”Ett ohållbart arbetsliv visar sig vara samhällsfarligt”

Helle Klein, chefredaktör Dagens Arbete.

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

Eftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Sulfatfabriken i Sandarne där Sixten Ohlin, hans far, morfar och svåger arbetade. Foto: Okänd/Järnvägsmuseet

Nödår, strejker, slit – och äventyr

I farfars fotspår. Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

Uppsägningsbrevet från 1938.

Brevet var daterat den 21 mars 1938. En måndag. Sixten Ohlin, en 26-årig pappersarbetare i byn Åsbacka strax utanför Söderhamn, sprättade upp kuvertet, vecklade ut innehållet och läste att brukspatron Ivan Gjöthner – han med spatserkäppen – var nöjd med honom.

Men det var inte allt. På grund av arbetsbrist hade han med detta brev också blivit uppsagd från sin anställning på Bergvik och Ala Nya AB:s sulfatfabrik i Sandarne. Bruket som han hade jobbat på i tio år och där polisen hade skjutit skarpt sex år tidigare.

Fast å andra sidan var väl uppsägning lika bra, tänkte Sixten. Visserligen var han gift nu, hade en fru att ta hänsyn till. Men en anställning innebar ju ingen som helst garanti för att det också fanns något egentligt arbete på bruket, än mindre någon lön att leva på.

Sedan en längre tid tillbaka hade det varit riktigt skralt med jobb. Bara några enstaka påhugg hade han fått. Mestadels som lastare i brukets hamn, för sextio öre i timmen.

Dessutom var det ändå lite bättre tider nu, våren 1938. Mycket bättre än när han var barn i alla fall. På tiotalet.

Då bodde han och familjen inackorderade i ett dragigt litet rum på nedre botten i en arbetarkasern och hade inte mycket annat än kålrötter och saltströmming att värma upp på vedspisen.

Elektricitet fanns inte, inte i Åsbacka. Om man behövde se eller hitta något hemma i dunklet fick man tända en fotogenlampa. Men Sixten var van, och hans enda leksaker – två små trähästar – visste han alltid var de var.

Sixtens far var i likhet med sin far sågare till yrket. Klampare. Men de 40 kronor som han kunde kvittera ut efter en 57 timmar lång arbetsvecka på byns sågverk räckte sällan till annat än det allra nödvändigaste.

Och de tillfällen som hans mor – liksom traktens andra så kallade ”splitvedsjäntor” – gavs möjlighet att tjäna en slant genom att stuva ved på skutorna som brukade trafikera kusten, de var få numera.

Dessutom hade hon ju hela hushållet, Sixten och hans två syskon att ta hand om.

Hälsingland 1918. Familjen Ohlin ser in i en kamera för första gången. Sixten, den sexåriga pojken i mitten, ska snart få veta hur det är att arbeta inom både trä- och pappersindustrin. Övriga på bild: mamma Gerda, pappa Vilhelm och lillebror Evert. Foto: Privat

Några år hade varit särskilt svåra. Som 1917. Det stora revolutionsåret. Usla skördar kombinerat med ett långt och utdraget storkrig nere på kontinenten hade medfört en allvarlig livsmedelskris i landet. Matransonerna räckte inte. Människor hungrade.

Det var då, en kall och grinig dag i april, som en grupp kvinnor här i lilla Åsbacka gick i spetsen för en protestmarsch mot hur livsmedlen fördelades. Den faktiskt första i raden av uppemot ett tjugotal hungerkravaller runt om i Sverige den våren.

Visst hade de känt sig orättvist behandlade förr, men inte på det här sättet. Att de, deras barn, deras familjer, hungrade medan stora delar av landets potatis gick till brännvin och krigförande tyskar, där gick gränsen.

Omkring tvåhundra kvinnor slöt upp i marschen, och ända till rådhuset i Söderhamn gick de. Sannolikt även Sixtens mor.

