Grävde guld i USA – fann en ideologi

Arbetarhistoria En man i vargpäls låter sig fotograferas. Platsen är Alaska under guldruschen. Snart ska ­vännerna mana honom att lämna landet: ”Ditt liv är i fara. Nästa gång tar de dig!”

Mannen i vargpälsen. Vem var han egentligen? En äventyrare, en drömmare? Eller bara en fattig arbetare som i likhet med så många andra valt att lämna Sverige?

Edward Mattson hade gjort som många andra ungdomar. Efter den för­ödande storstrejken 1909 begav han sig till Amerika.
När han fotograferades i vargpälsen hade han varit hemifrån i sex år. Sex år av påhugg på den amerikanska järnvägen, på byggen, inom industrin och bland guldvaskarna i det löftesrika Alaska. Så särskilt mycket guld kanske han inte hittade. Men i Amerika han fann något annat, en idé.

Smålarp var inte mer än en liten gård strax norr om Klippan i nordvästra Skåne. Vid landsvägen, bakom stengärdsgården, låg en Skånelänga med spröjsade fönster och halmtak. Ett stenigt skifte bredde ut sig på sjufemtondels mantal, motsvarande två fotbollsplaner. Ointressant för ägaren, ätten Gyllenstierna som valt att arrendera ut markbiten till småbrukaren Mattis Jönsson och dennes maka Botilla och deras sju barn. En av sönerna bar namnet Edward.

När Edward är nio år avlider plötsligt fadern, blott femtio år, svårt skuldsatt av alla kreditköp av foder. Den magra marken kunde inte föda de bägge hästarna, fölet, de två korna och kvigorna. Änkan och barnen drev gården vidare.

Två år in på det nya seklet när Edward fyllt sexton tog han tjänst som djurskötare på det närbelägna godset Bjärsgård där ätten Gyllenstierna regerat sedan 1540-talet. Godset, vackert beläget på en holme i sjön som skiljer skog från åker var något annat än gården hemma. Men en framtid som gårdskarl tänkte sig inte Edward. En längtan bort drog i honom. Storebror Salomon hade redan gett sig iväg till Amerika.

Världen bortom Smålarps steniga backar och godsets natur­sköna ägor må ha varit lockande, men också riskfylld. I Helsingborg, där han tar arbete vid järnvägen, väntar det okända. Ett kort ögonblick, oklart vad som hände. Den unga kroppen pressas mellan två järnvägsvagnar. Bäckenet ­nära att krossas.

Var det då efter olyckan, under månaders tröstlös konvalescens i sjuksängen, som dagdrömmarna på allvar fick fäste? Var det nu han började läsa Jack Londons skildringar från guldruschens Alaska?

Var det mellan läkarronderna som han i fantasin kunde höra skriet från vildmarken och leva sig in i hur guldgrävarna färdades med hundslädar uppför passet bortom skogsgränsen, över glaciärer och hundratals fot djupa snödrivor och över den väldiga bergskedjan av slocknade vulkaner som reser sig mellan saltvatten och sötvatten?

Kunde han se sig själv i det hårda, fientliga mörkret, i snöyran och kölden och hur han sent en kväll skulle anlända till det stora guldgrävarlägret som Jack London berättade om? Ja, det kunde han.

Hamnen i Liverpool den nionde april 1910. Ett myller av resenärer med knyten och koffertar, bärare med väskor, bärare på språng, släktingar och vänner som i trängseln tog farväl. Gråt, rop, skrik, skratt. I vimlet rörde sig 24-åringen från Smålarp, hyggligt återställd efter olyckan, ensam på väg ut i världen.

Äventyrslysten, nyfiken, ivrig.

Han hade skäl att begrunda båten som skulle ta honom över havet, den 240 meter långa Lusitania, passagerarfartyget som förärats ”Atlantens blå band”. Snabbast i världen; New York nåddes på mindre än fem dygn. Störst i världen; sju passagerardäck varav förstaklassdäcket beskrevs som ett flytande palats.

Edward Mattson steg ner i tredje klass och in i en kabin som han kom att dela med ett halvdussin andra resenärer. Inga öppna sovsalar längre. Det här var den nya, moderna tiden.

