Industriarbetarnas tidning

Nödår, strejker, slit – och äventyr

7 maj, 2020

Skrivet av

I farfars fotspår. Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

Uppsägningsbrevet från 1938.

Brevet var daterat den 21 mars 1938. En måndag. Sixten Ohlin, en 26-årig pappersarbetare i byn Åsbacka strax utanför Söderhamn, sprättade upp kuvertet, vecklade ut innehållet och läste att brukspatron Ivan Gjöthner – han med spatserkäppen – var nöjd med honom.

Men det var inte allt. På grund av arbetsbrist hade han med detta brev också blivit uppsagd från sin anställning på Bergvik och Ala Nya AB:s sulfatfabrik i Sandarne. Bruket som han hade jobbat på i tio år och där polisen hade skjutit skarpt sex år tidigare.

Fast å andra sidan var väl uppsägning lika bra, tänkte Sixten. Visserligen var han gift nu, hade en fru att ta hänsyn till. Men en anställning innebar ju ingen som helst garanti för att det också fanns något egentligt arbete på bruket, än mindre någon lön att leva på.

Sedan en längre tid tillbaka hade det varit riktigt skralt med jobb. Bara några enstaka påhugg hade han fått. Mestadels som lastare i brukets hamn, för sextio öre i timmen.

Dessutom var det ändå lite bättre tider nu, våren 1938. Mycket bättre än när han var barn i alla fall. På tiotalet.

Då bodde han och familjen inackorderade i ett dragigt litet rum på nedre botten i en arbetarkasern och hade inte mycket annat än kålrötter och saltströmming att värma upp på vedspisen.

Elektricitet fanns inte, inte i Åsbacka. Om man behövde se eller hitta något hemma i dunklet fick man tända en fotogenlampa. Men Sixten var van, och hans enda leksaker – två små trähästar – visste han alltid var de var.

Sixtens far var i likhet med sin far sågare till yrket. Klampare. Men de 40 kronor som han kunde kvittera ut efter en 57 timmar lång arbetsvecka på byns sågverk räckte sällan till annat än det allra nödvändigaste.

Och de tillfällen som hans mor – liksom traktens andra så kallade ”splitvedsjäntor” – gavs möjlighet att tjäna en slant genom att stuva ved på skutorna som brukade trafikera kusten, de var få numera.

Dessutom hade hon ju hela hushållet, Sixten och hans två syskon att ta hand om.

Hälsingland 1918. Familjen Ohlin ser in i en kamera för första gången. Sixten, den sexåriga pojken i mitten, ska snart få veta hur det är att arbeta inom både trä- och pappersindustrin. Övriga på bild: mamma Gerda, pappa Vilhelm och lillebror Evert. Foto: Privat

Några år hade varit särskilt svåra. Som 1917. Det stora revolutionsåret. Usla skördar kombinerat med ett långt och utdraget storkrig nere på kontinenten hade medfört en allvarlig livsmedelskris i landet. Matransonerna räckte inte. Människor hungrade.

Det var då, en kall och grinig dag i april, som en grupp kvinnor här i lilla Åsbacka gick i spetsen för en protestmarsch mot hur livsmedlen fördelades. Den faktiskt första i raden av uppemot ett tjugotal hungerkravaller runt om i Sverige den våren.

Visst hade de känt sig orättvist behandlade förr, men inte på det här sättet. Att de, deras barn, deras familjer, hungrade medan stora delar av landets potatis gick till brännvin och krigförande tyskar, där gick gränsen.

Omkring tvåhundra kvinnor slöt upp i marschen, och ända till rådhuset i Söderhamn gick de. Sannolikt även Sixtens mor.

Hungermarschen i Söderhamn, 11 april 1917. Foto: Gustav Sahlin, Söderhamns stadsmuseum

Men allt det där var Sixten för ung att minnas. Året därpå, 1918, mindes han däremot. Inte allt. Inte att ransoneringarna nu hade hårdnat till bristningsgränsen. Eller att en väpnad revolution faktiskt hade varit nära att bryta ut även här i Sverige, något som oroat självaste kung Gustav V så till den grad att han hade låtit packa sina väskor och gjort sig beredd på att fly landet.

