Bortom all kontroll

Bankkollapsen Över en natt käkade ekonomin nästan upp sig själv. En finansvärld lämnad bortom statlig kontroll vaknade upp och förstod att de investerat gränslöst i ren skit. Ångrade någon sig? Egentligen inte, enligt filmer och böcker om finanskrisen.

”Jag tänker inte rädda Lehman. Wall Street är spelberoende och om staten går in och täcker deras förluster lär de sig aldrig”, säger dåvarande amerikanska finansministern Henry Paulson, spelad av William Hurt, i filmen Too Big to Fail.

Investmentbanken Lehman Brothers konkurs den 15 september 2008 skapade panik på världens börser. För att förhindra en fullständig ekonomisk krasch, pumpade amerikanska staten in pengar i de kvarvarande bankerna – likt svenska staten gjort i svenska banker på nittiotalet. De var för stora för att få gå omkull.

”Vi kanske borde ställa hårdare krav på hur pengarna ska användas?” säger pressekreteraren Michele Davis till Henry Paulson i slutet av filmen. ”Så avtalet stinker lite mindre.”

”Ställer vi hårdare krav, nobbar de det”, svarar finansministern och lämnar rummet.

”De höll på att sabba hela ekonomin” påpekar Michele Davis. ”Men vi får inte ställa krav på hur de spenderar våra 125 miljarder dollar eftersom de kanske inte vill ha dem då?”

Hösten 2008 var finanskrisen ett faktum i såväl USA som resten av världen. Om de amerikanska bankerna förstått vad de sysslat med eller om de bara rusat flåsande och blinda in i väggen är omdiskuterat. Många gav bankerna skulden, men de behövde inte ta smällen. Skattebetalarna räddade dem.

De författare och filmare som valt att beskriva krisen har främst intresserat sig för de personliga kriserna, hur kollapsen tvingat fram det värsta hos människor eller ställt dem till svars för hur de har levt tidigare.

Skildringarna gör framför allt upp med en typ av man som har funnits i populärkulturen sedan åttiotalet. Han som bara levt för sin egen njutnings skull, som varit oändligt fåfäng och ständigt jagat kickar på börsgolvet – beredd att förlora allt för att han vägrar att ge sig. Gordon Gekko i Wall Street, Patrick Bateman i American Psycho och nu senast Jordan Belfort i The Wolf of Wall Street. Det är bara några exempel på gränslösa män i en oreglerad finansvärld.

I Houston, Texas finns ett kapell fyllt med målningar av den amerikanska konstnären Mark Rothko. En kantig, stram byggnad med fjorton lika avskalade verk på väggarna – ett kapell öppet för alla, oavsett religion. ”Jag har funderat på kapellet”, säger den unga miljardären Eric Parker till sin konstrådgivare Didi Fancher i Don DeLillos roman Cosmopolis. Han har handen på hennes rumpa. De har precis legat med varandra och ligger nakna i hennes säng.

”Du kan inte köpa det satans kapellet”, svarar hon.
”Hur vet du det? Kontakta huvudmannen.”

Han ger sig inte, fortsätter att tjata, förstår inte. Varför kan han inte köpa något som han så gärna vill ha?

”Men folk behöver få se det”, säger hon.
”Låt dom köpa det då. Låt dom bjuda över mig.”
”Förlåt mitt pissdumma sätt att säga det här. Men Rothko-kapellet tillhör världsarvet.”
Han svarar: ”Det är mitt om jag köper det.”

Romanen publicerades redan 2003, drygt fem år innan Lehman Brothers ansökte om konkurs och den globala ekonomin försattes i fritt fall. Cosmopolis handlar inte om de banker som tilläts köra ekonomin i botten på en avreglerad finansmarknad. Men romanen skildrar den mentalitet som skulle leda fram till en kollaps bara några år senare.

Investeraren Eric Parker har gjort sig en förmögenhet på att spekulera i valutor. Han arbetar från sin limousin: ett vitt, spöklikt fordon som sakta rör sig genom New Yorks trafikkaos. En uppsättning skärmar visar hur valutamarknaderna och aktiekurserna förändras under dagen. Rådgivare kommer och går ur bilen, den ena mer förskräckt än den andra.

Eric har satsat pengar mot den stigande japanska valutan yen och är på väg att förlora allt. Han känner sig upprymd och fortsätter att investera trots att hans företag är knutet till så många centrala institutioners affärer att hela det ekonomiska systemet är i fara.

”Jo då, yenen kommer att falla”, säger en rådgivare. ”Jag tror inte yenen kan gå högre. Men under tiden måste du backa. Dra dig tillbaka.”

Vad som står på spel är inte bara hans egen förmögenhet, utan hela världens ekonomi – liksom den gjorde hösten 2008. Rådgivaren slår igen dörren till limousinen och börjar jogga norrut på Femte avenyn. Eric tittar inte ens åt henne. Han är så avskärmad från pengars faktiska värde att han är helt likgiltig inför att förlora dem.