Hungermarschen i Söderhamn, 11 april 1917. Foto: Gustav Sahlin, Söderhamns stadsmuseum

Men allt det där var Sixten för ung att minnas. Året därpå, 1918, mindes han däremot. Inte allt. Inte att ransoneringarna nu hade hårdnat till bristningsgränsen. Eller att en väpnad revolution faktiskt hade varit nära att bryta ut även här i Sverige, något som oroat självaste kung Gustav V så till den grad att han hade låtit packa sina väskor och gjort sig beredd på att fly landet.

Till en början bodde vi i en liten stuga, men så en kväll exploderade karbidlampan och hela stugan brann ner.

Sixten Ohlin om sin barndom.

Men han mindes att det var det året som hans mormor föll offer för spanska sjukan. Hon och 37 000 andra svenskar. Han kom också ihåg att det var den vintern som familjen tillbringade i Bollnäs finnskogar någonstans. Tillfälligt bara, och på grund av att hans far hade fått ett arbete där. Ett arbete som i huvudsak gick ut på att bryta tjärstubbar åt en bonde från morgon till kväll. Men ändå. Ett arbete.

Sex år var han då.

– Till en början bodde vi i en liten stuga, men så en kväll exploderade karbidlampan och hela stugan brann ner. Jag minns än i dag hur pappa kastade ut mig och min bror i snön. Allt brann upp, även våra kläder, skulle han berätta många decennier senare.

Vintern därpå återvände hans far till Bollnäs igen. Men den här gången tog han sig dit ensam och inte för att arbeta, utan för att tigga. Någon annan utväg fann han inte. Mest hoppades han på potatis, för det fanns det nästan ingenting av hemma i Åsbacka. Och värre hade det blivit sedan polisen plötsligt hade bankat på dörren och upptäckt att familjen Ohlin minsann hade förvarat några kilon mer än vad som var tillåtet.

– Då fick farsan böta. Hur mycket minns jag inte.

Nödår, alltså. Armod. Misär. Men så levde många svenskar på den tiden – ur hand i mun – och inte minst i Åsbacka och i de andra små byarna utmed Söderhamns kustremsa.

Guldkusten, som det förr hade kallats i folkmun. För bara en eller två generationer sedan. På den tiden området härintill Bottenhavet beskrevs som en av landets starkaste tillväxtregioner. Ett slags arbetsmarknadens Eldorado. Med sågverk i nästan varenda vik och med arbetsgivare som skrek efter arbetskraft.

Många svenskar som inte ville eller inte hade råd att emigrera till Amerika hade då lockats upp hit till Hälsingekusten. Främst från Dalarna och Värmland kom de. Sixtens gammelfarfar, bland andra.

Men det var då, under ångans och industrialismens glansdagar. När sågspånen yrde och köpstarka intressenter från när och fjärran ständigt frågade efter sågade trävaror.

Nu fanns här ingenting som påminde om guld längre. Bara skog. Skog och vatten.

När tiotalet övergick i tjugotalet började det dock ljusna i flera avseenden. Pendeln svängde. Folk började få det bättre. Ekonomiskt, socialt, politiskt. Hungerupploppen upphörde. Den revolution som nyligen hade pyrt och hotat att flamma upp lite varstans hade nu slocknat och i stället gick demokratin segrande ur decenniet. Parlamentarismen och jämställdheten likaså. Allt det där som lade grunden och beredde vägen för folkhemmet och välfärdsstaten Sverige.

De goda tiderna märktes av även i Söderhamn med omnejd. Medan Sixtens mor äntligen hade fått rösträtt hade hans far inte bara fått åtta timmars arbetsdag, utan också arbete på den nystartade massafabriken i Sandarne. En fabrik som snabbt kom att lukta både sulfat och framtidstro och med kort gångavstånd från Åsbacka. För honom var det självklart; från dag ett gick han med i Svenska Pappers­industriarbetare­förbundet, som bildats helt nyligen. Avd 42, medlem nr 16481.

