Harald Gatu: Snor robotarna jobben från arbetarna?

PERSPEKTIV Inte så säkert, enligt Nobelpristagaren i ekonomi Philippe Aghion, som under onsdagen tar emot sitt pris.

Tvärtom kan automation ge fler industrijobb.

En slutsats som kanske påminner svenska politiker om deras roll i den industriella utvecklingen.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Diskussionen är lika gammal som industrisamhället. Maskinerna tar vårt levebröd, sa de engelska vävarna för tvåhundra år sedan och slog sönder de mekaniska vävstolarna. Snart hängde de i galgen. Att sabotera produktionen belades med dödsstraff i 1800-talets England. 

Efter att Donald Trump valts till president första gången togs två kartor fram över USA. Den ena kartan visade de valkretsar som Trump hade vunnit. Den andra kartan sade sig visa vilka delar av USA där robotar snott industrijobben. 

Kartorna var i stort sett identiska; där robotar intagit industrierna, där vann Trump. Underförstått att automation skapar arbetslöshet och missnöje som gynnar populistiska politiker. 

Det resonemanget delas inte en av årets mottagare av Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne, den franske nationalekonomen Philippe Aghion. Tvärtemot den gängse uppfattningen anser han att automation skapar jobb i industrin, även för dem som inte har någon högre utbildning.

Han underkänner den undersökning från USA som försökte påvisa ett samband mellan robotisering och arbetslöshet. Problemet med den undersökningen (som för övrigt gjordes av fjolårets pristagare Daron Acemoglu) var att den, enligt Aghion, var alltför grovt tillyxad. Undersökningen byggde på nationell statistik, inte på lokala uppgifter om antalet robotar i de enskilda kommunernas industriföretag. 

I brist på exakta lokala uppgifter gjordes en schablonartad uppskattning av hur många robotar som fanns i drygt 700 industridominerade counties, motsvarande kommuner.  

Ju mer industrin dominerade i ett county, desto fler robotar antogs finnas där. Och ju mer industrin dominerade, desto fler jobb försvann. Slutsats: varje robot snodde sex jobb och ledde till sämre löneutveckling. 

Om den metoden hade använts i Philippe Aghions hemland Frankrike skulle slutsatsen ha varit att varje robot stjäl elva industrijobb. 

Men så är det inte. I boken The Power of Creative Destruction redogör han för en annan och mer exakt modell att studera robotiseringens effekt på jobben på lokal nivå, ja ända ner till det enskilda företaget. 

Metoden innebär att man mäter varje företags elförbrukning för de maskiner som anses automatisera tillverkningen, alltså inte bara robotar. Nästa steg var att jämföra elförbrukningen med jobbutvecklingen. Med andra ord, leder ökad användning av automatiserade maskiner till färre jobb? Svar: nej. 

För varje procent som ett företag automatiserar produktionen ökar sysselsättningen med 0,25 procent efter två år och 0,4 procent efter tio år. Automation var inte negativ för arbetarna, tvärtom. Arbetare med manuella arbetsuppgifter och utan högre utbildning kunde räkna med fler jobb. Automatiseringen ökade produktiviteten och stärkte företaget i konkurrensen med andra. Försäljningen ökade, jobben blev fler. 

Resultatet överensstämmer med erfarenheterna från många mindre industriföretag i Sverige som automatiserat. Produktiviteten ökar, kostnaden per producerat enhet minskar, produktsortimentet breddas, företaget tar marknadsandelar, försäljningen ökar, drifttiden utökas, fler anställs. 

Automation snor alltså inte industrijobben, är Aghions slutsats. Tvärtom är det i företag som inte automatiserar som jobben försvinner. 

De positiva effekterna påverkar hela samhället, inte bara de enskilda industriföretagen, anser han. Därför vore det kontraproduktivt att bromsa automationen genom att exempelvis lägga skatt på robotar. 

Automation skapar vad han kallar en kraftig ”produktivitets-effekt” jämförbar med ångmaskinens och elektricitetens intåg. Varken ångmaskinen eller elektriciteten ledde till massarbetslöshet, tvärtemot vad många då fruktade. 

Kanske pristagaren kan påminna det politiska Sverige hur de mindre företagen skulle kunna stöttas i att automatisera och därmed stärka sin ställning. Försök har gjorts, med dokumenterad framgång. 

För knappt tio år sedan inleddes en finansiellt blygsam men i praktiken lyckosam satsning på automation i de små och medelstora industriföretagen, kallat Robotlyftet. Satsningen var ett led i regeringen Löfvens ambition att ”nyindustrialisera Sverige”. 

Mindre industriföretag, huvudsakligen på landsbygden, fick råd och stöd om och hur de skulle kunna automatisera. Resultatet av Robotlyftet bedömdes vara mycket positivt då över 300 företag automatiserade sin produktion. 

Satsningen var tidsbegränsad och fick ingen uppföljning. Ambitionerna svalnade samtidigt som den dåvarande socialdemokratiska regeringen ingick den så kallade januariöverenskommelsen med Liberalerna och Centern 2018. Pengarna i projektet tog slut och efter regeringsskiftet har Tidöregeringen inte visat något intresse att återuppta satsningen.  

Politiken sitter på nyckeln till en bra industriell utveckling, enligt Philippe Aghion. En nyckel som kan öppna dörren till teknisk förnyelse med mindre resursutnyttjande och som leder till fler jobb med god löneutveckling. 

Den nyckeln kallar han ”den gyllene triangeln”. I vart och ett av de tre hörnen finns staten, marknaden och det civila samhället. En triangel där inget hörn är starkare än det andra; en bra utveckling kräver balans mellan de olika intressena. Inte helt olikt den trebenta pall som förre Metallordföranden Göran Johnsson ofta återkom till och vars tre ben utgörs av politiken, arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen. En pall som också förutsätter balans, annars tippar den. 

Närmare än så har svensk fackföreningsrörelse inte kommit ett Nobelpris i ekonomi.

Harald Gatu