Än i dag är Don Delillos roman kanske den mest slående gestaltningen av krisens psykologi, av hur en liten grupp människor tilläts att handskas gränslöst med andras pengar och hur en lika gränslös ekonomi uppmuntrade dem. Känslan av att kunna äga allt och sedan sätta det på spel, risktagandet i sig självt – att behandla börsen som ett enormt uppumpat kasino. Att en bransch av övervintrade yuppies och fartblinda vd:ar tilläts spela roulett med världsekonomin. Konsekvensen av att politiker suttit i knät på Wall Street och tillåtit dem att skapa alltmer absurda finansiella produkter.

Mest anmärkningsvärt är kanske hur amerikanska banker byggde och sålde vidare obligationer bestående av lån som låntagarna förmodligen aldrig skulle kunna betala tillbaka. Ett matematiskt trolleritrick som förklarats bäst i dokumentären Inside Job, men kanske begripligast i spelfilmerna The Big Short och Margin Call.

Och när ingen betalade?
Ja, då gick det åt helvete – så klart.

Florida var en av de delstater som drabbades hårdast när den amerikanska bostadsbubblan sprack. Filmen 99 Homes av Ramin Bahrani från 2014 är både den mest realistiska och mest intima skildringen av bubblans förlorare. Efter att arbetslöse byggnadsarbetaren Dennis Nash och hans familj vräkts från sitt hus i Florida, får han chansen att själv börja vräka folk mot betalning. Detta visar sig vara oerhört lönsamt.

Tack vare alla som inte längre kan betala sina bostadslån tjänar han mer pengar än han någonsin gjort som byggnadsarbetare. Och vad som en gång framstått som förkastligt, blir svårt att säga nej till. Jobbet ger honom en ärlig chans att köpa tillbaka sitt hem.

I en scen svänger en Volvo in och parkerar. Tre kabinväskor är fastsurrade på taket. I baksätet ligger en fläkt, kuddar och lakan – resterna av ett tidigare liv.

Dennis Nash vänder ryggen åt bilen och försöker gömma sig under kepsen.

”Du, vart är du på väg?” ropar mannen som klivit ur bilen.

Men Dennis bara går. Pillar sig nervöst i ansiktet och nacken.

”Jag pratar med dig!” ropar mannen igen. Dennis låtsas inte höra. Då skriker mannen: ”Du sparkade ut mig ur mitt hem.”

”Jag känner inte dig”, säger Dennis gång på gång.

”Nash, det är ditt namn eller hur? Vill du inte att alla ska veta vilket jävla rövhål du är? Att du vräkte mig och hela min familj från vårt hem?” säger han. ”Du förstörde mitt liv.”

Från att ha varit motsatsen till de investerare och bankirer som Dennis själv föraktat har han helt och hållet anammat deras logik. Eller som hans chef uttrycker det: ”Amerika räddar inte förlorare.”

Han vinner på krisen. För honom möjliggör den ett finare hem, en säkrad framtid, en klassresa. Å andra sidan: han är inte mycket bättre än de som en gång vräkte hans egen familj.

Filmen gestaltar den upprördhet som genomsyrat samhället efter krisen och drivit proteströrelser som Occupy Wall Street. Det faktum att bankerna gick fria medan människor som valt att investera sina pengar hos dem förlorade nästan allt. Att själva systemet fött en gränslös girighet och fortsätter att göra det.

Dennis Nash når sin absoluta botten när han lämnar in ett förfalskat dokument till domstolen som ger banken rätt att vräka en barnfamilj. Trots att familjen har gjort allt rätt.

Från USA spred sig krisen vidare till Europa och Sverige. Här försvann 100 000 industrijobb på ett par månader. Tidningarna skrev om massvarslen, men de fiktiva skildringarna av krisen i Sverige har varit få. Utomlands finns fler exempel. Krisen slog tidigt och hårt mot Island. Liksom i USA drabbade bankernas oansvariga beteende hela landet. Steinar Bragi publicerade 2011 en skräckroman om två män ur finanseliten som gör en resa till det isländska höglandet tillsammans med sina flickvänner.

I Höglandet får männen bakom krisen bokstavligen sona för sina brott när de möter ett våldsamt väsen – som taget ur en isländsk saga. En av männen, Egill, sålde aktier till människor som egentligen inte hade råd: universitetsstuderande, handikappade, pensionärer. Personer ”som inte hade något men som kunde ta lån med aktierna som säkerhet”. När krisen väl slog till skrev han över sina tillgångar på flickvännen Anna för att gömma undan pengarna.

”Han hade tvingat på henne sin girighet”, skriver Steinar Bragi.