Den anställningen innebar inte bara att han fick lite mer pengar att lägga i hushållskassan. Med spillvirke som blev över efter bygget av fabriken – och med förmannens tillåtelse – kunde han så småningom också bygga ett hus åt familjen.

Litet och enkelt, men ändå – ett eget hus. Deras första riktiga hem. Med dass och vattenbrunn ute på tomten och med Hjalmar Brantings allvarliga nuna hängandes bakom glas och ram inne i huset.

Några år senare började Sixten själv arbeta. Att han bara var tretton år då, hade fått stora A:n i flit och ordning, liksom hyfsade betyg i folkskolans övriga ämnen, hjälpte inte. För barn i hans i samhällsklass var läroverket uteslutet.

– Nej, det var inte att tänka på, sa han.

”Märkbisen” Sixten (mitten) framför huset som hans far byggde. Foto: Privat

I likhet med många andra jämnåriga pojkar började han då jobba som ”märkbis” på brädgården hemma i Åsbacka. De kallades så, ”märkbisar”. Barnarbetarna som stod och exportstämplade allt virke som låg uppsågat.

– Varenda planka och bräda skulle märkas i ändarna. Ibland kunde det vara ganska jobbigt att hinna med, skulle han långt senare berätta för mig.

Ja, Sixten Ohlin, det var min farfar. Han hann fylla etthundra år innan han dog, våren 2012, och ibland frågade jag honom om hur det var då, under tio-, tjugo- och trettiotalen. Innan han fick det där brevet, i mars 1938, då han blev uppsagd. Som innebar slutet på en epok och början på en annan för honom.

Visst var det knapert, berättade han. Ibland ganska oroligt också. Med personalneddragningar, lönesänkningar, strejker. Längs hela Norrlandskusten var det så. Och arbetet i sig var inget annat än just arbete. Man gjorde det man blev tillsagd och tänkte inte mer på det. Huvudsaken man fick sin lön så att man kunde leva till nästa lön.

Men farfar pratade ogärna om sådant där. Om gamla tiders umbäranden och vanlig grå vardag. När gamla tider kom på tal ville han helst prata om glada minnen. Som när han fick smaka banan och glass första gången. Hur ”gott men samtidigt jäkligt konstigt” han tyckte att det smakade.

Eller när han spelade fotboll i Skärgårdens IF och lyckades vinna Uppsvenska serien några gånger.

Eller när han tog sparkstöttingen in till Söderhamn för att titta på Harold Lloyd och de andra stumfilmsstjärnorna på någon av stans två biografer. Filmer som oftast ackompanjeras av en pianist och en violinist längst fram i salongen.

– Tv fanns ju inte då, sa han en gång. Inga flygplan eller bilar heller för den delen. Men farsan skaffade oss en radio sedan, en sådan där med hörlurar för att man skulle kunna höra.

Kristallmottagare?

– Så hette de, ja. Och så minns jag när första bussen kom. En fyrkantig låda där man steg på i bak och som jag och mina kompisar brukade sula efter när det var vinter.

I dag önskar jag att jag hade frågat farfar om vad han mindes av 1932. Året när världsekonomin ännu deppade, när nazisterna i Tyskland valdes till landets största parti och när nästan var tredje arbetare här i Sverige stod utan arbete. När sågverk efter sågverk gick i graven.

Men framför allt hade jag velat fråga honom mer om lördagen den 9 juli. Det var nämligen då, en sen och solig eftermiddag, som polisen sköt skarpt mot arbetare där i lilla Sandarne. På hans arbetsplats.

Så här var det. Sedan några månader tillbaka hade farfar och avdelningens övriga medlemmar strejkat eftersom arbetsgivaren halverat lönerna för dem. Produktionen stod still. Då beslutade arbetsledningen att leja strejkbrytare till bruket, vilket gjorde många strejkande så upprörda att de gick dit för att protestera.

