Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Visst finns vi här för mammorna?

18 augusti, 2021

Skrivet av

Krönika Mänskliga rättigheter är inga gåvor. De ska vara självklara för alla, skriver Alexandra Pascalidou.

Alexandra Pascalidou är journalist och författare.

Allt hänger samman. Som när jag ledde Amnestys 60-årsjubileum, modererade Röda Korsets framtidssamtal och firade Mors dag med att utannonsera att min bok Mammorna till hösten ska inta Riksteaterns och Stadsteaterns scener. Den bästa gåvan vi kan ge mammorna är nämligen mänskliga rättigheter.

Fast, mänskliga rättigheter är ju inga gåvor. Det är rättigheter som borde vara självklarheter för alla. Även för mammorna jorden runt som fortfarande marginaliseras – i en värld som existerar tack vare dem. Som utsätts för psykiskt och fysiskt våld i hemmets så kallade ”trygga” vrå och slutar i blodpölar på gatorna.

Det finns givetvis grader i herraväldets helvete och vårt land tillhör tack vare självuppoffrande feminister ett av världens mest jämställda länder. Men med privilegier kommer plikter. Vi behöver vrida strålkastarna mot statligt subventionerat kvinnohat och solidarisera mer med systrarna i kvinnokränkande avkrokar.

På Amnesty-galan intervjuade jag Teodora del Carmen Vásquez, född 1983, i El Salvador, ett av världens mest våldsamma länder, där de avgrundsdjupa skillnaderna mellan rika och fattiga bara djupnar.

Värkarna började när hon stod ensam på caféet där hon arbetade. Det var tre veckor kvar till förlossning och Teodora, som redan var mamma till en liten son, ringde både polis och ambulans, som inte kom. Till slut födde hon alldeles själv på golvet. Barnet var dött.

Sex timmar senare anlände polisen. De sa: ”Du dödade henne.” Teodora anklagades för att ha gjort en sen abort och dödat sitt eget barn. Eftersom hon höll på att förblöda fördes hon till sjukhus. När hon återfick medvetandet var hon omringad av journalister som redan rapporterat om kvinnan som dödat sitt eget barn.

Teodora dömdes till 30 års fängelse för överlagt mord på sitt barn. Instängd i en cell med 300 andra kvinnor utsattes hon för personalens övergrepp medan hennes lilla son växte upp utan sin mamma.

Inte förrän en människorättsadvokat kom till fängelset blev kvinnorna varse om att de var många som blivit oskyldigt dömda. De organiserade sig och Teodora blev deras talesperson. De protesterade när kvinnor fängslades i landet där totalförbud mot aborter råder. I landet där en nioårig flicka som systematiskt våldtagits av sin farbror tvingades föda resultatet av övergreppen. Allt medan den katolska kyrkans patriarker demonstrerar för rätten till livet.

Tack vare massiva internationella protester frigavs Teodora efter tio år, 2018. Hon kämpar oförtrutet vidare för kvinnors rättigheter. De som inte kan tas för givna. De som kräver kamp, protester och engagemang från oss som delvis lyckats lossa på patriarkatets bojor.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Vad SR-bossen borde ha sagt

Vad SR-bossen borde ha sagt

Sveriges Radio är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där, skriver Alexandra Pascalidou.

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

Eftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Vi som fortfarande tror på demokratin

Mahmoud från Marocko och Håkan från ­Vällingby. Tillsammans räddar de liv, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. 

Att bygga broar – inte murar

Även om ryktet om demokratins död är kraftigt överdrivet är hoten i högsta grad hotfulla, skriver Alexandra Pascalidou.

Plötsligt var vissa liv inget värda

Medan makten sitter med armarna i kors fortsätter dödsskjutningarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Mina kamrater var ping-pongbarn

Mina kamrater var ping-pongbarn

”Så stort att få skriva för industriarbetare! Det är tack vare er jag är här”, skriver DA:s nya krönikör, journalisten och författaren Alexandra Pascalidou.

Därför är kyrkovalet ett fackligt val

Därför är kyrkovalet ett fackligt val

Svenska Kyrkan ska inte bidra till att arbetsvillkoren dumpas, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Tid eller pengar, det är frågan

Tid eller pengar, det är frågan

Marcus Raihle: Hur mycket fritid är jag beredd att sälja och hur mycket pengar behöver jag för att klara min fritid?

Kan vi dela mer på tråkigheten?

Kan vi dela mer på tråkigheten?

Är det verkligen okej så många upplever att jobbet är meningslöst, och – frånsett lönen – gör livet sämre, skriver David Eklind Kloo, författaren till boken Arbetets mening.

”Positiva vindar i Norrland – men akta er för snålblåsten”

”Positiva vindar i Norrland – men akta er för snålblåsten”

Nu behövs ordentliga satsningar på infrastruktur och kompetensutveckling för att den positiva utvecklingen i norra Sverige inte ska stanna av, skriver Carola Andersson på IF Metall södra Västerbotten.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.