Nödår, strejker, slit – och äventyr

I farfars fotspår. Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

Brevet var daterat den 21 mars 1938. En måndag. Sixten Ohlin, en 26-årig pappersarbetare i byn Åsbacka strax utanför Söderhamn, sprättade upp kuvertet, vecklade ut innehållet och läste att brukspatron Ivan Gjöthner – han med spatserkäppen – var nöjd med honom.

Men det var inte allt. På grund av arbetsbrist hade han med detta brev också blivit uppsagd från sin anställning på Bergvik och Ala Nya AB:s sulfatfabrik i Sandarne. Bruket som han hade jobbat på i tio år och där polisen hade skjutit skarpt sex år tidigare.

Fast å andra sidan var väl uppsägning lika bra, tänkte Sixten. Visserligen var han gift nu, hade en fru att ta hänsyn till. Men en anställning innebar ju ingen som helst garanti för att det också fanns något egentligt arbete på bruket, än mindre någon lön att leva på.

Sedan en längre tid tillbaka hade det varit riktigt skralt med jobb. Bara några enstaka påhugg hade han fått. Mestadels som lastare i brukets hamn, för sextio öre i timmen.

Dessutom var det ändå lite bättre tider nu, våren 1938. Mycket bättre än när han var barn i alla fall. På tiotalet.

Då bodde han och familjen inackorderade i ett dragigt litet rum på nedre botten i en arbetarkasern och hade inte mycket annat än kålrötter och saltströmming att värma upp på vedspisen.

Elektricitet fanns inte, inte i Åsbacka. Om man behövde se eller hitta något hemma i dunklet fick man tända en fotogenlampa. Men Sixten var van, och hans enda leksaker – två små trähästar – visste han alltid var de var.

Sixtens far var i likhet med sin far sågare till yrket. Klampare. Men de 40 kronor som han kunde kvittera ut efter en 57 timmar lång arbetsvecka på byns sågverk räckte sällan till annat än det allra nödvändigaste.

Och de tillfällen som hans mor – liksom traktens andra så kallade ”splitvedsjäntor” – gavs möjlighet att tjäna en slant genom att stuva ved på skutorna som brukade trafikera kusten, de var få numera.

Dessutom hade hon ju hela hushållet, Sixten och hans två syskon att ta hand om.

Några år hade varit särskilt svåra. Som 1917. Det stora revolutionsåret. Usla skördar kombinerat med ett långt och utdraget storkrig nere på kontinenten hade medfört en allvarlig livsmedelskris i landet. Matransonerna räckte inte. Människor hungrade.

Det var då, en kall och grinig dag i april, som en grupp kvinnor här i lilla Åsbacka gick i spetsen för en protestmarsch mot hur livsmedlen fördelades. Den faktiskt första i raden av uppemot ett tjugotal hungerkravaller runt om i Sverige den våren.

Visst hade de känt sig orättvist behandlade förr, men inte på det här sättet. Att de, deras barn, deras familjer, hungrade medan stora delar av landets potatis gick till brännvin och krigförande tyskar, där gick gränsen.

Omkring tvåhundra kvinnor slöt upp i marschen, och ända till rådhuset i Söderhamn gick de. Sannolikt även Sixtens mor.

Men allt det där var Sixten för ung att minnas. Året därpå, 1918, mindes han däremot. Inte allt. Inte att ransoneringarna nu hade hårdnat till bristningsgränsen. Eller att en väpnad revolution faktiskt hade varit nära att bryta ut även här i Sverige, något som oroat självaste kung Gustav V så till den grad att han hade låtit packa sina väskor och gjort sig beredd på att fly landet.

Till en början bodde vi i en liten stuga, men så en kväll exploderade karbidlampan och hela stugan brann ner.

Sixten Ohlin om sin barndom.

Men han mindes att det var det året som hans mormor föll offer för spanska sjukan. Hon och 37 000 andra svenskar. Han kom också ihåg att det var den vintern som familjen tillbringade i Bollnäs finnskogar någonstans. Tillfälligt bara, och på grund av att hans far hade fått ett arbete där. Ett arbete som i huvudsak gick ut på att bryta tjärstubbar åt en bonde från morgon till kväll. Men ändå. Ett arbete.

Sex år var han då.

– Till en början bodde vi i en liten stuga, men så en kväll exploderade karbidlampan och hela stugan brann ner. Jag minns än i dag hur pappa kastade ut mig och min bror i snön. Allt brann upp, även våra kläder, skulle han berätta många decennier senare.

Vintern därpå återvände hans far till Bollnäs igen. Men den här gången tog han sig dit ensam och inte för att arbeta, utan för att tigga. Någon annan utväg fann han inte. Mest hoppades han på potatis, för det fanns det nästan ingenting av hemma i Åsbacka. Och värre hade det blivit sedan polisen plötsligt hade bankat på dörren och upptäckt att familjen Ohlin minsann hade förvarat några kilon mer än vad som var tillåtet.