Området bevakades emellertid av polis och efter en del burop och stenkastning bedömde landsfogden denna situation som så hätsk och hotfull att han till slut beordrade eld.

Skarpt, knäståendes, rakt in i folkmassan.

Tre arbetare träffades av kulorna. I ryggen. Men till skillnad från de blodiga och liknande händelserna i Ådalen året innan, omkom ingen i Sandarne.

Och som tur var var han heller inte där då, farfar. Men kände han dem? De drabbade? Förvisso var de 340 anställda vid tidpunkten för skotten, men nog måste han väl ändå ha varit bekant med dem och pratat med dem någon gång? Alla kände ju alla på den tiden, som farfar brukade säga.

Fikapaus under cykelresan till Värmland, 1932. Sixten (till höger) tillsammans med syskonen Astrid och Evert. Notera porslinskopparna. Foto: Privat

Tyvärr hann jag aldrig ställa honom den frågan. Eller så gjorde jag det, men fick något annat till svar och tappade bort mig. För farfar innebar den där juli­dagen nämligen mest slutet på ett stort äventyr. Det dittills största han hade varit med om. Det kanske största över huvud taget.

En cykelresa till Värmland – tur och retur.

Det var en resa som han gjorde tillsammans med sina syskon och sin svåger – som också jobbade på fabriken – och som fyllde honom med lika många intryck som hos en nutida jordenruntresande tjugoåring. Hundra mil genom svensk högsommar. Den resan berättade han gärna om, vare sig man ville elle­r inte. Orterna och landskapen som de trampade förbi. Sjöarna, broarna, vädret. Alltid vädret.

Men skotten då? frågade jag honom ändå en gång.

– Jo, klart man blev orolig. Vi hörde om skotten på radion dagen efter, när vi var i Värmland, och då bestämde vi oss för att genast cykla hem igen. Framför allt min svåger var jävligt förbannad.

Farfar gick strejkvakt där sedan, och månaden senare blåstes strejken av. Samtidigt ställdes åtta arbetare inför rätta och dömdes till straffarbete med varierande längd. Ingen polis åtalades.

Vad farfar tyckte om den saken frågade jag inte, men jag frågade honom åtminstone hur han tyckte att det var att arbeta där på bruket.

– I pappsalen var det väl okej. Där fick man stå och ta emot stora pappstycken som man skulle pressa ihop och sedan vira runt med ståltråd. Ark som var en meter långa och sextio centimeter breda.

Vi hörde om skotten på radion dagen efter, när vi var i Värmland, och då bestämde vi oss för att genast cykla hem igen.

Sixten Ohlin om skottdramat i Sandarne.

– Men sodahuset, där man brände lut och  … Fy fan, att göra rent där inne var det värsta som fanns. Dammigt och jävligt hett var det, hela tiden. Träskor och varma kläder hade man på sig. Ibland var det så hett att det kändes som om det tog eld i byxbenen när man stod och gjorde rent.

Men så i mars 1938 fick han alltså sparken. Knappt tre månader innan riksdagen klubbade igenom två veckors betald semester, och endast nio månader innan LO och Saf undertecknade det där avtalet i Saltsjöbaden som satte punkt för då­tidens många gånger dramatiska arbetsmarknadskonflikter.

Men farfar misströstade inte. Av en vän fick han snart höra att det fanns en byggfirma i Avesta som var i behov av grovarbetare. Han åkte dit, fick jobbet och kort därefter flyttade han och hans fru dit.

– Du anar inte vad glad jag blev. I Sandarne hade jag ju bara sextio öre i timmen, men så kom jag hit till Avesta och fick en och tjugo. Kan du tänka dig, plötsligt fick jag dubbelt så bra betalt!

Vi satt i en lunchrestaurang i Avesta i december 1999 när han berättade det där, och eftersom jag har det på band kan jag än i dag höra hans skratt.