Till passpolisen i New York uppgav Edward Mattson att han skulle vidare mot Chicago. Många nyanlända sökte sig till den blåsiga staden med sin svällande, stinkande, storskaliga köttindustri. The Big Beef, konservkapitalisterna, styrde staden i tätt samförstånd med mutbara politiker.

Chicago var strejkernas, upploppens, polisvåldets och det politiska uppvaknandets hemvist. Härifrån härrörde första maj-firandet efter att polis skjutit ihjäl arbetare som strejkat för åtta timmars arbetsdag. Den som satte sin fot i staden en vårdag 1910 kunde inte undgå tidens vindar.

I Chicago verkade en annan ung svensk arbetare som åtta år innan Edward Mattson hade anlänt från Gävle. Hans namn var Joel Hägglund.

I Chicago verkade en annan ung svensk som åtta år innan Edward Mattson hade anlänt från Gävle. Hans namn var Joel Hägglund. I det nya landet kallade han sig för Joe Hill, ett namn som skulle gå till historien och vars öde besjungs och berättas än i dag. ”När han kom till Amerika gav de honom jobbet att putsa spottkoppar på en Broadwaysaloon. Han gav sig västerut och följde skördearbetet, hängde utanför arbetsförmedlingar, betalade mången dollar för att få jobb på byggen, vandrade mången mil när käket var uselt eller bossen för jäklig, eller för mycket vägglöss i baracken.” Så presenteras han av författaren John Dos Passos i romanen 1919.

Joe Hill organiserade sig i den fackliga organisation, Industrial Workers of the World, som framför allt tilltalade kringstrykande, rättslösa migrantarbetare på jakt efter jobb. Visionen som lockade: alla arbetare förenas i den stora generalstrejken som ska störta det gamla uti gruset.

Joe Hills medel var sången. Han gav Frälsningsarméns medryckande melodier nya, humoristiskt stridslystna texter. Den som hörde honom sjunga i ett gathörn rycktes gärna med i refrängerna. Edward Mattson såg till att införskaffa den lilla röda sångboken med Joe Hills sånger, The Little Red Songbook, med undertiteln Sånger för att underblåsa missnöjets flammor. Edward Mattson hade hamnat rätt och anslöt sig till IWW.

Natten mellan den 18 och 19 november 1915 var inte vilken som helst. Edward Mattson tillbringade den med vänner i en lokal i Seattle, tysta och allvarliga. En gång i timmen begav de sig till telegrafen för att skicka telegram till fängelset i Salt Lake City. Där väntade Joe Hill på att bli avrättad, dömd för ett mord han rimligen inte hade kunnat begå. Starka krafter ville få honom – och hans stridbara förbund – ur vägen.

Vi vet inte hur nära bekanta de var, Joe Hill och Edward Mattson. Men vi vet att de hade brevkontakt under Hills tid i fängelset. Den dödsdömde agitatorn försågs med uppmuntrande brev och nytryckt material. Bland annat det första numret av Solidaritet, utgiven av den skandinaviska sektionen av IWW i Seattle. I ett brev till Edward Mattson skrev Joe Hill: ”Jag är glad över tidningens innehåll som är ÄKTA revolutionärt.”

Klockan 7.42 på morgonen den 19 november genomborras Joe Hills kropp av fyra kulor från arkebuseringspatrullen. Kort dessförinnan hade han tillåtits skicka den sista hälsningen till sina anhängare: Sörj inte – organisera.

Långt senare mindes Edward Mattson de tunga stegen hem till bostaden efter vaknatten: ”Några minuter efter det att solen lyste upp bakom Klippiga bergens vita tinnar, då uttalade jag på hemvägen till min bostad i den tidiga morgontimman min förbannelse över det system, som återigen så blodigt slagit arbetarklassen i ansiktet.”

Förbittrad konstaterade han att ”vi som denna sista natt avsände varje timme uppmuntrande telegram till Hill, vi glömmer aldrig detta dåd”.

Han lämnade SAC och erbjöds snart att gå över till LO och bli förbunds­ordförande i Gruv.

Elva år senare, i en lägenhet i centrala Stockholm, samlades ett tiotal män i medelåldern. Och två pojkar i sjömanskostym. Året var 1926 och pojkarnas far fyllde 40. ­Algot Rosberg, en av Sveriges två sista dödsdömda fångar, bägge dömda för bombdådet mot en båt med engelska strejkbrytare i Malmös hamn 1908. Men benådade av den nytillträdda liberal-socialdemokratiska regeringen 1917 när hungerkravaller och oro utmanade den gamla ordningen.

