Flickan som lurade döden

Fjortonåriga Josefina Lindberg ser lika död ut som sina arbetskamrater och ska just läggas ner i en kista. Men så börjar flickan plötsligt röra på läpparna.

Elden sprider sig snabbt som en vind. Ja, på bara några få sekunder har hela salen förvandlats till ett brinnande inferno och snart ska mer än hälften av dem vara döda. Fyrtiosex arbetare. Svarta förkolnade lik, somliga helt omöjliga att identifiera. Och unga kvinnor allesammans, flera av dem bara barn. Flickor. Vissa inte mer än elva år fyllda.

Jag sitter i arkivet på Tidaholms museum med gamla dokument framför mig och försöker föreställa mig de fasansfulla scener som måste ha utspelat sig ett par stenkast härifrån, på tändsticksfabriken Vulcan, en tidig vintermorgon för snart 150 år sedan.

Torsdagen den 18 februari 1875 närmare bestämt. I en tid när industrialisering och liberala idéer stod för tröskeln, samtidigt som skördarna slog fel, befolkningen ökade och allt fler drömde om ett lyckligare liv i Amerika.

Men biljetten dit var få förunnade. Så antingen slet man vidare ute på nyckfulla åkrar. Eller så gjorde man som allt fler ändå gjorde numera – lämnade sin hemsocken och sökte sig till närmaste stad i hopp om att hitta födkrok på någon fabrik i stället.

På Vulcan i Tidaholm, till exempel. Fabriken anlades här där jag sitter, på en liten ö i ån Tidan. Året var 1868 och eftersom svälten var särskilt påtaglig det året var det inte svårt att hitta villig och billig personal. Särskilt kvinnor. Unga omyndiga kvinnor. Och barn. Sådana som fjortonåriga Josefina Lindberg, och vi kommer strax till henne.

Kvinnorna arbetade under högt tempo i antingen beredningssalen eller askfyllningssalen, och all produktion skedde utan elektricitet och under sträng övervakning. Tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan.

Arbetet var också förenat med stora hälsorisker. Framför allt i beredningssalen där tändsatsen kokades. Tändsatsens ångor bestod av fosfor och svavel vilket medförde att många insjuknade i fosfornekros, en sjukdom som angriper skelettet och i synnerhet käkarna.

Utgången var ofta given på förhand. Ruttnande tandkött, förlorade tänder och i värsta fall bortopererade underkäkar. Operationer som kunde sluta med döden.

Bränder hörde också till vardagen.Redan under premiäråret brann hela fabriken ner. Men någon större katastrof utöver de materiella förlusterna skedde inte den gången. Vulcan byggdes upp på nytt och inom ett halvdussin år kunde fabriken tillverka uppemot 200 000 tändsticksaskar om dagen.

Med drygt 350 namn på avlöningslistan uppstod så ett litet samhälle på den västgötska lilla ön, ett slags tändsticksmetropol i dagande. Och arbetsfördelningen var typisk för tiden. Medan männen fick arbeta med sysslor som hyvling, fanerarbete och maskinunderhåll, fick kvinnorna och barnen alltså hålla till i beredningssalen eller askfyllningssalen – och till betydligt lägre lön.

Askfyllningssalen var sexton meter lång och den enda utgång som fanns till buds var en dubbeldörr i ena kortändan. En dörr som bara kunde öppnas inåt – inte utåt – och som förklarar varför så många som 46 arbetare skulle brinna ihjäl.

Arbetare som  …
…  Hilma Andersson, 19 år.
…  Amanda Larsdotter, 11 år.
…  Josefina Lindberg, 14 år  …

Jag läser namn efter namn och försöker föreställa mig deras röster och händer längs med salens långväggar där och då, denna tidiga och strängkalla februarimorgon 1875. Hur de satt där på pallarna i sina långkjolar, böjda över belamrade bord och fyllde ask efter ask.