Till en början bodde vi i en liten stuga, men så en kväll exploderade karbidlampan och hela stugan brann ner.

Sixten Ohlin om sin barndom.

Men han mindes att det var det året som hans mormor föll offer för spanska sjukan. Hon och 37 000 andra svenskar. Han kom också ihåg att det var den vintern som familjen tillbringade i Bollnäs finnskogar någonstans. Tillfälligt bara, och på grund av att hans far hade fått ett arbete där. Ett arbete som i huvudsak gick ut på att bryta tjärstubbar åt en bonde från morgon till kväll. Men ändå. Ett arbete.

Sex år var han då.

– Till en början bodde vi i en liten stuga, men så en kväll exploderade karbidlampan och hela stugan brann ner. Jag minns än i dag hur pappa kastade ut mig och min bror i snön. Allt brann upp, även våra kläder, skulle han berätta många decennier senare.

Vintern därpå återvände hans far till Bollnäs igen. Men den här gången tog han sig dit ensam och inte för att arbeta, utan för att tigga. Någon annan utväg fann han inte. Mest hoppades han på potatis, för det fanns det nästan ingenting av hemma i Åsbacka. Och värre hade det blivit sedan polisen plötsligt hade bankat på dörren och upptäckt att familjen Ohlin minsann hade förvarat några kilon mer än vad som var tillåtet.

– Då fick farsan böta. Hur mycket minns jag inte.

Nödår, alltså. Armod. Misär. Men så levde många svenskar på den tiden – ur hand i mun – och inte minst i Åsbacka och i de andra små byarna utmed Söderhamns kustremsa.

Guldkusten, som det förr hade kallats i folkmun. För bara en eller två generationer sedan. På den tiden området härintill Bottenhavet beskrevs som en av landets starkaste tillväxtregioner. Ett slags arbetsmarknadens Eldorado. Med sågverk i nästan varenda vik och med arbetsgivare som skrek efter arbetskraft.

Många svenskar som inte ville eller inte hade råd att emigrera till Amerika hade då lockats upp hit till Hälsingekusten. Främst från Dalarna och Värmland kom de. Sixtens gammelfarfar, bland andra.

Men det var då, under ångans och industrialismens glansdagar. När sågspånen yrde och köpstarka intressenter från när och fjärran ständigt frågade efter sågade trävaror.

Nu fanns här ingenting som påminde om guld längre. Bara skog. Skog och vatten.

När tiotalet övergick i tjugotalet började det dock ljusna i flera avseenden. Pendeln svängde. Folk började få det bättre. Ekonomiskt, socialt, politiskt. Hungerupploppen upphörde. Den revolution som nyligen hade pyrt och hotat att flamma upp lite varstans hade nu slocknat och i stället gick demokratin segrande ur decenniet. Parlamentarismen och jämställdheten likaså. Allt det där som lade grunden och beredde vägen för folkhemmet och välfärdsstaten Sverige.

De goda tiderna märktes av även i Söderhamn med omnejd. Medan Sixtens mor äntligen hade fått rösträtt hade hans far inte bara fått åtta timmars arbetsdag, utan också arbete på den nystartade massafabriken i Sandarne. En fabrik som snabbt kom att lukta både sulfat och framtidstro och med kort gångavstånd från Åsbacka. För honom var det självklart; från dag ett gick han med i Svenska Pappers­industriarbetare­förbundet, som bildats helt nyligen. Avd 42, medlem nr 16481.

Den anställningen innebar inte bara att han fick lite mer pengar att lägga i hushållskassan. Med spillvirke som blev över efter bygget av fabriken – och med förmannens tillåtelse – kunde han så småningom också bygga ett hus åt familjen.

Litet och enkelt, men ändå – ett eget hus. Deras första riktiga hem. Med dass och vattenbrunn ute på tomten och med Hjalmar Brantings allvarliga nuna hängandes bakom glas och ram inne i huset.