Nu bjöd Algot Rosberg ­sina vänner på lite festligheter i hemmet. Bland gästerna fanns en annan jämnårig skåning, Edward Mattson.

Vid tiden för kalaset tillhörde de församlade toppskiktet i SAC, Sveriges arbetares centralorganisation, den syndikalistiska fackföreningen som hade bildats i opposition mot LO efter den ödesdigra storstrejken 1909. SAC fångade upp många av de arbetare som i besvikelse hade lämnat ett sargat LO. Detta SAC var den svenska systerorganisationen till det IWW som Edward Mattson tillhört i USA.

När Edward Mattson firade vännen ­Rosbergs 40-årsdag har han varit tillbaka i Sverige i nio år. Några dagar innan julen 1917 trampade han åter svensk mark.
Landet han återvände till var något helt annat än det han hade lämnat sju år tidigare. Fosterjorden skalv av hungermarscher, strejker, maningar till uppror. Precis som i det USA han just hade lämnat. Impulserna kom österifrån.

Borta i Ryssland hade tsaren och den gamla ordningen störtats, en omvälvning som gav avtryck i det Chicago där Edward Mattson tillbringade sin sista tid i USA, som maskinist på International Harvesters stora traktorfabrik.

När det ryska tsardömet hade fallit och det till en början såg som ut som om revolutionen skulle ge Ryssland såväl fred, bröd som demokrati upplevde han hur den omstörtande smittan nådde Chicago. ”Då flera hundra rysk-amerikanska socialister, IWW-ister och anarkister avreste från Harrison-stationen i Chicago med det Nya Ryssland som mål, voro tusentals arbetare samlade för att ta farväl av de lyckliga resenärerna. Under väntan på tåget sjöngs med dånande kraft i vestibulen och under röda och svarta fanor, Workers of the world awaken. Alltså Joe Hills sång, Världens alla slavar vakna.

Men varför stannade han inte kvar i Amerika? En förklaring kan vara att han inte ville bli uttagen i kriget. 1917 hade USA gått in i första världskriget och på hösten kallades Edward Mattson till mönstring för den amerikanska armén. Han vädjade om att få slippa och säger att han ska hem till Sverige och försörja sin gamla mor och handikappade lillebror. Dessutom såg han sig själv som strids­oduglig på grund av den gamla skadan i bäckenet.

Men det fanns ännu ett skäl för honom att lämna Amerika denna oroliga tid. Hans amerikanska kamrater vädjade: ”Åk hem till Sverige, Edward! Ditt liv är i fara. Nästa gång tar de dig!”

När han steg i land i Sverige var han fast besluten att omsätta Joe Hills avskedsord, att inte sörja utan i stället organisera. Därför livnärde han sig till en början med att cykla landet runt och hålla ­föredrag. Om syndikalismen, om Joe Hill. Men det som verkligen trollband åhörarna var svaret på frågan: Hur var det att leva som guldletare i Alaska?

Bland de ledande syndikalister som kalasade hemma hos Algot Rosberg fanns flera som börjat tvivla på att bygga en fackförening utanför LO. Frågorna hade ställts på sin spets under det stökiga tjugotalet. Avtal eller inte? Ett avtal för hela riket eller enbart lokala uppgörelser? Är maskning en bra metod för att pressa arbetsgivaren till eftergifter? Är ”avfolkning” – att man säger upp sig i protest mot dåliga villkor – gångbart när konjunkturen åker berg- och dalbana?

Under 1920-talets andra hälft tappade SAC tusentals medlemmar. Edward Mattson förordade samgående med LO; nu gällde det att samla krafterna. Han argumenterade utifrån en maktposition, sedan 1924 var han SAC:s generalsekreterare. Men tanken på samgående rev upp känslorna. 1929, på SAC:s kongress, hånades han av motståndarna, stämplad som förrädare. Från talarstolen förklarade han hur sårad han var över utfallen mot honom. ”Man har anfallit mig på ett lömskt och försåtligt sätt”, sa han.