Ja, man kan nästan höra mumlet där inne. Viskningarna, gäspningarna och det eviga plock-i-pinljudet. Och så rasslet när varje ifylld ask skulle skakas om. Detta för att få stickorna ännu mer sammanpressade.

Men eftersom stickorna var ytterst känsliga för friktion gällde det att inte skaka askarna för hårt. Om en ask fattade eld var arbetarna därför beordrade att hålla kvar den i handen tills den hade brunnit ut – eller släppa ner den i tunnan med vatten som stod placerad i salens mitt.

Det är vid ett sådant tillfälle som det händer. Av någon anledning råkar en av flickorna, en flicka från Motala, få eld i en ask. Kanske hade hon skakat den för hårt, så lyder åtminstone huvudteorin. Att flickan håller den brinnande asken i handen, tvekar en sekund för länge och att smärtan till slut blir henne för stor.
Desperat släpper hon då asken så att den faller ner bland de högar med tändstickor som ännu inte har packats, varpå elden sprider sig blixtsnabbt vidare till annat brännbart och förvandlar hela lokalen till ett flammande inferno.

Panik bryter ut och de allra flesta rusar mot utgången, den enda som finns. Fast där tar det tvärstopp. Dörrarna där är ju inåtgående, och när de drygt sjuttio arbetarna nu skräckslaget trycker på bakifrån så blockeras den i stället.

Kvinnorna och barnen är fast, kommer ingenstans. Tätt sammanpressade – som tätt packade stickor i en brinnande liten ask – står de där och skriker och bankar i hetta och rök.

Här och var lågo de brända, delvis förkolnade liken efter alla dessa, som så plötsligt träffats av döden mitt i sitt arbete.

Ögonvittnet Otto Bengtsson berättar för Västgöta-Bladet 1925

Elden syntes snart vida omkring i Tidaholm, ackompanjerad av klämtande kyrkklockor och av fabrikens ångvissla som kallade på hjälp. En av dem som var först på plats var en ung plåtslagare vid namn Otto Bengtsson. Han var fästman till en av de instängda kvinnorna, och lyckades efter stor ansträngning få ut såväl sin fästmö som en annan kvinna. Båda medvetslösa och med kläder som ännu brann, men vid liv. Han rullade dem i snön.

Senare på dagen, när röken hade lagt sig, kunde Otto Bengtsson jämte några andra räddningsarbetare ta sig in i den nedbrunna lokalen

– Det var en fruktansvärd syn, berättar han för Västgöta-Bladet i februari 1925, nästan på dagen 50 år efter branden, och fortsätter:

– Här och var lågo de brända, delvis förkolnade liken efter alla dessa, som så plötsligt träffats av döden mitt i sitt arbete. 

Otto Bengtsson minns olyckan som i går, säger han. Att många av kvinnorna var brända till oigenkännlighet. Att han och några andra hjälptes åt att lyfta bort liken och lägga ner dem i packlårar, varefter de bar in dem i en sal som inte hade härjats av elden. 

Under tiden hade arbetet med att snickra ihop kistor redan påbörjats. 

– Utanför fönstren gingo de anhöriga till de döda gråtande och förtvivlade, bedjande och ropande om att få komma in, men det fingo de ej.”

Men levde hon? Andades? Nej, det verkade inte så och därför bestämde man sig ganska snart för att lägga även henne i en kista.

Flickan som råkade orsaka branden överlevde tack vare en verkmästare som hjälpte henne ut. Men 44 av hennes arbetskamrater dog omedelbart och inom två veckor hade ytterligare två avlidit. De flesta var i övre tonåren.

Ur den brinnande fabriksbyggnaden lyckades man också dra ut den fjortonåriga och mycket svårt brända flickan Josefina Lindberg.

Men levde hon? Andades?

Nej, det verkade inte så och därför bestämde man sig ganska snart för att lägga även henne i en kista.

Men så började flickan plötsligt rycka till runt munnen.

