På teatern vaknar empatin
I tider av växande murar behöver vi få liv i vår medmänsklighet, skriver Alexandra Pascalidou.
Visst finns vi här för mammorna?
Publicerad 2021-08-18, 12:50
Krönika Mänskliga rättigheter är inga gåvor. De ska vara självklara för alla, skriver Alexandra Pascalidou.
Allt hänger samman. Som när jag ledde Amnestys 60-årsjubileum, modererade Röda Korsets framtidssamtal och firade Mors dag med att utannonsera att min bok Mammorna till hösten ska inta Riksteaterns och Stadsteaterns scener. Den bästa gåvan vi kan ge mammorna är nämligen mänskliga rättigheter.
Fast, mänskliga rättigheter är ju inga gåvor. Det är rättigheter som borde vara självklarheter för alla. Även för mammorna jorden runt som fortfarande marginaliseras – i en värld som existerar tack vare dem. Som utsätts för psykiskt och fysiskt våld i hemmets så kallade ”trygga” vrå och slutar i blodpölar på gatorna.
Det finns givetvis grader i herraväldets helvete och vårt land tillhör tack vare självuppoffrande feminister ett av världens mest jämställda länder. Men med privilegier kommer plikter. Vi behöver vrida strålkastarna mot statligt subventionerat kvinnohat och solidarisera mer med systrarna i kvinnokränkande avkrokar.
På Amnesty-galan intervjuade jag Teodora del Carmen Vásquez, född 1983, i El Salvador, ett av världens mest våldsamma länder, där de avgrundsdjupa skillnaderna mellan rika och fattiga bara djupnar.
Värkarna började när hon stod ensam på caféet där hon arbetade. Det var tre veckor kvar till förlossning och Teodora, som redan var mamma till en liten son, ringde både polis och ambulans, som inte kom. Till slut födde hon alldeles själv på golvet. Barnet var dött.
Sex timmar senare anlände polisen. De sa: ”Du dödade henne.” Teodora anklagades för att ha gjort en sen abort och dödat sitt eget barn. Eftersom hon höll på att förblöda fördes hon till sjukhus. När hon återfick medvetandet var hon omringad av journalister som redan rapporterat om kvinnan som dödat sitt eget barn.
Teodora dömdes till 30 års fängelse för överlagt mord på sitt barn. Instängd i en cell med 300 andra kvinnor utsattes hon för personalens övergrepp medan hennes lilla son växte upp utan sin mamma.
Inte förrän en människorättsadvokat kom till fängelset blev kvinnorna varse om att de var många som blivit oskyldigt dömda. De organiserade sig och Teodora blev deras talesperson. De protesterade när kvinnor fängslades i landet där totalförbud mot aborter råder. I landet där en nioårig flicka som systematiskt våldtagits av sin farbror tvingades föda resultatet av övergreppen. Allt medan den katolska kyrkans patriarker demonstrerar för rätten till livet.
Tack vare massiva internationella protester frigavs Teodora efter tio år, 2018. Hon kämpar oförtrutet vidare för kvinnors rättigheter. De som inte kan tas för givna. De som kräver kamp, protester och engagemang från oss som delvis lyckats lossa på patriarkatets bojor.