Några år senare började Sixten själv arbeta. Att han bara var tretton år då, hade fått stora A:n i flit och ordning, liksom hyfsade betyg i folkskolans övriga ämnen, hjälpte inte. För barn i hans i samhällsklass var läroverket uteslutet.

– Nej, det var inte att tänka på, sa han.

”Märkbisen” Sixten (mitten) framför huset som hans far byggde. Foto: Privat

I likhet med många andra jämnåriga pojkar började han då jobba som ”märkbis” på brädgården hemma i Åsbacka. De kallades så, ”märkbisar”. Barnarbetarna som stod och exportstämplade allt virke som låg uppsågat.

– Varenda planka och bräda skulle märkas i ändarna. Ibland kunde det vara ganska jobbigt att hinna med, skulle han långt senare berätta för mig.

Ja, Sixten Ohlin, det var min farfar. Han hann fylla etthundra år innan han dog, våren 2012, och ibland frågade jag honom om hur det var då, under tio-, tjugo- och trettiotalen. Innan han fick det där brevet, i mars 1938, då han blev uppsagd. Som innebar slutet på en epok och början på en annan för honom.

Visst var det knapert, berättade han. Ibland ganska oroligt också. Med personalneddragningar, lönesänkningar, strejker. Längs hela Norrlandskusten var det så. Och arbetet i sig var inget annat än just arbete. Man gjorde det man blev tillsagd och tänkte inte mer på det. Huvudsaken man fick sin lön så att man kunde leva till nästa lön.

Men farfar pratade ogärna om sådant där. Om gamla tiders umbäranden och vanlig grå vardag. När gamla tider kom på tal ville han helst prata om glada minnen. Som när han fick smaka banan och glass första gången. Hur ”gott men samtidigt jäkligt konstigt” han tyckte att det smakade.

Eller när han spelade fotboll i Skärgårdens IF och lyckades vinna Uppsvenska serien några gånger.

Eller när han tog sparkstöttingen in till Söderhamn för att titta på Harold Lloyd och de andra stumfilmsstjärnorna på någon av stans två biografer. Filmer som oftast ackompanjeras av en pianist och en violinist längst fram i salongen.

– Tv fanns ju inte då, sa han en gång. Inga flygplan eller bilar heller för den delen. Men farsan skaffade oss en radio sedan, en sådan där med hörlurar för att man skulle kunna höra.

Kristallmottagare?

– Så hette de, ja. Och så minns jag när första bussen kom. En fyrkantig låda där man steg på i bak och som jag och mina kompisar brukade sula efter när det var vinter.

I dag önskar jag att jag hade frågat farfar om vad han mindes av 1932. Året när världsekonomin ännu deppade, när nazisterna i Tyskland valdes till landets största parti och när nästan var tredje arbetare här i Sverige stod utan arbete. När sågverk efter sågverk gick i graven.

Men framför allt hade jag velat fråga honom mer om lördagen den 9 juli. Det var nämligen då, en sen och solig eftermiddag, som polisen sköt skarpt mot arbetare där i lilla Sandarne. På hans arbetsplats.

Så här var det. Sedan några månader tillbaka hade farfar och avdelningens övriga medlemmar strejkat eftersom arbetsgivaren halverat lönerna för dem. Produktionen stod still. Då beslutade arbetsledningen att leja strejkbrytare till bruket, vilket gjorde många strejkande så upprörda att de gick dit för att protestera.

Området bevakades emellertid av polis och efter en del burop och stenkastning bedömde landsfogden denna situation som så hätsk och hotfull att han till slut beordrade eld.

Skarpt, knäståendes, rakt in i folkmassan.

Tre arbetare träffades av kulorna. I ryggen. Men till skillnad från de blodiga och liknande händelserna i Ådalen året innan, omkom ingen i Sandarne.

Och som tur var var han heller inte där då, farfar. Men kände han dem? De drabbade? Förvisso var de 340 anställda vid tidpunkten för skotten, men nog måste han väl ändå ha varit bekant med dem och pratat med dem någon gång? Alla kände ju alla på den tiden, som farfar brukade säga.

