Olje­industrin letar efter en grön väg ur krisen

PERSPEKTIV Nej, det var knappast miljöaktivister eller den politiska långbänken som fick Preem att ändra sina planer för raffinaderiet i Lysekil. Hela oljebranschen gungar. Den letar efter en grön väg ut ur krisen.

För bara någon vecka sedan sa världens största oljebolag, brittiska BP, att företagets framtid inte låg i fossila bränslen. ”Vi blir starkare genom att producera mindre olja och gas” sa BP-chefen Bernhard Looney som utlovade satsningar på förnybar energi: Nollutsläpp av växthusgaser 2050. Nästintill halverad olje- och gasproduktion det närmaste årtiondet. Som ett första steg pytsade han in 9–10 miljarder kronor i norsk vindkraft till havs.

Coronakrisen har pressat oljeindustrin. Minskat resande och färre varutransporter pressade lönsamheten. Men problemen fanns där redan före coronan. Oljans kris är inte ny. Inte så att geologin stökat till det, det lär fortfarande finnas gott om olja att pumpa upp. Och efterfrågan finns, inte minst i utvecklingsländerna och inom den kemiska industrin som köper en betydande del av oljan. De globala fartygstransporterna har dessutom hämtat sig någorlunda efter stilleståndet direkt efter coronautbrottet.

Varken fyndigheter eller kunder saknas, alltså. Däremot tvekar investerarna. Sedan 2014 har investeringarna i världens olje- och gasindustri bara sjunkit och sjunkit. Nu är de nere på en nivå som är den lägsta på femton år.

Låga och instabila oljepriser och höga produktionskostnader har fått investerarna att tveka. Kring oljan kretsar dessutom oförutsägbara konflikter. Som i våras när Saudiarabien och Ryssland som led i en maktkamp grälade om hur lågt oljepriset kunde falla. Ungefär samtidigt sjönk det amerikanska oljepriset vid ett tillfälle så lågt att uppköparna slapp betala för oljan de ville ha. De fick till och med betalt om de förbarmade sig över den.

Vem vill nyinvestera i sådan bransch?

Preems jätteinvestering i Lysekil för att rena tjockoljan på svavel skulle bli en av Sveriges största industriinvesteringar någonsin. 15 miljarder kronor.

Nu blev det inget av. Beslutet fattades, enligt pressmeddelandet, ”mot bakgrund av de ekonomiska framtidsutsikterna”.

Som sagt, vem vill hiva in jättebelopp i oljebranschen? Energiinvesterarna letar gröna projekt i dag. Nyligen kom en rapport från den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs som sa: i år satsar USA för första gången mer på förnyelsebara energikällor än på olja och gas. Alltså i Trumps olje- och gasvänliga USA. Skiftet drivs av skillnader i kapitalkostnader; att investera i olja och gas är fyra, fem gånger dyrare än förnybart.

Och det är just där som Preem bedömer att framtiden finns, i en grönare och kanske mer lönsam morgondag.

Redan i dag går det gröna bättre. Medan raffinaderiet i Lysekil gått på knäna har systerfabriken i Göteborg klarat sig desto bättre. Men där är också det gröna inslaget betydligt större med förnybar diesel och förnybart flygbränsle.

Cristian Mattsson, IF Metallare i Preems bolagsstyrelse säger till Dagens Arbete:

– Lönsamheten har på senare tid inte varit den bästa hos oss i Lysekil. Nu får vi använda krafterna till att utveckla sånt som vi kan tjäna pengar på, förnybara drivmedel.

I stället för den nu skrotade planen vill Preem bygga om en befintlig anläggning i Lysekil. Målet är att tillsammans med anläggningen i Göteborg kunna producera fem miljoner kubikmeter förnybara drivmedel. En massiv utökning av kapaciteten med andra ord.  Nya jobb utöver de 750 som redan arbetar på raffinaderiet? Investeringskostnad?

Senare i höst får vi veta mer. Då kommer Preem in med en ny tillståndsansökan som med all sannolikhet känns attraktivare för den som vill satsa en slant i energisektorn. Dessutom kan det finnas ett och annat stöd att vänta från EU när Europa ska kicka igång den gröna ekonomin som en del i återstarten efter coronan.

Det brukar sägas att industrin är en nyckelspelare i klimatfrågan. Enligt Naturvårdsverket är industrins utsläpp i dag 19 procent lägre än för trettio år sedan. De svenska raffinaderierna släpper ut hälften så mycket växthusgaser som stålindustrin gör. Eller en femtedel av fordonstrafiken och knappt hälften av jordbruket. Men det är mot Preem i Lysekil blickarna har riktats. Cristian Mattsson vet inte hur många gånger han har fått frågan: klimatet eller jobben?

– Jag är så trött på den frågan. För mig är klimatet en förutsättning för att vi ska kunna ha jobben kvar. Där finns ingen motsättning.

Lugnet lägger sig nu över Lysekil. En bygd kan återgå till vardagen. Och i Stockholm kan en splittrad regering få aningen mera arbetsro. Preems tillbakadragna planer löser ett politiskt problem. Tjockoljan, den får renas någon annanstans.