– Denna fräckhet, som utövats mot mig kommer att för lång tid framåt lämna märken efter sig.

Han lämnade SAC och erbjöds snart att gå över till LO och bli förbundsordförande i Gruv. Han tackade ja. Men hur var det med erfarenheterna av gruvarbete? Jodå, han hade en kortare tid jobbat i en guldgruva någon mil utanför Nome i Alaska.

Att lämna SAC för LO-förbundet Gruv var som att komma ur askan i elden. Motsättningarna inom Gruv var knappast mindre. Hårda strider mellan kommunister och socialdemokrater, mellan gruvorna i norr och de mellansvenska, mellan de som ville ansluta sig till Metall och de som ville fortsätta som eget förbund.

Förbundets kassa var tömd efter alla strejker förbundet tvingats ut i när syndikalisterna tagit till konfliktvapnet i gruvor där Gruvs medlemmar drogs med i strejkerna.

Mitt i röran hade den förre förbundsordföranden vänt sig till det kommunistiska Sovjet för ekonomiskt stöd. Det sovjetiska gruvarbetarförbundet sköt till pengar men utkrävde i gengäld politisk lojalitet – vilket gjorde resten av LO och det socialdemokratiska partiet rasande.

Med Edward Mattson som ny ordförande blev Gruv ett nytt förbund. Från att ha varit en löst sammanhållen och decentraliserad organisation med vag ledning till en fastare uppbyggnad och med en ledning som skaffade sig maktbefogenheter. Kontakterna bröts med det sovjetiska förbundet och dessutom uteslöts Kirunaavdelningen då den samarbetade med ”Enhetskommittén”, en kommunistiskt ledd opposition inom facket.

Han såg dessutom till att flytta förbundskontoret från Stockholm till Grängesberg, huvudsäte för de mellansvenska gruvorna där kommunisterna inte hade samma inflytande som i norr.

Här i Grängesberg befann han sig också nära de arbetare han skulle företräda. I det lilla samhället fanns gruvarbetarna och deras familjer närvarande överallt. Bland dem också en hel del syndikalister som var talrika i Bergslagens gruvor.
Kanske stötte han ihop med sina gamla bundsförvanter när han besökte gruvan eller passerade ”byxfickstorget” i samhället. Kanske kom han i samspråk med den litteräre borraren och lastaren, Grängesbergssyndikalisten Hjalmar Eriksson som gett ut sex romaner med gruvarbetarmotiv. I Grängesberg kom Edward Mattson att trivas med sin fru Naima och dottern Gun.

Med Edward Mattson som förbunds­ordförande kom Gruv att lägga ner kraft på att teckna rikstäckande avtal, något som gruvarbetarna varit skeptiska till, inspirerade av de decentraliserade syndikalisterna. Pensioner och arbetsmiljö prioriterades och för den resvane och språkkunnige Edward Mattson lockade det internationella arbetet. Han såg exempelvis till att förföljda gruvarbetarledare i nazi-Tyskland och på ockuperade områden fick en fristad i Sverige.

Efter kriget begav han sig ut i Europa för att samla spillrorna och åter bygga upp den fackliga styrkan inom gruvindustrin. Han chockades av vad han såg. ”Nöden, förstörelsen, knappheten, eländet är helt enkelt ofattbart för den som inte sett det.”

Han kom att resa i ett Sverige som på den tiden räknade ett sjuttiotal gruvor och med i stort sett lika många Gruvavdelningar. Ofta kombinerade han en förhandling eller ett årsmöte med att hålla föredrag om tiden i Alaska.

Han berättade så gärna. Och de som lyssnade måste ha fängslats av hans berättarröst. Som när han beskrev den förväntansfulla färden med båt längs den nordamerikanska västkusten, om månskenskvällar då han njöt av det storslagna, om hur han passerade ”gröna skogbeväxta holmar och öar, nakna av bränningarnas plattslipade skär, här och där höga fjällväggar som stupar lodrätt ner i havet, berg, dalar, åsar – allt i ett enda kaos och mitt i detta, det storslagnaste panorama som ögat och själen kan önska, ångar båten fram”.

Han kunde berätta hur han tillsammans med några andra guldletare med häst och släde for sextio mil över floder och glaciärer. ”Föll man någon gång i vattnet fick man ögonblickligen göra upp eld och torka kläderna om man ville behålla livet.”