– Då fick farsan böta. Hur mycket minns jag inte.

Nödår, alltså. Armod. Misär. Men så levde många svenskar på den tiden – ur hand i mun – och inte minst i Åsbacka och i de andra små byarna utmed Söderhamns kustremsa.

Guldkusten, som det förr hade kallats i folkmun. För bara en eller två generationer sedan. På den tiden området härintill Bottenhavet beskrevs som en av landets starkaste tillväxtregioner. Ett slags arbetsmarknadens Eldorado. Med sågverk i nästan varenda vik och med arbetsgivare som skrek efter arbetskraft.

Många svenskar som inte ville eller inte hade råd att emigrera till Amerika hade då lockats upp hit till Hälsingekusten. Främst från Dalarna och Värmland kom de. Sixtens gammelfarfar, bland andra.

Men det var då, under ångans och industrialismens glansdagar. När sågspånen yrde och köpstarka intressenter från när och fjärran ständigt frågade efter sågade trävaror.

Nu fanns här ingenting som påminde om guld längre. Bara skog. Skog och vatten.

När tiotalet övergick i tjugotalet började det dock ljusna i flera avseenden. Pendeln svängde. Folk började få det bättre. Ekonomiskt, socialt, politiskt. Hungerupploppen upphörde. Den revolution som nyligen hade pyrt och hotat att flamma upp lite varstans hade nu slocknat och i stället gick demokratin segrande ur decenniet. Parlamentarismen och jämställdheten likaså. Allt det där som lade grunden och beredde vägen för folkhemmet och välfärdsstaten Sverige.

De goda tiderna märktes av även i Söderhamn med omnejd. Medan Sixtens mor äntligen hade fått rösträtt hade hans far inte bara fått åtta timmars arbetsdag, utan också arbete på den nystartade massafabriken i Sandarne. En fabrik som snabbt kom att lukta både sulfat och framtidstro och med kort gångavstånd från Åsbacka. För honom var det självklart; från dag ett gick han med i Svenska Pappers­industriarbetare­förbundet, som bildats helt nyligen. Avd 42, medlem nr 16481.

Den anställningen innebar inte bara att han fick lite mer pengar att lägga i hushållskassan. Med spillvirke som blev över efter bygget av fabriken – och med förmannens tillåtelse – kunde han så småningom också bygga ett hus åt familjen.

Litet och enkelt, men ändå – ett eget hus. Deras första riktiga hem. Med dass och vattenbrunn ute på tomten och med Hjalmar Brantings allvarliga nuna hängandes bakom glas och ram inne i huset.

Några år senare började Sixten själv arbeta. Att han bara var tretton år då, hade fått stora A:n i flit och ordning, liksom hyfsade betyg i folkskolans övriga ämnen, hjälpte inte. För barn i hans i samhällsklass var läroverket uteslutet.

– Nej, det var inte att tänka på, sa han.

I likhet med många andra jämnåriga pojkar började han då jobba som ”märkbis” på brädgården hemma i Åsbacka. De kallades så, ”märkbisar”. Barnarbetarna som stod och exportstämplade allt virke som låg uppsågat.

– Varenda planka och bräda skulle märkas i ändarna. Ibland kunde det vara ganska jobbigt att hinna med, skulle han långt senare berätta för mig.

Ja, Sixten Ohlin, det var min farfar. Han hann fylla etthundra år innan han dog, våren 2012, och ibland frågade jag honom om hur det var då, under tio-, tjugo- och trettiotalen. Innan han fick det där brevet, i mars 1938, då han blev uppsagd. Som innebar slutet på en epok och början på en annan för honom.

Visst var det knapert, berättade han. Ibland ganska oroligt också. Med personalneddragningar, lönesänkningar, strejker. Längs hela Norrlandskusten var det så. Och arbetet i sig var inget annat än just arbete. Man gjorde det man blev tillsagd och tänkte inte mer på det. Huvudsaken man fick sin lön så att man kunde leva till nästa lön.

Men farfar pratade ogärna om sådant där. Om gamla tiders umbäranden och vanlig grå vardag. När gamla tider kom på tal ville han helst prata om glada minnen. Som när han fick smaka banan och glass första gången. Hur ”gott men samtidigt jäkligt konstigt” han tyckte att det smakade.

Eller när han spelade fotboll i Skärgårdens IF och lyckades vinna Uppsvenska serien några gånger.

Eller när han tog sparkstöttingen in till Söderhamn för att titta på Harold Lloyd och de andra stumfilmsstjärnorna på någon av stans två biografer. Filmer som oftast ackompanjeras av en pianist och en violinist längst fram i salongen.

– Tv fanns ju inte då, sa han en gång. Inga flygplan eller bilar heller för den delen. Men farsan skaffade oss en radio sedan, en sådan där med hörlurar för att man skulle kunna höra.

Kristallmottagare?

