men de fiktiva skildringarna av krisen i Sverige har varit få. Utomlands finns fler exempel. Krisen slog tidigt och hårt mot Island. Liksom i USA drabbade bankernas oansvariga beteende hela landet. Steinar Bragi publicerade 2011 en skräckroman om två män ur finanseliten som gör en resa till det isländska höglandet tillsammans med sina flickvänner.

I Steinar Bragis roman Höglandet som utspelas på Island, berättas historien om krisen återigen. Men denna gång som en outhärdligt blodig skräckhistoria som gör krisen kännbar på ett nytt sätt. FOTO: Wikimedia Commons.

I Höglandet får männen bakom krisen bokstavligen sona för sina brott när de möter ett våldsamt väsen – som taget ur en isländsk saga. En av männen, Egill, sålde aktier till människor som egentligen inte hade råd: universitetsstuderande, handikappade, pensionärer. Personer ”som inte hade något men som kunde ta lån med aktierna som säkerhet”. När krisen väl slog till skrev han över sina tillgångar på flickvännen Anna för att gömma undan pengarna.

”Han hade tvingat på henne sin girighet”, skriver Steinar Bragi.

I den isländska öknen ställs finanskrisens konstruktörer inför ett faktiskt monster som påminner dem om deras skuld, och dödar dem. Där ute utsätts de för samma obegripliga krafter – något abstrakt, komplext, oförståeligt – som den ekonomiska kollapsen utsatte alla för hösten 2008.

Samtidigt framstår själva systemet som ett domedagsmaskineri som får människorna inuti att torska på risktagande. Båda männen var missbrukare: av sprit, av droger, av sex. Kanske var också deras girighet påtvingad dem?

”Alla vill äga världens undergång.” Ännu ett fönster i New York, ännu en finansmiljardär, ännu en bok av Don DeLillo. Orden uttalas av Rock Lockhart i romanen Noll K, skriven mer än tio år efter Cosmopolis. Den är en verklighetsflykt och ett tankeexperiment – tänk om det vore möjligt att köpa evigt liv? Idén om att allt går att köpa dras här till sin spets. Rock Lockhart är en av finansiärerna bakom en hemlig, högteknologisk anläggning i Centralasien där svårt sjuka kan frysas ner för att någon gång i framtiden få återvända till livet. Då ska det som nu endast är tänkbart ha blivit verklighet: nya mediciner, ny teknologi, ett nytt och fulländat språk, ett utopiskt samhälle.

På så vis är Noll K ett slags fortsättning på Cosmopolis. Rock Lockhart hade kunnat vara Eric Parkers pappa. Han är en man ”formad av pengar”. En man som gjort sig en förmögenhet på analyser av vinstdrivande effekter av naturkatastrofer. Också i hans New York-kontor hänger abstrakt konst. En symbol för viljan att äga även det som saknar pris.

Som ett ovärderligt kapell med målningar av Rothko.
Som världsarvet på auktion till högstbjudande.
Som evigt liv endast inom räckhåll för de få.

Varför detta tjat på bankerna? Jo, därför att de är för ekonomin vad kärnkraftsverk är för naturen. Går det snett blir konsekvenserna förödande under lång tid.

Från Vad gör en bank? (2017), Andreas Cervenka.

Romanen är skriven efter det att finanskrisen väl inträffat och är därför än mer pessimistisk. Säg att en i princip oreglerad kapitalism till sist förgör sig själv, vilket var vad som var på väg att hända hösten 2008. Då är Don DeLillos roman inte alls ett tankeexperiment, utan helt enkelt ett konstaterande av världsläget. Krisen för tio år sedan kunde hejdas med hjälp av skattebetalarnas pengar, inte på grund av att storbankerna plötsligt förstod allvaret och skärpte sig.

I film och litteratur har domen mot finansvärldens oansvariga utlåning av pengar varit hård – men i verkligheten?

Bankanställda har en tendens att fuska oftare än människor i andra branscher, skriver journalisten Andreas Cervenka i sin bok Vad gör en bank? och hänvisar till en studie publicerad i tidskriften Nature. ”Men kanske har det inte bara med moral att göra utan även med en annan omständighet – risken att åka fast är så låg.”

Så konstaterar han: världens största bankrånare gick fria.

Inom loppet av tjugo år har de svenska storbankerna räddats av staten två gånger, i början av nittiotalet och 2008. Svenskarnas samlade bostadslån uppgår i dag till mer än 3 000 miljarder kronor, enligt SCB. Och Internationella valutafonden IMF har bedömt att den globala skuldsättningen är värre än före krisen.

Kasinot stänger aldrig. Ingen vill sluta spela.

”Faktiskt, om du läser några tidiga recensioner av boken, säger vissa av dem att idén att människor skulle protestera mot Wall Street är absurd och inte trovärdig”, sade regissören David Cronenberg om Cosmopolis till tidningen The Atlantic. Robert Pattinson spelar huvudrollen Eric Parker i filmen. FOTO: TT NYHETSBYRÅN

Regissören David Cronenberg filmatiserade 2012 Cosmopolis med Robert Pattinson i rollen som Eric Parker. Finanskrisen fick ett ansikte. Kantigt och blekt med kalla, nästan elaka drag. En avdomnad figur som rör sig genom New York i sin korkisolerade limousin, inte ett ljud tränger in. Filmen är skrämmande tyst. Inte ens när våldsamma, anarkistiska demonstranter härjar som värst utanför bilen hörs mer än en susning.

