Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Vad SR-bossen borde ha sagt

25 november, 2020

Skrivet av

Krönika Sveriges Radio är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där, skriver Alexandra Pascalidou.

Alexandra Pascalidou är journalist och författare.

Nyligen skrev 39 medarbetare på Sveriges Radio ett upprop mot rasismen, diskrimineringen och mångfaldsbristen. Det var vittnesmål om förminskande och misstänkliggörande på ett public service-bolag reglerat av ett sändningstillstånd som föreskriver att programverksamheten ska bedrivas utifrån ett mångfaldsperspektiv.

”Hur kan vi förvänta oss att andra ska våga bryta tystnads­kulturer när inte ens journalister ­vågar göra det?”

Radiochefen svarade att hon blev ”superledsen”, att uppropet innehöll ”faktafel” och att SR inte är ett rasistiskt företag. Hur kan det vara faktafel när medarbetare, som till vardags skildrar världen, vittnar om vad de själva utsatts för?

Med all respekt för radiochefen har jag skrivit svaret hon borde ha lämnat:

Kära modiga medarbetare, jag hör er. Jag ser er. Jag känner med er.

Jag sa att jag blev ledsen men jag antar att ni är ännu ledsnare eftersom ni skrev detta långa brev. Er uppgift är att leverera journalistik i världsklass, inte att utbilda oss andra i mångfald, inkludering, meritokrati och demokrati. Förlåt för att ni tvingats offra värdefull tid på att sammanfatta dessa nedslående erfarenheter som står i bjärt kontrast mot den arbetsplats jag vill forma och leda.

SR ska vara ett tryggt rum för alla. Även de som saknar majoritetens medfödda privilegier. Även om vi ska vara opartiska i rapporteringen står vi inte opartiska inför orättvisor. Här väljer vi sida enligt demokratiparagrafen 5:2. Vi värnar alla människors lika värde och vi tar avstånd från diskriminering och alla sorters rasism. Även om det ibland handlar om omedvetna fördomar vädrade vid kaffeautomaten.

Journalister är också människor med egna tillkortakommanden, sympatier och antipatier. Journalister präglas också av köns- och klasstillhörigheter, identiteter, uppväxtvillkor och allt som formar oss människor. Vi behöver alla fråga oss vilka destruktiva normer och fördomar vi bär på och hur vi behandlar varandra.

Det är inte ni som påtalar problemet som är problemet. Det är de som utsätter er. Alla som osynliggjort, förminskat, förödmjukat er. Alla som inte förmått blicka bortom er hår- och hudfärg, hemadress eller hemland. Å allas vägnar ber jag om ursäkt.

Bossen borde tacka både namnkunniga och anonyma som inte vågat signera med namn av rädsla för repressalier. Hur kan vi förvänta oss att andra ska våga vara visselblåsare och bryta tystnadskulturer när inte ens journalister vågar göra det?

SR är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där. Precis som överallt. Eftersom public service har ett demokratiskt uppdrag som kräver att vi ska spegla Sverige, så borde bossarna borga för att alla ska behandlas och bemötas med den respekt de förtjänar.

Varenda redaktion borde bli varse om mekanismerna och mikroaggressionerna. Alla kompetenser och kapaciteter borde värderas och värdesättas rättvist. SR:s uppgift är ju att ge människor röster och låta sanningar sabba stämningen emellanåt.

Bossen borde också tacka för förtroendet. För att de vågar och visar på takhöjden. Förändring förutsätter mod. Modet att lyssna och lära.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Aldrig glömma och alltid bekämpa rasismens idéer

9 november. Minnet av novemberpogromen, den sk Kristallnatten, i nazityskland manar oss att aldrig aldrig upphöra att bekämpa rasismen och antisemitismen varhelst den dyker upp och att alltid värna Människovärdet och demokratin. Det som utspelar sig i USA dessa dagar visar hur snabbt det fullkomligt otänkbara kan bli en normalitet. Gränser förflyttas och extremismens vulgariteter […]

Arbetsmiljö på undantag i pandemin

Arbetsmiljö på undantag i pandemin

Färre medlemmar har haft kontakt med sitt skyddsombud eller samtalat med sin närmaste chef om arbetsmiljön under pandemin. Det är en trend som måste brytas.

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

”Metoo gav oss mod – och viktiga verktyg”

Kvar efter metoo finns något viktigare än debatten om rätten att skuldbelägga enskilda personer, skriver sex förtroendevalda i IF Metall.

”Gå ut och se verkligheten, Svenskt Näringsliv”

”Gå ut och se verkligheten, Svenskt Näringsliv”

Förra året dog nästa 50 arbetare på våra arbetsplatser och 130 000 anmälningar om skador lämnades in. Att då komma med förslag som sätter oss arbetare i en ännu sämre sits är förödande, skriver det regionala skyddsombudet Claes Thim.

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

Eftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Vi som fortfarande tror på demokratin

Mahmoud från Marocko och Håkan från ­Vällingby. Tillsammans räddar de liv, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. 

Det här borde väl alla chefer fatta

Det här borde väl alla chefer fatta

Att ha lite kul på jobbet gynnar inte bara tjänstemän, skriver Anneli Jordahl.

Alltid minnas, aldrig normalisera

Alltid minnas, aldrig normalisera

Plötsligt har det där brunblå blocket som ansågs omöjligt för några år sedan blivit verklighet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Arbetsledarna måste prioritera säkerheten högre”

”Arbetsledarna måste prioritera säkerheten högre”

Det finns en svag säkerhetskultur på många svenska industriarbetsplatser. Det behövs mer frekventa riskbedömningar, fler utbildningar och skyddsombuden måste få större mandat och mer resurser, skriver Mikael Hansson, vd för Skydda.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Kammaråklagaren: De här ärendena måste prioriteras upp

Varken polis eller politiker prioriterar dödsolyckor i arbetslivet. ”De långa utredningstiderna är oacceptabla”, säger Kammaråklagare Christer Forssman.

Ministern: Företag ska inte leka med människors liv

Straffa företag som försummar säkerheten, och ge skyddsombuden rätt förutsättningar. Så vill arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) förhindra att människor dör på jobbet.

Osäkert anställda vågar sällan larma

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.