Han förmedlade den utsatta känslan av att på julaftonskvällen hamna ovanför trädgränsen och inte hitta något ställe där man kunde slå läger och göra upp eld, hur de i den tysta julnatten närmade sig en liten indianby: ”Vi knackade på, någon rörde på sig innanför. Svarade något som vi inte förstod, men öppnade inte. Vi fann det rådigast att fortsätta.”

Han kunde återge den lättnad som infann sig när de äntligen fann skog där de kunde slå läger och göra upp ”en härlig brasa, den som aldrig har sett en riktig lägereld har missat mycket” för att nästa dag ta sig över Djävulsjön. Nordan­vinden, snöyran och blåsten ”skar som knivar, hästarna protesterade, Fred förfrös tårna, Nick kinderna och Richard näsan”. Vid nästa indianby bytte de socker, kaffe och té mot varma mockasiner.

Han berättade gärna om hur det var att somna på granris under den varma filten, att dagligen äta nyskjuten hare eller fjällripa och hur han tjusades av vargarnas ylande om natten. ”I mina öron lät det inte illa alls. Tvärtom. ­Norrskenet flammar, stjärnorna tindra och tycks liksom dallra i kölden, jorden ligger stelnad och frusen under snötäcket, då, mitt i denna trolska omgivning stämdes upp dessa nattliga sånger. Jag tyckte det lät som livets rena optimism.”

Ofta kombinerade han en förhandling eller ett årsmöte med att hålla före­drag om tiden i Alaska.

Livets rena optimism! Det var som om berusningen över äventyret, landskapet och naturen åter fyllde honom. Som om själva guldletandet kom i andra hand. Ibland beklagade han sig över de andra letarna som förblindats av vad han kallade guldfebern.

Slädfärden över floder och glaciärer kunde ”ha varit mycket intressantare och lärorikare om de flesta av sällskapets medlemmar inte haft guldfeber. De såg nämligen i fantasin sig själva grävande i grus och sand, spränga, elda och schakta och finna mycket guld. De drömde sig sedan tillbaka till civilisa­tionen som rika och oberoende män … Sådana var deras tankegångar och de saknade därför sinne för det närvarande, för den härliga och enastående storslagna natur i vars mitt vi färdades”.

I guldgrävarlägren mötte han ”klass- och icke klassmedvetna arbetare, misslyckade affärsmän, välbärgade borgare och andra äventyrare”. Och många som var ”mycket intelligenta och väl bevandrade i historia och litteratur. Jag har träffat stora drömmare och idealister vars språk varit vårdat och vars uppträdande förstått bildning.”

Där kände sig Edward Mattson hemma.

In i det sista ville han ta sig an världen. Och fortsätta slåss för idén som hade formats borta i Amerika, att arbetande människor måste gå samman för att hävda sina intressen. ”Endast den åskådning, som luttrats och stärkts i striden för ett bättre samhälle, är grundmurad och hållbar”, sa han med eftertryck i en intervju inför 80-årsdagen.

Efter pensioneringen 1952 fortsatte han att arbeta för den Gruvinternational han varit med om att bygga upp. Känslan av att världen väntade, resdrömmen som vuxit när han gick som gårdskarl på godset och storebror Salomon redan hade begett sig till Amerika, den hade aldrig övergivit honom.

Som aktiv pensionär reste han. Till Sydamerika, upp i de andiska bergen, till svindlande höjder, till Bolivias zinkgruvor. När han efter ett par månaders resande kors och tvärs i Indien och Pakistan skulle återvända hem var det inte fråga om att ta första bästa flyg. I stället letade han upp en båt som tog honom till Europa. Så fick han se ännu lite mer av världen.

Kanske lutade han sig mot relingen och såg Bombay försvinna i horisonten medan intrycken bearbetades från den indiska subkontinentens alla undermåliga, livsfarliga gruvhål. Han kunde, om han så ville, nynna den där Joe Hill-sången som han en gång hört fylla järnvägsstationens vestibul i Chicago, sången om att världens alla slavar ska vakna.

Några av dem hade han själv väckt och gett självförtroendet, bondpojken från ett stenigt arrendeskifte i skånska Smålarp.