Det nya ljudet från Bakersfield

DA GILLAR | Country Miljoner fattigbönder tvingades fly
sina hem och samlades i nödtorftiga läger. I dessa
utanförskapsområden växte den amerikanska arbetarklassen­s musik fram: en modern, uppkäftig country and western.

En novembermorgon 1960 muckade en 23-åring från det okända San Quentin-fängelset i Kalifornien, en småtjuv som fått sitt trettonåriga fängelsestraff kortat. När han passerat fängelsegrindarna trodde han att hans fru skulle vänta på honom. Ingen var där. Uppgiven tog han bussen direkt hem, hem till staden Bakersfield där han lovade sig själv att börja ett nytt, laglydigt liv – som countrysångare.

Han hade bott i detta Bakersfield alltsedan han föddes och vuxit upp bland kriminalitet och fattigdom. Hit kom föräldrarna från mellanvästerns Oklahoma under depressionen på 1930-talet. Pappan och mamman var utblottade arrendebönder och tillhörde de som tvingades lämna sina gårdar. Torkan och vinderosionen förvandlade mellanvästern till ett obrukbart månlandskap. Inga krediter fanns att tillgå; efter finanskraschen ströp bankerna sin utlåning.

Vinden strök över jorden, rev loss dammet, och himlen förmörkades. Den hårda skorpan revs upp och dammet lyftes och drev iväg och stod som rökar över fälten, heter det i John Steinbecks roman Vredens druvor som just berättar om några av de två och en halv miljoner arrendebönder som drevs på flykt.

Från bivägar och knaggliga bystigar letade de sig ut mot väg 66, Route sixty-six, det långa cementbandet från Mississippi till Bakersfield i Kalifornien. Där, i den kaliforniska myllan, bredde ändlösa fruktodlingar ut sig som ett frodigt löfte. Apelsinlundarna efterfrågade arbetsvilliga daglönare. Men välkomnandet var knappast hjärtligt. Konkurrensen om jobben utnyttjades av skrupelfria odlarbaroner. Betalningen var urusel, arbetstiderna oreglerade, disciplineringen brutal. Ansatser till facklig organisering slogs ner med våld, något som skildras i Vredens druvor.

I flyktbagaget hade migranterna inte bara resårbottnar, grytor och släktfotografier. De tog även med sig sina respektive regionala musikvarianter: hillbilly, swing, honky-tonk och allt vad de olika stilarna kunde heta. I lägren kring Bakersfield, detta utanförskapsområde, formades en ny musik, mixad av alla som tvingats dit.

23-åringen som hade muckat från fängelset den där novembermorgonen 1960 var en av dem som hade vuxit upp med den här Bakersfieldblandningen. Han hade skrivit egna låtar om hunger, om mamman som försökte hålla honom borta från kriminaliteten, om skammen och hur han ångrade tjuverierna, om hur han såg migranternas läger, ”labor camps”, rivas när nöden lindrades och migranterna erbjöds tak över huvudet. Ynglingen hette Merle Haggard och blev med tiden en av country and western-musikens största och sedd som uttolkare av den vita amerikanska arbetarklassens tankar och våndor.

Den variant av country and western som växte fram i Bakersfield lät inte som den som hade etablerats i östra USA, i Appalachernas avlägsna bergsbyar. Där, i öst, avnjöts musiken i första hand inne i små kapell eller på teaterscener inför en sittande, stillsam publik. Bakersfield var något annat med sina hangarer till danspalats och larmet från stökiga, spritindränkta syltor. Här gällde det att fånga uppmärksamheten och få upp folk på dansgolvet. Här blev countrymusiken vassare, mer högljudd med sina elförstärkta Telecaster-gitarrer, fräckare i sitt tilltal och med utmanande texter. Bakersfieldcountry var försteget till rock’n’ roll och rockabilly.

Nu finns utvecklingen av Bakersfieldcountryn dokumenterad i en ytterst välmatad box, The Bakersfield Sound, med tio cd och en medföljande 224-sidig bok, utgiven av det tyska skivbolaget Bear Family som specialiserat sig på att gräva grundligt i musikhistorien.

Denna musikarkeologiska utgrävning tar avstamp i fältinspelningar som gjordes i 1940-talets migrantläger och letar sig fram till mitten av 1970-talet då de bägge Bakersfieldsångarna med störst lyskraft – Merle Haggard och Buck Owens – av en eller annan anledning kapade banden med staden.

Bakersfield påminner oss om vilket kulturellt fyrverkeri som kan utlösas när människor av olika bakgrund möts.