Jag kan också höra vad han sa när han hade ätit färdigt och lagt ifrån sig besticken.

– Jo, nog har livet varit rätt så fantastiskt ändå … Ingår det kaffe, tror du?

Stort tack till Rolf Eriksson och övrig­a på kulturhistoriska föreningen i Sandarn­e KULT.

Läs mer: DA Historia


po@da.se

1Kommentarer

Laila Ahlenius:

Intressant, stämmer med berättelser från min släkt. Mina föräldrar cyklade till Avesta/Krylbo 1937 tor från Sandarne för att kolla, flyttade sedan hit för arbete. Mina föräldrar kände till din farfar, min bror Leif gick i samma klass i realskolan som din pappa Kjell.

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Han fixade 13 miljoner till arbetskamraterna

PENSIONStålbolaget Ovako missade pensionsinbetalningar under flera år. Efter försäkringsexperten ”Lärs” detektivarbete sattes 13 miljoner kronor in på de anställdas pensionskonton.

Detta gäller vid korttidsarbete

SVAR PÅ LÄSARNAS FRÅGORVad gäller vid utbildning, får man jobba mer än vad avtalet säger och hur snabbt kan korttidsarbetet blåsas av? DA har fått många frågor från er läsare – här är svaren.

Vem ska jobba i skogen?

Skilda världarNär gränserna stängdes för många utländska plantörer menade branschen att hela säsongen var hotad. Facket viftade bort det som ett politiskt utspel. Så vad har egentligen hänt?

Vilken blir din snabba kaffefavorit?

DA testarDet dyraste snabbkaffet är sämst. Det tycker tre skogsarbetare som provsmakat sju olika sorter i en liten koja i Hälsingland.

Gasolyckan på Aspa bruk

Han räddade sin arbetskamrat undan gasen

Thomas Sedig satt i kontrollrummet när larmen gick. I höga halter dödar svavelväte direkt. ”Men ligger någon där, då tvekar man inte. Då gör man allt för att rädda människans liv.”

1

”Vi måste samarbeta bättre”

RÄDDNINGSPLAN Aspa bruk vill knyta räddningstjänsten närmare, och utbilda anställda som kan lotsa dem inne på bruket om en olycka inträffar igen.

Textilia

Tvingades betala 10 000 för visstidskontrakt

En mellanchef på tvätteriet Textilia tvingade Fardin att betala 10 000 kronor för ett halvårskontrakt. När utpressaren sedan ville ha mer pengar gick Fardin till företagsledningen. Då blev han av med jobbet.

2

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.

2

Ladda ner senaste e-DA här!

Dagens Arbete finns som gratis e-tidning. Här finns också ett sökbart arkiv två år bakåt, du når lätt våra inlästa reportage och kan länka till spännande vidareläsning. Här kan du ladda ner appen.

Efter coronan

Dags för ett bättre normaltillstånd

KrönikaNär vi söker oss ur krisen måste vi ta tillfället i akt att stärka välfärden. Det är rimligt att de företag som tagit emot stöd tar ett större ansvar framöver, skriver GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö.

Tack alla kämpar – vi behöver er

KrönikaKraften i vår organisation har stegrats, fler och fler har fått veta vad Pappers gör och vad vi står för. Engagemanget från UNG 2020 finns med oss till efter coronakrisen, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.

”Nu måste vi se till att kompetensutveckling också sker”

DEBATTTrots att korttidsarbete används i stor omfattning sker nästan inga kompetensutvecklande insatser. Vi parter är överens om att det är viktigt – nu måste vi också se till att det blir verklighet, skriver avtalssekreterarna för Pappers, GS och IF Metall tillsammans med Industriarbetsgivarna.

1

”Jag vill att det ska gå fortare”

CoronasmittanCovid-drabbade Fredrik, som DA tidigare har berättat om, är nu ute från sjukhuset. Han blir starkare för var dag, men det är lång tid kvar innan han är återställd.

