Hela bygget på SSAB stoppat – giftig gas uppmätt
20-tal personer har symtom Sju till sjukhus ”Mycket oro”
Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade
Publicerad 2021-03-31, 13:09
Mattias Alkberg har gjort kompromisslös pop, skrivit dikter om att önska sina barn döda, kallat Moderaterna för skadedjur och bett grammisjuryn behålla sin skit. Inget var särskilt lönsamt.
Mattias Alkberg äter indisk lunchbuffé vid Luleå busstation. Hans långa röda hår är uppsatt i nacken och han håller en hand i pannan medan han pratar, som om han tog tempen på sig själv.
– Nu har jag levt så länge att jag faktiskt inte kan få något jobb. Och det är superskönt. Folk skulle tycka det var asäckligt om jag stod på Max och serverade hamburgare. En tjock, svettig gubbe med grått skägg, flinar han.
– Eller sitta i kassan på Coop? Jag kan inte det. Nu är jag helt oattraktiv på arbetsmarknaden, äntligen. Skammen har övergått i en praktisk seger för mig.
Sedan slutet av 80-talet har han spelat i olika grupper och gett ut musik och poesi under eget namn. Mest uppmärksammade var kanske The Bear Quartet som under två decennier gav ut album som älskades av kritikerna, men aldrig slog brett.
Kanske för att bandet vägrade att göra vad som förväntades av dem? Varje nytt album skulle vara en reaktion på det förra, ett slags uppbrott. När de nominerades till en grammis, avsade de sig nomineringen och tyckte att juryn borde be om ursäkt. ”Tack men nej tack”, hälsade de. ”Säg förlåt.”
Samma sak med diktsamlingarna. Hans första avskalade dikter ser helt annorlunda ut än de ordrika och babbliga dikterna i förra årets samling Med rätt att dö: ”Jag minns inte, kan inte tänka på annat än pengar och hur jag ska få tag på pengar till hyran den här månaden. Och nästa, och sen alla andra månader.”
Trots en enorm produktivitet – fler än 30 skivor och sju diktsamlingar under tre decennier – har han nästan aldrig kunnat leva på musiken eller poesin. I stället har han jonglerat a-kassa, socialbidrag och ströjobb för att få in pengar till familjen.
Numera får han ett årligt stipendium från konstnärsnämnden. Inte räcker det till allt, men det täcker åtminstone hyran.
Hans drömmar utspelar sig fortfarande på Tuna, bostadsområdet utanför Luleå där han växte upp. Han ser sin gamla skola, lokaler, lägenheter och källargångar. Ändå har han inte bott här på över 30 år. Största delen av sitt liv har han levt med sin familj på andra sidan staden, i Svartöstaden bredvid SSAB.
Han har ett särskilt minne, ett som han vet inte är en dröm. Han minns att hans mamma hade köpt landgång. Radion stod på i köket. Elvis Presley var död, den 16 augusti 1977. Första dagen i den nya lägenheten på Tunastigen, han var tio år. Hit flyttade han med sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa.
Ända sedan områdets trevåningslängor stod färdigbyggda i slutet av sextiotalet hade området haft dåligt rykte. ”Något slags ekonomisk underklass”, beskriver han uppväxten. Innan de hamnade på Tuna flyttade familjen runt: Boden, Umeå, Stockholm. Pengar fanns aldrig, men föräldrarna var politiskt och kulturellt engagerade. Mamman fick jobb på en förskola. Mattias Alkberg lärde sig läsa tidigt, han skrev låtar och dikter och spelade basket.
Skolan passade honom inte. Han hade svårt för auktoriteter, hoppade av gymnasiet och blev pappa första gången som 18-åring. Han visste redan då vad han ville göra, spela musik och skriva dikter.
I slutet av 80-talet lärde han känna dem som skulle bilda The Bear Quartet. 1992 släppte de sitt första album Penny Century. Samma år debuterade
Mattias Alkberg som poet med diktsamlingen Separerade ägg. De kommande åren var produktiva, men kaotiska. Bandet spelade ständigt in nytt material, släppte skivor och turnerade över hela Sverige. Han beskriver bandet som ”sjukt ömtåligt”.
Medlemmarna tog stor hänsyn till varandra – om någon inte ville vara med i tv skulle ingen vara det – men hamnade också i ständiga konflikter. Redan från start var de på väg att bryta upp, minns han.
De sista åren tjänade de inga pengar alls på musiken. En anledning var att de vägrade att kompromissa. De ville bara spela på sina egna instrument när de turnerade, samtidigt som skivorna blev allt dyrare att spela in och svårare att sälja. Efter albumet Monty Python från 2010, gick de till sist skilda vägar.
Nu är jag helt oattraktiv på
arbetsmarknaden, äntligen. Skammen har övergått i en praktisk seger för mig.”
Men kanske är det just kompromisslösheten som gjort att Mattias Alkberg i dag kan säga att de aldrig spelade in något dåligt? Sista skivan var nog den bästa, tycker han. Inte bara deras bästa, utan en av de bästa skivorna han vet.
Medlemmarna hade olika musikaliska bakgrunder och bandet var starkt idédrivet. Innan de började spela diskuterade de alltid hur musiken skulle låta. Tänk om Neil Young haft bättre texter? Om Public Enemy inte använt trummaskin? Frijazz med sång? Som The Go-Betweens fast med mer oljud?
Ungefär så kunde de resonera.
