När vi hellre letar efter myskoxar

Krönika En utsatt omhändertagen flicka vädjar för sitt liv. Men vem orkar väl lyssna på det, skriver Alexandra Pascalidou.

En flicka flimrar förbi i mitt instagram-flöde. Hennes blick tränger genom skärmen och in i mitt mammahjärta. Några nödrop från individer uppmanar mig att uppmärksamma den försvunna flickan. Senast hon sågs var fredagen den 22 januari klockan 09.15 när temperaturen sjönk till 22 minusgrader i Linköping.

Zipporah är tolv år gammal med lockigt hår. 165 centimeter lång och 48 kilo. Vid försvinnandet var hon klädd i svart jacka, gul tröja, blå jeans och svarta skor. Utan pengar och busskort.

När jag kramar min tolvåriga dotter dyker Zipporahs ansikte upp. Efter lite luskande får jag kontakt med hennes sextonåriga syster Jemimah som berättar att lillasystern rymde efter att socialtjänsten hade placerat henne på ett jourhem där hon vanvårdades. ”Jag längtar hem till mamma och pappa och mina syskon”, säger hon gråtande i en ljudinspelning som systern skickar.

Om vi bortser från orsakerna till placeringen, då detta är en krönika som omöjligt kan rymma komplexiteten och sårbarheten i den här historien, så kvarstår faktum: flickan vädjade och varnade om att hon skulle skada eller döda sig själv.

Utan att bli hörsammad.

Även ett omhändertaget barn har rätt till skydd, omsorg, trygghet och allt det som den numera lagfästa Barnkonventionen stipulerar. Kanske är det dessa barn som behöver värnas än mer. Ändå dröjde det två timmar innan socialförvaltningen ringde polisen och anmälde att Zipporah hade ”avvikit”. Inte försvunnit. När familjen gick till polisen tog det två dagar innan anmälan registrerades.

Myndigheterna tog helg och hänvisade den förtvivlade familjen till socialjouren. ”Våra snälla grannar och vår stödperson Tommy hjälpte oss att anmäla henne till Missing People” säger Jemimah.

Familjen som flydde Kongo kom till Sverige för fem år sedan. ”Mamma ville att vi skulle få en bra utbildning”, säger Jemimah som vill bli advokat för att kämpa för rättvisa. Men nu handlar allt om att hitta lillasystern vid liv.

Polispatruller har gjort husrannsakningar och cirkulerar runt hemmet.
”Vi är så rädda för i Afrika dödar poliser folk. Vi ställer frågor men de vill inte ens prata med oss. Det gör ont att de inte tror på oss”, säger sextonåringen som dagligen går ut och letar efter lillasystern. ”Vi litar inte på polisen eller på socialen längre. Vi har tappat hoppet”, säger hon och jag tänker att tilliten utgör demokratins fundament.

En tolvåring försvinner spårlöst och tystnaden ekar. Var är den kollektiva indignationen och massiva mobiliseringen? Var är löpsedlarna och efterlysningarna?

I Aftonbladet läser jag: ”Jag hoppas verkligen att … lever, men det är tufft nu med den djupa snön.” Artikeln handlar om den spårlöst försvunna Brutus. En myskoxe.