Vägen från kolet

DA reder ut: Nya järnåldern Ingen industri är så skadlig för klimatet som Stålindustrin. Snart är det slut med det. När vätgas ersätter kol går vi in i den nya järnåldern.

Fas 1

Träkolsperioden

– från medeltiden till början av 1800-talet

Malmen och skogen gjorde Sverige till en stormakt i att framställa järn. Vi hade ren malm – en fördel när järnet med den tidens enkla teknik skulle göras lätt att smida. Vi hade också massor av skog.

Ur skogen hämtades träkol. Den var ett måste när järnmalmen skulle smältas till flytande järn i ugnarna. Röken från kolmilor låg tät runt järnbruken. Att förse hyttorna med träkol var ett omständligt arbete som krävde mycket folk: tre fjärdedelar av alla dagsverken vid ett järnbruk var förlagt till skogen. En normalstor hytta förbrukade under ett enda år skog som motsvarade femtusen fotbollsplaner. Milorna fick heller inte ligga för långt från bruken, kolet var känsligt för transporter och fick inte smulas sönder. Kalhyggen bredde ut sig och staten måste reglera järnframställningen.

Från Bergslagen exporterades en tredjedel av det smidbara järne­t – stångjärn – som konsumerades i världen. En stormakt som England var helt beroende av svenskt järn eftersom de själva saknade ren malm och skog. Men snart skulle engelsmännen hitta ett nytt bränsle.

Fas 2

Koksperioden

– från början av 1800-talet till i dag

CO²

Ett ton stål skapar två ton koldioxidutsläpp. Det är koksverk och masugnar som står för det mesta av industrins utsläpp.

Bristen på skog fick England att leta efter ett alternativ till träbränslet. Framtidens bränsle låg bundet i marken, i form av stenkol. När stenkol hettas upp får man koks. Ett perfekt bränsle med en hög halt av kol.

Med koksens inträde förlorade svenska järnbruk plötsligt sin gamla konkurrensfördel. Många slogs ut. Bruksdöden drog fram över Sverige. Men de som blev kvar klarade sig ganska bra – om de hoppade på den senaste tekniken.

Det gällde framför allt de som på 1870-talet tog till sig nya metoder att göra stål i göt. Nya stålorter som Borlänge och Sandviken steg fram som de nya vinnarna.

I början av 1800-talet fanns 520 småskaliga järnbruk i landet – hundra år senare återstod ett 90-tal, större och modernare. Till sina masugnar importerade de stenkol som omvandlades till koks i koksverken. Träkolshyttornas tid var över, men helt och hållet försvann de inte. Den sista släcktes så sent som 1959.

Med 1870-talets nya stålprocesser blev plötsligt även den fosforrika järnmalmen i Norrbotten intressant och inte bara malmen i Bergslagen. Malmfälten öppnades för gruvbrytning.

Nu i dag riktas åter blickarna mot Norrbotten. Dags för nästa omvälvande kapitel i järnframställningen.

Fas 3

Vätgasperioden

– från 2020-talet och framåt

Världen letar efter en hållbar järn- och stålproduktion eftersom den koksberoende branschen står för cirka 7 procent av de global­a utsläppen av växthusgaser. Nu vill SSAB, i samarbete med LKAB och Vattenfall, som första stålproducent i världen ersätta kokse­n med vätgas i sina tre masugnar. Inga utsläpp av växthusgaser, bara vatten.

Dessutom kommer LKAB i Gällivare redan i år att börja tillverka fossilfri järnsvamp – alltså råvaran i ståltillverkningen. Samtidigt planerar H2 Green Steel, med batteriföretaget Northvolt som del­ägare, att tillverka fossilfritt stål i Luleå och Boden. Det blir i så fall det första nya stålverket som byggs i Sverige på över 80 år.

Läs också

Så ska industrin bli grönare

Vätgas ska göra svensk industri mer klimatsmart. Men hur funkar det och kan det skapa fler jobb?