Dagens Arbetes reporter Elinor Torp har tilldelats Pennskaftspriset för föredömligt journalistiskt arbete.
Elinor Torp.
Juryns motivering
Elinor Torp får föreningen Pennskaftets pris för sina idoga skildringar av arbetsvillkor i allmänhet och de för samhällets mest utsatta i synnerhet. De vill säga de människor som kommit att kallas skuggorna i den nya gigekonomin. Alla skickligt och respektfullt gestaltade av Elinor Torp som granskat arbetsmarknadens laglösa utnyttjande av människor och ger röst åt några av samhällets mest utsatta.
Vad betyder det att få just det här priset?
– Det är extra kul att de lyfter fram de här människorna som inte skildras i allmän press så mycket. Många skriver om oss tjänstemän i storstan, men inkluderar inte hela Sverige. Det finns en hel del människor som inte får särskilt mycket i lön, och som dessutom förnedras i arbetslivet. Det ligger heller inte i deras arbetsgivares intresse att de ska intervjuas i media.
Elinor Torps journalistik syftar till att synliggöra dessa personer. Hon lyfter fram migrantarbetaren Aura, som hon skrivit om i sin senaste bok Vi, skuggorna.
– Hon förlorade sina rättigheter i sitt hemland och kom hit för att hon trodde att det skulle vara bättre här, men hon blev ganska förfärad. Aura trodde mer om Sverige som hon kallade för ”första världen”.
– Människovärdet har gått förlorat i arbetslivet i dag, där allting bara handlar om pengar.
Elinor Torp berättar att hennes bevakning av arbetsmiljö och arbetsvillkor tog sin början i egna erfarenheter inom mediebranschen.
– Jag visste inte ens vad skyddsombud var de första 10–15 åren. Jag tyckte det var väldigt kul att jobba i dagspress, men jag blev ganska utnyttjad som vikarie på de stora tidningarna. Jag var mer eller mindre utbränd när jag var 22–23, för att jag inte satte gränser kring mig själv. Det är många av mina vänner som har mått väldigt dåligt psykiskt på grund av arbetsmiljön inom mediebranschen.
När hon vittnade om de usla arbetsvillkoren i en antologi som Journalistförbundet tog fram väckte det stor uppmärksamhet, och ledde till ett jobberbjudande som blev avgörande för Elinor Torps journalistiska inriktning.
– Efter den publiceringen blev jag faktiskt rekryterad till en tidning som heter Arbetarskydd. Så det var att jag vittnade om arbetsmiljön i min bransch, som gjorde att jag började granska arbetsmiljö. Sen har jag fortsatt att göra det.
Pennskaftspriset går till kvinnliga journalister. Är det viktigt med utmärkelser för just kvinnor?
Elin Wägner. Foto: TT Nyhetsbyrån
– Det var Elin Wägner som skrev en bok hette Pennskaftet. Den handlar om en journalist som stred för kvinnlig rösträtt i början på 1900-talet. Vi har haft kvinnlig rösträtt i 100 år. Dessutom fanns det nästan inga kvinnliga journalister på den tiden, så det har hänt väldigt mycket fram till i dag.
– Men när jag började som journalist var det fortfarande självklart att om det hände något stort ute i världen var det en kille som fick åka. Kvinnor grävde och granskade inte heller, utan det fanns tydliga strukturer där det främst var män som höll på med det.
Elinor Torp tycker sig se att det skett en positiv förändring de senaste 10–20 åren.
– Nu får kvinnor komma fram på ett annat sätt även på de stora redaktionerna. Men inget av det har varit självklart.
Du arbetar ju väldigt nära ganska utsatta personer, inte minst i bevakningen av skuggsamhället. Kan du släppa jobbet när du är ledig, eller påverkar det dig privat också?
– Jag har valt det perspektivet, och man måste komma personerna nära för att kunna gestalta deras liv. Men jag är tydlig mot dem att jag är journalist och inte kan hjälpa dem med uppehållstillstånd eller annat. Jag har kontakt med alla som mina böcker handlar om än idag, och lever lite mer med det än vad man kanske gör normalt som journalist.
Har dina reportage lett till någon förändring?
– Det som jag är mest stolt över är att den första boken jag skrev, Döden på jobbet, blev extremt uppmärksammad i media, och det gjorde att stora tidningar började med vinjetter som hette Döden på jobbet. De började skriva om arbetsplatsolyckor på ett helt annat sätt, och intressera sig människor som inte var tjänstemän. Framförallt den boken har gjort avtryck i det långa loppet. Det är jag glad för.
Hon säger också att hennes bevakning bidragit till att chefer fått upp ögonen mer för sitt ansvar för arbetsmiljön.
– Jag vill få upp frågorna på agendan och medvetandegöra, sen är det bara att hoppas att myndigheter, politiker och andra agerar på det och förändrar till det bättre.
Priset innebär också en pengasumma på 10 000 kronor. Har du några planer för vad du ska göra med pengarna?
– Jag ser dem som verktyg för att kunna jobba vidare med de här frågorna på sikt.