Pengar betyder inget längre. ”All rikedom har blivit rikedom för sin egen skull”, säger Vija Kinsky, Erics expert på ekonomisk teori, sittande på ena sätet. Eric lyssnar, klädd i svart kostym, håret kammat i sidbena. Tuggar nötter. Anarkisterna syns genom rutan. En stor konstgjord råtta bärs fram av folkhavet.

”Du vet vad anarkisterna alltid har sagt”, säger Vija.
”Ja”, svarar Eric.
”Säg det.”
”Begäret att förstöra är ett kreativt begär.”
”Detta är också ett kännetecken för kapitalismen. Framtvingad förstörelse”, säger hon. ”Gamla industrier måste skoningslöst elimineras. Nya marknader måste erövras med våld och gamla marknader exploateras på nytt. Förgör det förflutna. Skapa framtiden.”

En kommentar till “Bortom all kontroll

  • Makten och makteliten/politiker bryr sig inte. Detta drabbar inte dem. Så varför skall de stifta hårdare regler/lagar?

    Eller som Östling sa, det säger många fattiga, också, ”vad får jag för mina skattepengar”?

    Makten och övriga frälset inom finanssektorn tar allt och lämnar ingeting kvar. Inte ens smulorna som ramlar ner från bordet.
    Hur många av dessa herrar och damer har ”glömt” sitt eget ansvar från taburetten dem sitter på?

    Någonstans måste man sätta hårt mot hårt. Inte vara undfallande.
    Eller så kan man låna Alexanders Dumas, Tre musketörers orsspråk, ”En för alla, alla för en”, men är det gångbart i denna moderna kapitalismen som styrs av lobbyister och konsulter i bakgrunden?

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

”Vi tittade på varandra och förstod ingenting”

Finanskrisen för tio år sedan gav tron på helt fria marknader en törn. Världen undvek en ren depression genom en ”ekonomiskpolitisk hjärt- och lungräddning i sista sekund”, skriver DA:s Harald Gatu.

Tips för en fin hemester

Nej, sommaren 2020 lär inte bli de spännande resornas sommar. Det går att göra nåt bra av den ändå. Här är DA-redaktionens bästa tips för dig som semestrar hemma.

Läroböckerna i ekonomi stämmer inte längre

Vi har sett det förr i avtalsrörelsens upptakt. Dagarna före jul överlämnar parterna detaljerade krav till varandra. Men den här gången är ingenting är som förut. Läroböckerna stämmer inte längre, skriver DA:s Harald Gatu.

Arbetare visas på nytt sätt

Den svenska arbetarlitteraturen har alltid skildrat miljöer som sällan syns i politiken eller media. Nu hittar en ny generation arbetarförfattare andra uttryck för att beskriva verkligheten.

”I ambulansen ber jag om att få somna”

DA:s Anne-Marie Höglund läser Patrik Lundberg uppgörelse med klassamhället och minns sin egen pappas självmord.

Har jag rätt att stämpla?

Jag går en utbildning som är tre år, men jobbar alla lov. Funderar på att gå med i a-kassan. Stämmer det att jag då har rätt att stämpla när jag läst färdig om jag inte får jobb?

A-kassan då, nu och kanske i framtiden

Den statliga utredningen föreslår stora ändringar av a-kassan. DA reder ut turerna i en a-kassa som redan har förändrats under coronakrisen.

Bok om skugg­samhället kan få fint pris

DA-journalisten Elinor Torps bok Vi, skuggorna är nominerad till Wendelapriset som delas ut till årets bästa socialreportage.

”Arbete är en fundamental mänsklig rättighet”

Arbetsmarknadspolitiken måste bli mer aktiv igen, inte avvecklas, skriver Ulf Dahlsten, tidigare  statssekreterare hos Olof Palme och författare till boken ”Efter Coronan. Svensk Modell i Kris”.

En värld av barn

Fotografen Simon Johansson skildrar barnens värld, i gränslandet mellan fantasi och verklighet.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Marcus Bolin

Pappers: Kravet på 4 procent ligger fast

Trots lågkonjunktur och krisande tider för tidningspapper kommer Pappers fortsätta kräva fyraprocentiga lönepåslag för sina medlemmar.

Arbetsgivarna: Krympande kaka att fördela

Läge att ”besinna sig”, anser industrins chefsekonomer inför att de pausade löneförhandlingarna ska återupptas. Men facken kräver 3 procent från den 1 april.

”Våra beslut påverkar alla medlemmar”

Avtalsförhandlingarna drar snart i gång igen och Lizette Lindqvist är en av dem som har makt över resultatet.

”För många arbetare var det ingen hemester”

”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För oss andra börjar i stället kampen mot nollavtal och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.

IF Metall: Vår utgångspunkt är 3 procent

Industriarbetsgivarna har svårt att se något utrymme för höjda löner i höstens avtalsrörelse, men facket utgår fortfarande från sitt bud på 3 procents löneökningar.

Pontus Georgsson

Pappers: Slopa aktieutdelningarna

Företagen inom massa- och pappersindustrin bör avstå från aktieutdelningar. Det anser Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson som nu tecknat avtal om korttidsarbete med Industriarbetsgivarna.

LO och Svenskt Näringsliv: Förläng alla avtal

LO och Svenskt Näringsliv är överens. Nu uppmanar de alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer att skjuta upp årets avtalsrörelse till hösten.

Industrin skjuter upp avtalsrörelsen

Facken inom industrin och arbetsgivarna säger ja till att skjuta fram avtalsrörelsen. Även Pappers förlänger avtalet. ”Vi befinner oss mitt i en pandemi. Det är inte läge att bråka om löner och villkor”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.