Under de här åren gav Mattias Alkberg ut flera diktsamlingar, soloskivor och skivor med bandet Mattias Alkberg BD, som blev nominerade till en grammis 2004 för skivan Tunaskolan. De var inte intresserade. Grammisgalan representerar en ”imperialistisk industri” och nomineringen äcklade dem, meddelade de i Aftonbladet. ”Vi vill inte ha med den världen att göra.”
– Ett av mina barn var hemma från dagis och lekte affär en dag. Framåt kvällen sa han: ”Jag har ett riktigt jobb också, jag skriver dikter.” För det var vad jag gjorde. Att ha en affär var väl roligt, tyckte han, men han behövde ett riktigt jobb också.
Han sitter invid fönstret på den indiska restaurangen. Han har blå wranglerjeans och en jeansjacka i samma nyans. Den är helt ny, men han har fäst ett par pins på jackan för att den inte ska se för ny ut. På jackslaget sitter ett stort märke med Ramones.
– Och det var väl ungefär samtidigt som jag började säga att det var mitt jobb, att spela musik och skriva grejer. Jag har alltid skämtat bort det tidigare.
Då hade han spelat med The Bear Quartet i över ett decennium och gett ut flera diktsamlingar. Hans farfar var alltid orolig för honom, i många år var det han som löste ut honom ur ekonomiska knipor. Länge hoppades han att barnbarnet skulle bli något annat, tills han en dag ringde och sa: ”Jag vet vad du är. Du är släktens bohem.”
– Då fanns ett ord i alla fall. Det var som om en sten föll från hans bröst. Han liksom sög på ordet. ”Släktens … bohem”.
talet var här högst arbetslöshet och flest med social-bidrag, men det var för att det var en kulturstadsdel. Alla som jobbade med kultur bodde här.” Foto: David Lundmark.
Han har aldrig vetat vad han har i årsinkomst – till Kronofogdens stora förtret – men aldrig ångrat att han valde musiken och poesin. Han önskar bara att han haft mer pengar. Förr fanns en acceptans för att vara fattig, säger han. Numera är det bara skamligt.
– Jag kommer ihåg när Dennis Lyxzén (sångare i bandet Refused) fick skit för att han lyfte a-kassa samtidigt som han turnerade. Men alla gjorde ju så, det fanns som en svart ekonomi förut, en överenskommelse. Nu vågar man ju fan inte ens söka bostadsbidrag. Det är knappt lagligt att vara fattig.
Flera gånger påpekar han att han inte alls är särskilt politisk, att han inte vill vara en del av den offentliga debatten. Ändå är det som om han inte kan låta bli. Inför valet 2014 gjorde han många borgerliga politiker och opinionsbildare förbannade när han i låten Nöff Nöff kallade moderater för skadedjur. För honom var det bara en punklåt.
Han kallar sig anarkist. För att han längtar efter ett annat samhälle, ja – men kanske framför allt för att han vill vara fri. Fri att vara arg på allt som är skit, men vägra komma med lösningar. Fri att vrida och vända på fyra diktrader under en hel dag. Fri att skita i de där raderna och i stället se om hela Breaking Bad.
”Tycker så synd om barnen vi gjort att jag
önskar dem döda. Att de ska slippa leva
i det här ekonomiska helvetet på jorden.”
Mattias Alkberg är noggrann med att vad han skriver inte är självbiografiskt. Om det verkar så, är det bara skenbart. Mycket har handlat om bristen på pengar, det medger han – särskilt den senaste diktsamlingen Med rätt att dö – men hans barn har aldrig fått sova utomhus eller gå och lägga sig hungriga.
– Här har jag bott. Det låg ett Emmaus här förut, vi bodde på deras vind. 400 spänn i hyra, ingen toalett, säger han.
Solen lyser över Svartöstaden, hans hem sedan 30 år. Han pekar mot lägenheter där han själv och tidigare bandmedlemmar bott, passerar förskolan hans barn gått i. Fyra av dem är vuxna, bara hans yngsta son bor kvar hemma.
– Det var en av de jobbigaste grejerna jag har varit med om i hela mitt liv, att barnen flyttade hemifrån. De gjorde det så tätt inpå varandra.
Ibland får han frågan varför han aldrig flyttat ifrån Luleå. Ett svar: varför skulle han? Här finns gatorna och infrastrukturen har känner till, familjen, dagiset och skolorna som hans barn gått i. Han hatar naturen, men vill inte bo i en storstad. Och vart man än flyttar, följer man själv ändå med – det insåg han tidigt.
Ett annat: han provade att bo i Stockholm en sommar, men flyttade hem efter två månader. Han fick låna sin pappas lägenhet i Sundbyberg. Men det gick inte. Han stod inte ut. Allt låg för långt bort, allt var för dyrt.
Ett tredje: kanske var flytten från Tuna lång nog? Många av hans barndomsvänner bor också kvar i Luleå. För Tuna är Tuna, inte nödvändigtvis Luleå. De som lyckats flytta därifrån, förklarar han, har på något sätt redan gjort sin klassresa.
Mattias Akberg
Ålder: 52 år.
Gör: Musiker och poet.
Aktuell: Med albumet Bodensia och diktsamlingen Med rätt att dö, båda utgivna under förra året, och nya albumet Häxor som släpps den 1 april.
Bor: Svartöstaden i Luleå.
Familj: Frun Angelica och fem barn.
Övrigt: Ett år rangordnade han de 50 bästa tv-serier som han sett under året. Då räknade han bara med de som haft premiär samma år, inte alla äldre som han hunnit se om.