Redo för framtiden

En ny generationAugust Wieser, som DA mötte 2017, har tagit studenten. Dessutom har han fått jobb på Billerud Korsnäs i Gävle. Men om han är pappersarbetare om tio år låter han vara osagt.

”Sjukförsäkringen måste bli tryggare – nu!”

KRÖNIKAAlltför ofta möter jag medlemmar i IF Metall som är för sjuka för att kunna jobba. Ändå anser Försäkringskassan att de är för friska för att få sjukpenning. Så kan vi inte ha det, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

4

Bygger ett tak i trä

ÖgonblicketFramför Jari Salmi och Juho Teppola ligger en sjättedel av det som ska bli taket till en grillstuga.

Arbetsrätten

Så här vill utredaren ändra las

På måndagen presenterades utredningen i riksdagen. Parterna har redan tidigare uttalat sitt missnöje. Nu säger också arbetsmarknadsminister Eva Nordmark att hon inte är nöjd – och hoppas att fack och arbetsgivare kan hitta en bättre lösning.

4

”Småföretagen kan inte vänta till 2022”

DEBATTFör att få fart på svensk ekonomi efter coronakrisen måste småföretagens kostnader för att säga upp personal minska redan före 2022, skriver Lise-Lotte Argulander, arbetsrättsexpert på Företagarna.

2

”Skamligt L och C – förslaget är allt annat än liberalt”

DEBATTAtt ta bort anställningstryggheten och med den yttrandefriheten, är den raka motsatsen till liberal politik, skriver sex företrädare för GS-facket.

Så kan las ändras – detta säger parterna

Nästa måndag presenterar regeringens utredare sina förslag på hur las kan förändras. SVT har tagit del av dem redan nu – och varken fack eller arbetsgivare är nöjda

2

Kerstin får gå när jobben ska räddas

Nästa vecka kommer utredningens förslag på hur las ska ändras. Det finns en oro för att de fasta jobben ska bli mindre trygga. Men i coronakrisens spår är det som vanligt. De med osäkra anställningar blir av med jobbet först.

Ordföranden som aldrig hann tillträda

HISTORIAGunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

Amanda är yngst på bruket

ÖgonblicketKlockan är 09.31
Ahlstrom-Munksjö AB i Jönköping.

Löneligan för pappers- och massabruk

Lönestatistik | PappersHar du högre eller lägre lön än dina kollegor på grannbruken? Nu kan du för första gången se hur lönen utvecklats de senaste åren. För alla skiftformer.

Kan krisen bli ett lyft för facket?

CoronaeffektenI flera år har fackförbunden brottats med sjunkande organisationsgrad. Så kom en annan kris. Nu rapporterar flera förbund om medlemmar som strömmar till.

Så fungerar de nya reglerna

DA guidarUnder coronakrisen har regeringen både lättat på reglerna för att få ersättning och höjt beloppen för den som uppfyller villkoren från a-kassan. Följ DA:s guide för att ta reda på vilken ersättning du har rätt till.

Joachim Dagerud på Mälarplast. Foto: Lina Larsson

"Jag trivs just här"

ÖGONBLICKETKlockan är 16.08 på Mälarplast AB i Eskilstuna.

Illustration: Josephine Skapare

Får chefen neka min semester?

Fråga om jobbet | LedighetHar arbetsgivaren skyldighet att ge en orsak till varför en semesteransökan avslås, eller räcker det att bara säga nej?

”Petters och Saras död skapar inga rubriker”

KRÖNIKAPandemin har fått oss att verkligen bry oss om varandra. Bra! Samtidigt får det mig att tänka på en annan, ständigt bortglömd epidemi – drogdöden, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.

Krisstöd

”Klokt och moget av Volvo”

AB Volvo drar tillbaka aktieutdelningen. Ett moget och klokt beslut av ägarna, tycker facket.

7
Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.