Fikapaus under cykelresan till Värmland, 1932. Sixten (till höger) tillsammans med syskonen Astrid och Evert. Notera porslinskopparna. Foto: Privat

Tyvärr hann jag aldrig ställa honom den frågan. Eller så gjorde jag det, men fick något annat till svar och tappade bort mig. För farfar innebar den där juli­dagen nämligen mest slutet på ett stort äventyr. Det dittills största han hade varit med om. Det kanske största över huvud taget.

En cykelresa till Värmland – tur och retur.

Det var en resa som han gjorde tillsammans med sina syskon och sin svåger – som också jobbade på fabriken – och som fyllde honom med lika många intryck som hos en nutida jordenruntresande tjugoåring. Hundra mil genom svensk högsommar. Den resan berättade han gärna om, vare sig man ville elle­r inte. Orterna och landskapen som de trampade förbi. Sjöarna, broarna, vädret. Alltid vädret.

Men skotten då? frågade jag honom ändå en gång.

– Jo, klart man blev orolig. Vi hörde om skotten på radion dagen efter, när vi var i Värmland, och då bestämde vi oss för att genast cykla hem igen. Framför allt min svåger var jävligt förbannad.

Farfar gick strejkvakt där sedan, och månaden senare blåstes strejken av. Samtidigt ställdes åtta arbetare inför rätta och dömdes till straffarbete med varierande längd. Ingen polis åtalades.

Vad farfar tyckte om den saken frågade jag inte, men jag frågade honom åtminstone hur han tyckte att det var att arbeta där på bruket.

– I pappsalen var det väl okej. Där fick man stå och ta emot stora pappstycken som man skulle pressa ihop och sedan vira runt med ståltråd. Ark som var en meter långa och sextio centimeter breda.

Vi hörde om skotten på radion dagen efter, när vi var i Värmland, och då bestämde vi oss för att genast cykla hem igen.

Sixten Ohlin om skottdramat i Sandarne.

– Men sodahuset, där man brände lut och  … Fy fan, att göra rent där inne var det värsta som fanns. Dammigt och jävligt hett var det, hela tiden. Träskor och varma kläder hade man på sig. Ibland var det så hett att det kändes som om det tog eld i byxbenen när man stod och gjorde rent.

Men så i mars 1938 fick han alltså sparken. Knappt tre månader innan riksdagen klubbade igenom två veckors betald semester, och endast nio månader innan LO och Saf undertecknade det där avtalet i Saltsjöbaden som satte punkt för då­tidens många gånger dramatiska arbetsmarknadskonflikter.

Men farfar misströstade inte. Av en vän fick han snart höra att det fanns en byggfirma i Avesta som var i behov av grovarbetare. Han åkte dit, fick jobbet och kort därefter flyttade han och hans fru dit.

– Du anar inte vad glad jag blev. I Sandarne hade jag ju bara sextio öre i timmen, men så kom jag hit till Avesta och fick en och tjugo. Kan du tänka dig, plötsligt fick jag dubbelt så bra betalt!

Vi satt i en lunchrestaurang i Avesta i december 1999 när han berättade det där, och eftersom jag har det på band kan jag än i dag höra hans skratt.

Jag kan också höra vad han sa när han hade ätit färdigt och lagt ifrån sig besticken.

– Jo, nog har livet varit rätt så fantastiskt ändå … Ingår det kaffe, tror du?

Stort tack till Rolf Eriksson och övrig­a på kulturhistoriska föreningen i Sandarn­e KULT.

En kommentar till “Nödår, strejker, slit – och äventyr

  • Intressant, stämmer med berättelser från min släkt. Mina föräldrar cyklade till Avesta/Krylbo 1937 tor från Sandarne för att kolla, flyttade sedan hit för arbete. Mina föräldrar kände till din farfar, min bror Leif gick i samma klass i realskolan som din pappa Kjell.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

Gideon Hazard kunde knappast förutse vilken historisk betydelse han skulle spela när han krävde tre öre mer i timmen.

Gruvarbetare i Persberg.

”Strejken i Persberg får inte glömmas”

De klättrade upp ur gruvan och vägrade gå ner igen. Fyrahundra gruvarbetare trotsade ägarna, gick i strejk och militär inkallades. I dagarna är det 150 år sedan Persbergs gruvarbetare skrev historia.