– Så hette de, ja. Och så minns jag när första bussen kom. En fyrkantig låda där man steg på i bak och som jag och mina kompisar brukade sula efter när det var vinter.

I dag önskar jag att jag hade frågat farfar om vad han mindes av 1932. Året när världsekonomin ännu deppade, när nazisterna i Tyskland valdes till landets största parti och när nästan var tredje arbetare här i Sverige stod utan arbete. När sågverk efter sågverk gick i graven.

Men framför allt hade jag velat fråga honom mer om lördagen den 9 juli. Det var nämligen då, en sen och solig eftermiddag, som polisen sköt skarpt mot arbetare där i lilla Sandarne. På hans arbetsplats.

Så här var det. Sedan några månader tillbaka hade farfar och avdelningens övriga medlemmar strejkat eftersom arbetsgivaren halverat lönerna för dem. Produktionen stod still. Då beslutade arbetsledningen att leja strejkbrytare till bruket, vilket gjorde många strejkande så upprörda att de gick dit för att protestera.

Området bevakades emellertid av polis och efter en del burop och stenkastning bedömde landsfogden denna situation som så hätsk och hotfull att han till slut beordrade eld.

Skarpt, knäståendes, rakt in i folkmassan.

Tre arbetare träffades av kulorna. I ryggen. Men till skillnad från de blodiga och liknande händelserna i Ådalen året innan, omkom ingen i Sandarne.

Och som tur var var han heller inte där då, farfar. Men kände han dem? De drabbade? Förvisso var de 340 anställda vid tidpunkten för skotten, men nog måste han väl ändå ha varit bekant med dem och pratat med dem någon gång? Alla kände ju alla på den tiden, som farfar brukade säga.

Tyvärr hann jag aldrig ställa honom den frågan. Eller så gjorde jag det, men fick något annat till svar och tappade bort mig. För farfar innebar den där juli­dagen nämligen mest slutet på ett stort äventyr. Det dittills största han hade varit med om. Det kanske största över huvud taget.

En cykelresa till Värmland – tur och retur.

Det var en resa som han gjorde tillsammans med sina syskon och sin svåger – som också jobbade på fabriken – och som fyllde honom med lika många intryck som hos en nutida jordenruntresande tjugoåring. Hundra mil genom svensk högsommar. Den resan berättade han gärna om, vare sig man ville elle­r inte. Orterna och landskapen som de trampade förbi. Sjöarna, broarna, vädret. Alltid vädret.

Men skotten då? frågade jag honom ändå en gång.

– Jo, klart man blev orolig. Vi hörde om skotten på radion dagen efter, när vi var i Värmland, och då bestämde vi oss för att genast cykla hem igen. Framför allt min svåger var jävligt förbannad.

Farfar gick strejkvakt där sedan, och månaden senare blåstes strejken av. Samtidigt ställdes åtta arbetare inför rätta och dömdes till straffarbete med varierande längd. Ingen polis åtalades.

Vad farfar tyckte om den saken frågade jag inte, men jag frågade honom åtminstone hur han tyckte att det var att arbeta där på bruket.

– I pappsalen var det väl okej. Där fick man stå och ta emot stora pappstycken som man skulle pressa ihop och sedan vira runt med ståltråd. Ark som var en meter långa och sextio centimeter breda.

Vi hörde om skotten på radion dagen efter, när vi var i Värmland, och då bestämde vi oss för att genast cykla hem igen.

Sixten Ohlin om skottdramat i Sandarne.

– Men sodahuset, där man brände lut och  … Fy fan, att göra rent där inne var det värsta som fanns. Dammigt och jävligt hett var det, hela tiden. Träskor och varma kläder hade man på sig. Ibland var det så hett att det kändes som om det tog eld i byxbenen när man stod och gjorde rent.

Men så i mars 1938 fick han alltså sparken. Knappt tre månader innan riksdagen klubbade igenom två veckors betald semester, och endast nio månader innan LO och Saf undertecknade det där avtalet i Saltsjöbaden som satte punkt för då­tidens många gånger dramatiska arbetsmarknadskonflikter.

Men farfar misströstade inte. Av en vän fick han snart höra att det fanns en byggfirma i Avesta som var i behov av grovarbetare. Han åkte dit, fick jobbet och kort därefter flyttade han och hans fru dit.

– Du anar inte vad glad jag blev. I Sandarne hade jag ju bara sextio öre i timmen, men så kom jag hit till Avesta och fick en och tjugo. Kan du tänka dig, plötsligt fick jag dubbelt så bra betalt!

Vi satt i en lunchrestaurang i Avesta i december 1999 när han berättade det där, och eftersom jag har det på band kan jag än i dag höra hans skratt.

Jag kan också höra vad han sa när han hade ätit färdigt och lagt ifrån sig besticken.

– Jo, nog har livet varit rätt så fantastiskt ändå … Ingår det kaffe, tror du?

Stort tack till Rolf Eriksson och övrig­a på kulturhistoriska föreningen i Sandarn­e KULT.