Harald Gatu: Volvo blöder men Torslandafabriken kan ändå gynnas

PERSPEKTIV Bilindustrin är i kris och Volvo Cars är en del av den krisen. Halvårsresultatet för företaget är alarmerande. Allt pekar åt fel håll.

Men företagets problem kan vara bra för Torslandafabriken skriver Harald Gatu i sitt perspektiv.

Sjunkande försäljning, miljardförluster och allvarliga problem med de nya modellerna. I fjol vid den här tiden kunde företaget redovisa ett rörelseresultat på 8 miljarder kronor. I dag en förlust på 10 miljarder.

Volvo Cars gick in i 2025 med hyfsat bra siffror. Bakom sig hade företaget ett år med rekordhög försäljning och en vinstnivå som låg över genomsnittet för branschen. Men de fina siffrorna var i viss utsträckning bedrägliga. De bars upp av en lönsam försäljning av framförallt XC60, Volvos största succé någonsin, räknat som antal sålda bilar. Men det är en modell på utgående.

Framtiden, hur såg den ut?

Att bedriva biltillverkning handlar i hög utsträckning om att investera tungt och långsiktigt. Att utveckla nya plattformar som slukar gigantiska belopp men som kan räknas hem om plattformen lägger grunden till att man kan sälja bilar i många år framöver.

Volvo Cars entré in i den elektrifierade världen skulle ske med den nya plattformen SPA2. På den skulle den nya el-suven EX90 byggas. Framtidsbilen.

Men den fungerar inte som den ska.
Framför allt är det mjukvaran som hackar. Ett icke oväsentligt handikapp när dagens bilar ses som datorer på fyra hjul.

Tidigare i veckan kom det beska beskedet att Volvo Cars skriver ner värdet på sina tillgångar med 11 miljarder kronor. Man ger sig själv underbetyg. Orsaken till nedskrivningen är just misslyckandet med den nya plattformen, själva hjärtat i bilen.

Men problemen för Volvo Cars är också geopolitiska. Spänningarna mellan olika länder i världen, Trumps tullar, EUs tullar mot Kina, Kinas statsunderstödda bilindustri. Allt påverkar i högsta grad bilindustrins förutsättningar. Och i synnerhet ett företag som Volvo Cars som ägs av kinesiska Geely, som i sin tur är beroende av att kunna exportera till USA.

Volvobilarna som tillverkas i Kina kan inte säljas till USA då de infört 100-procentiga tullar mot kinesiska bilar. De kan knappt säljas i Europa, som har 24-procentiga tullar mot Kina. Och på den kinesiska marknaden – numera världens största – tvingas Volvo Cars gå en tuff match.

Det finns nämligen för många kinesiska bilföretag i förhållande till efterfrågan. Företagen försöker lösa överproduktionen med frikostiga rabatter och pressade priser. I förlängningen pressar det resultaten.

Trumps tullkrig mot Europa drabbar Volvo Cars i hög grad eftersom en betydande del av produktionen hamnar på den amerikanska marknaden. I synnerhet Torslandafabriken i Göteborg har levt gott på försäljningen till USA. Det är i Göteborg och inte i belgiska Gent som Volvo Cars tillverkat de större och mest lönsamma modellerna.

Häromdagen flaggade företagets VD Håkan Samuelsson att de XC60-bilar som säljs i USA också ska tillverkas i företagets fabrik i South Carolina. För att på så vis komma runt Trumps tullar. Det påverkar naturligtvis produktionen på Torslanda. I vilken utsträckning är svårt att säga. Det beror på flera saker.

Att börja tillverka XC60 i South Carolina är inte gjort i en handvändning. Fabriken är förhållandevis liten och att ta in XC60 i sortimentet kräver investeringar och att det finns underleverantörer på plats.

Och vad händer om EU och Trump, mot all förmodan, skulle komma överens om en nivå på tullarna som de europeiska bilföretagen kan leva med? Hur ivriga blir Volvo Cars då att flytta tillverkning till USA av en modell som ändå är på utgående?

Volvo Cars kläms av de geopolitiska spänningarna. Tullar och ovisshet tynger resultaten och försvårar framtidssatsningar. Samtidigt är de geopolitiska spänningarna Torslandafabrikens smala lycka. För det har blivit allt viktigare för bilindustrin att regionalisera sin produktion.

Det är inget nytt, tendensen har funnits i ett tiotal år men har blivit än viktigare efter covid-19 och Trump.

Det innebär att bilföretagen vill finnas i tre regioner: Asien, Nordamerika och Europa. Av flera skäl. Och det handlar inte bara om tullar. Det är minst lika viktigt att vara nära sina kunder och snabbt kunna känna av förändringar i efterfrågan. Och inte minst: ha närheten till ett pålitligt nät av underleverantörer. Ett bilföretag gör idag betydligt färre delar till sina bilar än för tjugo-trettio år
sedan. En allt större del görs av underleverantörerna.

Torslanda är fortfarande hjärtat i Volvo Cars även om ägandet är kinesiskt. I Göteborg finns utvecklingsavdelningen och den största tillverkningsenheten. Att det inte läggs några varsel i samband med den alarmerande halvårsrapporten kan tolkas som att Torslanda trots allt står starkt. Där görs fortfarande de bilar som säljer bäst och som inbringar mest pengar. Därför rör man inte produktionspersonalen.

Den mest brännande frågan är om denna produktionspersonal – drygt 8 000 metallarbetare – ska få en ny elektrifierad bilmodell att montera. Som fungerar som den ska. Och som det finns köpare till. Däri ligger den omedelbara utmaningen för Volvo Cars.

Harald Gatu