I den isländska öknen ställs finanskrisens konstruktörer inför ett faktiskt monster som påminner dem om deras skuld, och dödar dem. Där ute utsätts de för samma obegripliga krafter – något abstrakt, komplext, oförståeligt – som den ekonomiska kollapsen utsatte alla för hösten 2008.

Samtidigt framstår själva systemet som ett domedagsmaskineri som får människorna inuti att torska på risktagande. Båda männen var missbrukare: av sprit, av droger, av sex. Kanske var också deras girighet påtvingad dem?

”Alla vill äga världens undergång.” Ännu ett fönster i New York, ännu en finansmiljardär, ännu en bok av Don DeLillo. Orden uttalas av Rock Lockhart i romanen Noll K, skriven mer än tio år efter Cosmopolis. Den är en verklighetsflykt och ett tankeexperiment – tänk om det vore möjligt att köpa evigt liv? Idén om att allt går att köpa dras här till sin spets. Rock Lockhart är en av finansiärerna bakom en hemlig, högteknologisk anläggning i Centralasien där svårt sjuka kan frysas ner för att någon gång i framtiden få återvända till livet. Då ska det som nu endast är tänkbart ha blivit verklighet: nya mediciner, ny teknologi, ett nytt och fulländat språk, ett utopiskt samhälle.

På så vis är Noll K ett slags fortsättning på Cosmopolis. Rock Lockhart hade kunnat vara Eric Parkers pappa. Han är en man ”formad av pengar”. En man som gjort sig en förmögenhet på analyser av vinstdrivande effekter av naturkatastrofer. Också i hans New York-kontor hänger abstrakt konst. En symbol för viljan att äga även det som saknar pris.

Som ett ovärderligt kapell med målningar av Rothko.
Som världsarvet på auktion till högstbjudande.
Som evigt liv endast inom räckhåll för de få.

Varför detta tjat på bankerna? Jo, därför att de är för ekonomin vad kärnkraftsverk är för naturen. Går det snett blir konsekvenserna förödande under lång tid.

Från Vad gör en bank? (2017), Andreas Cervenka.

Romanen är skriven efter det att finanskrisen väl inträffat och är därför än mer pessimistisk. Säg att en i princip oreglerad kapitalism till sist förgör sig själv, vilket var vad som var på väg att hända hösten 2008. Då är Don DeLillos roman inte alls ett tankeexperiment, utan helt enkelt ett konstaterande av världsläget. Krisen för tio år sedan kunde hejdas med hjälp av skattebetalarnas pengar, inte på grund av att storbankerna plötsligt förstod allvaret och skärpte sig.

I film och litteratur har domen mot finansvärldens oansvariga utlåning av pengar varit hård – men i verkligheten?

Bankanställda har en tendens att fuska oftare än människor i andra branscher, skriver journalisten Andreas Cervenka i sin bok Vad gör en bank? och hänvisar till en studie publicerad i tidskriften Nature. ”Men kanske har det inte bara med moral att göra utan även med en annan omständighet – risken att åka fast är så låg.”

Så konstaterar han: världens största bankrånare gick fria.

Inom loppet av tjugo år har de svenska storbankerna räddats av staten två gånger, i början av nittiotalet och 2008. Svenskarnas samlade bostadslån uppgår i dag till mer än 3 000 miljarder kronor, enligt SCB. Och Internationella valutafonden IMF har bedömt att den globala skuldsättningen är värre än före krisen.

Kasinot stänger aldrig. Ingen vill sluta spela.

Regissören David Cronenberg filmatiserade 2012 Cosmopolis med Robert Pattinson i rollen som Eric Parker. Finanskrisen fick ett ansikte. Kantigt och blekt med kalla, nästan elaka drag. En avdomnad figur som rör sig genom New York i sin korkisolerade limousin, inte ett ljud tränger in. Filmen är skrämmande tyst. Inte ens när våldsamma, anarkistiska demonstranter härjar som värst utanför bilen hörs mer än en susning.

Pengar betyder inget längre. ”All rikedom har blivit rikedom för sin egen skull”, säger Vija Kinsky, Erics expert på ekonomisk teori, sittande på ena sätet. Eric lyssnar, klädd i svart kostym, håret kammat i sidbena. Tuggar nötter. Anarkisterna syns genom rutan. En stor konstgjord råtta bärs fram av folkhavet.

”Du vet vad anarkisterna alltid har sagt”, säger Vija.
”Ja”, svarar Eric.
”Säg det.”
”Begäret att förstöra är ett kreativt begär.”
”Detta är också ett kännetecken för kapitalismen. Framtvingad förstörelse”, säger hon. ”Gamla industrier måste skoningslöst elimineras. Nya marknader måste erövras med våld och gamla marknader exploateras på nytt. Förgör det förflutna. Skapa framtiden.”