Timmarna går och jag har en buss att passa och packar därför ihop mina saker. På vägen ut från museet växlar jag några ord med en turistassistent som står och plockar med några papper bakom entrédisken.
Ulrika Floryd heter hon, och hon frågar mig vänligt om jag är nöjd med mitt besök.

– Ja, jo, det känns så, svarar jag, och fast jag har lite bråttom till bussen kan jag inte låta bli att dröja kvar någon minut och berätta det lilla jag nyss fått veta om Josefina för henne. Flickan som antogs vara död och skulle läggas i en kista, men som trotsade döden i Sveriges största industriolycka någonsin.

Om jag hade vetat då, hade jag även berättat för Ulrika att Josefina var dotter till en torpare, att hon var äldst i en syskonskara om sju, och att hon på nyårsafton femton år efter branden skulle gifta sig med en skomakare vid namn Herman Nätt.

Vidare skulle jag nog ha berättat att makarna Nätt sedermera skulle få åtta barn, femton barnbarn och att Josefina – eller Fina som hon kallades – länge skulle leva och bo i ett hus på Solkullegatan 5 här i Tidaholm. Ända tills hon avled en aprildag 1935, då 73 år gammal.

Säkert hade jag även nämnt att branden hade vållat Josefina så svåra skador på händerna att hon aldrig mer kunde räta ut fingrarna helt. Att hennes händer mer påminde om stela små klor. Men också att dessa kloliknande händer varken hindrade henne från att virka, sticka eller sköta andra hembestyr. Matlagningen i huset stod dock maken Herman för, enligt vad det sägs.

Men allt det där vet jag inte än.

Ulrika ser på mig och ler.

– Jo, jag vet mycket väl vem Josefina var. Hon var min mormors mor. Och om hon inte hade överlevt den där branden så hade ju jag aldrig funnits!

De dog i branden

Augusta Hammarstrand, 26 år.
Hedda Skatt, 14 år.
Charlotta Johansdotter, 19 år.
Augusta Johansdotter, 14 år.
Sofia Andersdotter, 12 år.
Emma Andersdotter, 14 år.
Lovisa Josefina Sjögren, 12 år.
Anna Charlotta Gustafsdotter, 15 år.
Edla Johansdotter, 12 år.
Amanda Gustafs­dotter, 12 år.
Emma Lindqvist, 16 år.
Mathilda Lindqvist, 14 år.
Christina Johans­dotter, 14 år.
Hulda Johansdotter, 11 år.
Hanna Johansdotter, 18 år.
Amanda Larsdotter, 11 år.
Johanna Larsdotter, 15 år.
Augusta Snäll, 16 år.
Thilda Jonasdotter, 24 år.
Mathilda Wallström, 18 år.
Maria Andersdotter, 13 år.
Amanda Dahlbom, 14 år.
Augusta Persson, 11 år.
Anna Kämpe, 13 år.
Augusta Lundgren, 16 år.
Vilhelmina Fagerström, 25 år.
Inga Lena Olofsdotter, 25 år.
Hilda Strömberg, 14 år.
Sofia Larsdotter, 19 år.
Augusta Jonsson, 20 år.
Selma Andersson, 19 år.
Dorothea Josefina
Carlsson, 19 år.
Hilma Andersson, 19 år.
Emma Pettersson, 13 år.
Selma Hultgren, 18 år.
Augusta Jansson, 16 år.
Elin Andersson, 16 år.
Anna Lundgren, 16 år.
Josefina Hjertman, 16 år.
Hedda Andersdotter, 17 år.
Charlotta Ström, 17 år.
Emma Sjögren, 14 år.
Anna Sofia Carls­dotter, 15 år.
Clara Lack, 18 år.
Emma Gran, 12 år.
Augusta Johans­dotter, 17 år.
Källa: Författaren Anna Cnattingius presentation av de omkomna (2021).

Pontus Ohlin