Peter Nilsson, Lena Nilsson och Jimmie Lämsä inne på fabriken. Den här pappersmaskinen ska Peters och Lenas farfar Valdemar ha ställt in så bra för femtio år sedan att den inte har behövt ­justeras sedan dess. Foto: Adam Daver

En familj, ett bruk, ett sekel

Familjen Nilsson vet hur det är att arbeta inom industrin. Hela släkten har gjort det – i hundra år eller mer. Här på Billingsfors bruk eller på en fabrik i närheten. Lena, Peter  och Jimmie är fjärde och femte generationen.

Syskonen Peter och Lena Nilsson med Lenas son Jimmie Lämsä vid familjegraven precis intill bruket i Billingsfors. Foto: Adam Daver

En familj, ett bruk, ett sekel

Familjen Nilsson vet hur det är att arbeta inom industrin. Hela släkten har gjort det – i mer än hundra år. Här på Billingsfors bruk eller på en fabrik i närheten. Lena, Peter  och Jimmie är fjärde och femte generationen.

De stred mot solidariteten

De kallades ”svartfötter” av facket, arbetsgivarna sade ”arbetsvilliga”. Strejkbrytarna tog vilka jobb som helst och skyddades av polis och militär. Utifrån Bengt Ohlssons nya roman skriver DA:s Harald Gatu om den blodigaste tiden i svensk arbetarhistoria. Läs eller lyssna!

Foto: WIKIMEDIA COMMONS

Strejkerna du måste känna till

I modern tid har fackförbund ofta kritiserats för att strejka för sällan. Men historien är fylld med konflikter på arbetsmarknaden. Dagens Arbete har grottat ner sig i den svenska historien. Här är listan på strejkerna du måste känna till.

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

Sömmerskor på Kooperativa Syfabriken Linnéa.

Sömmerskorna startade sin egen syfabrik

Här styrde arbetarna själva. I trettio år var Kooperativa Syfabriken Linnéa sömmerskornas eget företag. Allt började med att en arbetsgivare jagade ut dem som ville organisera sig i en fackförening.

Arbetsrätt Striden om las

Århundradets förhandling

Ge för guds skull inte politikerna möjlighet att skapa oreda på arbetsmarknaden för lång tid framöver, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pontus Georgsson

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Marcus Bolin

Pappers: Kravet på 4 procent ligger fast

Trots lågkonjunktur och krisande tider för tidningspapper kommer Pappers fortsätta kräva fyraprocentiga lönepåslag för sina medlemmar.

Arbetsgivarna: Krympande kaka att fördela

Läge att ”besinna sig”, anser industrins chefsekonomer inför att de pausade löneförhandlingarna ska återupptas. Men facken kräver 3 procent från den 1 april.

”Våra beslut påverkar alla medlemmar”

Avtalsförhandlingarna drar snart i gång igen och Lizette Lindqvist är en av dem som har makt över resultatet.

”För många arbetare var det ingen hemester”

”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För oss andra börjar i stället kampen mot nollavtal och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.

IF Metall: Vår utgångspunkt är 3 procent

Industriarbetsgivarna har svårt att se något utrymme för höjda löner i höstens avtalsrörelse, men facket utgår fortfarande från sitt bud på 3 procents löneökningar.

Pappers: Slopa aktieutdelningarna

Företagen inom massa- och pappersindustrin bör avstå från aktieutdelningar. Det anser Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson som nu tecknat avtal om korttidsarbete med Industriarbetsgivarna.

LO och Svenskt Näringsliv: Förläng alla avtal

LO och Svenskt Näringsliv är överens. Nu uppmanar de alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer att skjuta upp årets avtalsrörelse till hösten.

Industrin skjuter upp avtalsrörelsen

Facken inom industrin och arbetsgivarna säger ja till att skjuta fram avtalsrörelsen. Även Pappers förlänger avtalet. ”Vi befinner oss mitt i en pandemi. Det är inte läge att bråka om löner och villkor”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.