Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

När vi hellre letar efter myskoxar

16 april, 2021

Skrivet av

Krönika En utsatt omhändertagen flicka vädjar för sitt liv. Men vem orkar väl lyssna på det, skriver Alexandra Pascalidou.

Alexandra Pascalidou är journalist och författare.

En flicka flimrar förbi i mitt instagram-flöde. Hennes blick tränger genom skärmen och in i mitt mammahjärta. Några nödrop från individer uppmanar mig att uppmärksamma den försvunna flickan. Senast hon sågs var fredagen den 22 januari klockan 09.15 när temperaturen sjönk till 22 minusgrader i Linköping.

Zipporah är tolv år gammal med lockigt hår. 165 centimeter lång och 48 kilo. Vid försvinnandet var hon klädd i svart jacka, gul tröja, blå jeans och svarta skor. Utan pengar och busskort.

När jag kramar min tolvåriga dotter dyker Zipporahs ansikte upp. Efter lite luskande får jag kontakt med hennes sextonåriga syster Jemimah som berättar att lillasystern rymde efter att socialtjänsten hade placerat henne på ett jourhem där hon vanvårdades. ”Jag längtar hem till mamma och pappa och mina syskon”, säger hon gråtande i en ljudinspelning som systern skickar.

Om vi bortser från orsakerna till placeringen, då detta är en krönika som omöjligt kan rymma komplexiteten och sårbarheten i den här historien, så kvarstår faktum: flickan vädjade och varnade om att hon skulle skada eller döda sig själv.

Utan att bli hörsammad.

Även ett omhändertaget barn har rätt till skydd, omsorg, trygghet och allt det som den numera lagfästa Barnkonventionen stipulerar. Kanske är det dessa barn som behöver värnas än mer. Ändå dröjde det två timmar innan socialförvaltningen ringde polisen och anmälde att Zipporah hade ”avvikit”. Inte försvunnit. När familjen gick till polisen tog det två dagar innan anmälan registrerades.

Myndigheterna tog helg och hänvisade den förtvivlade familjen till socialjouren. ”Våra snälla grannar och vår stödperson Tommy hjälpte oss att anmäla henne till Missing People” säger Jemimah.

Familjen som flydde Kongo kom till Sverige för fem år sedan. ”Mamma ville att vi skulle få en bra utbildning”, säger Jemimah som vill bli advokat för att kämpa för rättvisa. Men nu handlar allt om att hitta lillasystern vid liv.

Polispatruller har gjort husrannsakningar och cirkulerar runt hemmet.
”Vi är så rädda för i Afrika dödar poliser folk. Vi ställer frågor men de vill inte ens prata med oss. Det gör ont att de inte tror på oss”, säger sextonåringen som dagligen går ut och letar efter lillasystern. ”Vi litar inte på polisen eller på socialen längre. Vi har tappat hoppet”, säger hon och jag tänker att tilliten utgör demokratins fundament.

En tolvåring försvinner spårlöst och tystnaden ekar. Var är den kollektiva indignationen och massiva mobiliseringen? Var är löpsedlarna och efterlysningarna?

I Aftonbladet läser jag: ”Jag hoppas verkligen att … lever, men det är tufft nu med den djupa snön.” Artikeln handlar om den spårlöst försvunna Brutus. En myskoxe.  

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

Du kanske också vill läsa…

Vidden av svinpesten tas in i små portioner

Vidden av svinpesten tas in i små portioner

Jag har tafatt börjat ge upp alla planer som på något sätt berör skogen, skriver författaren Sven Olov Karlsson.

”Naivt att tro att facken kan vara opolitiska”

”Naivt att tro att facken kan vara opolitiska”

Facken behöver vänsterpolitik precis som arbetsgivarna pumpar in pengar till högerpartier, skriver Pappers första vice ordförande Mikael Lilja.

Vad vill du att vi ska skriva om?

Vad vill du att vi ska skriva om?

Nu har jag så smått hunnit sätta mig in i de nya rutinerna på Dagens Arbete. Berätta gärna för mig vad du vill läsa mer om!

”Tar vi inte strid för löner och rättigheter är facket förlorat”

”Tar vi inte strid för löner och rättigheter är facket förlorat”

Om arbetarna ska betala för samhällets kriser medan facken tittar på är rörelsen förlorad. Då måste vi bygga något nytt, skriver industrarbetaren Andreas Köhler.

Vi förtjänar bättre än så här

Vi förtjänar bättre än så här

egeringen avskaffade dansförbudet. I övrigt har vi bara fått oro. För jobben, elpriserna, skolorna, dödligt gängvåld och terrordåd, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Vi kan förändra genom kärlek

Vi kan förändra genom kärlek

Om vi bemöter våra olikheter med nyfikenhet blir både samhället och våra arbetsplatser bättre platser – för alla, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.

Döds­olyckorna måste få ett slut

Döds­olyckorna måste få ett slut

Självklart ska inte arbetare behöva oroa sig för att dö på jobbet. Både arbetsgivare och politiker måste visa att de menar allvar med nollvisionen, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Molnen tröstar och skrämmer

Molnen tröstar och skrämmer

Sommarens skogsbrand togs över av regntunga moln – och barnens sträckkollande på Transformers, skriver författaren Sven Olov Karlsson.

Även jag har blivit mindre av en rädd pojke

Även jag har blivit mindre av en rädd pojke

Jag brukar tro det mesta går åt helvete, men machokulturen på jobbet tror och hoppas jag ändå håller på att mjukas upp, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Det är nu vi måste sätta ner foten

Det är nu vi måste sätta ner foten

Ojämlikheten är tillbaka på 1930-talets nivå och skär rakt igenom den svenska arbetarklassen, skriver tre yrkesarbetare inom LO.

Kris i byggbranschen

Så gick det för arbetarna som fick gå från husfabriken

Så gick det för arbetarna som fick gå från husfabriken

Osäkerheten på marknaden gör att återstarten för K2A Trähus skjuts på framtiden.