Farfar gjorde revolution –  Stefan försökte

Släkthistoria. Stefan Böhm skrev teaterhistoria med politiska pjäser om järnverksarbetare och strejkande Volvoanställda. I familjens egen histori­a finns farfar Vilmos, verkstadsarbetaren som blev minister i Ungerns revolutionsregering, flykting och till slut ambassadör.

Solna i början av 1940-talet. Vem var han, den äldre mannen som sågs lämna lägenheten på Uppfartsvägen? Kanske märktes det att han inte var i bästa form, hjärtsjuk och klen. En flykting i främmande land. I omvärlden rasar världskriget.

Likt andra flyktingar får han inte bo inne i Stockholm, utan hänvisas till förorten.
Han tar spårvagnen in till stan ibland. Oftast till den brittiska ambassaden som i dessa krigstider efterfrågar hans kunskap om Centraleuropa.

Han väljer att inte lösa biljett från den station som ligger närmast bostaden.
I stället går han hela vägen till Hagalund. Därifrån är biljetten in till stan fem öre billigare.
Mannen vet vad fattigdom kräver. Han har levt med knapphet förr.

Född fattig. Faderslös vid fem. Bortlämnad till ett judiskt barnhem. Auktoritärt, hård disciplin, med svält och aga som uppfostringsmetod. Ut i livet vid fjorton, till en lärlingsplats på en mekanisk verkstad. Organiserade sig omedelbart i metallfacket.
Han kom att göra revolution i sitt hemland, Ungern.

Budapest 1918. Efter fyra års världskrig reser sig folken i Europa. Mot kriget, mot nöden, mot kungahusen som tvingat unga män till skyttegravarna. Den gamla ordningen skakar, på vissa håll falle­r den.

I Ungern, som var en del av kejsardömet Österrike-Ungern, faller det kungahus som bestått i över fyrahundra år. Det habsburgska enväldet drar sig undan när gatorna fylls med krav på frihet, fred och bröd.

En av dem som intog gatan var barnhemspojken, verkstadsarbetaren Vilmos Böhm, nu en av de ledande socialdemokraterna i landet.

Vid krigsslutet var han 38 år, tvåbarnsfar och gift med Maria som han träffat på skrivmaskinsfabriken de bägge arbetade på.

I Budapest ekade talkörerna. Allmän rösträtt! Jordreform! Tryckfrihet! Organisationsfrihet!

Socialisten Böhm blev en av ministrarna i den första revolutionsregeringen. Med sin militära erfarenhet utses han till krigsminister.

Stockholm 1946. En liten pojke håller sin farfar i hand. Inte i lägenheten i Solna utan på Ungerns ambassad på Östermalm. Farfar har flyttat dit. Han är det demokratiska Ungerns ambassadör i Sverige.

I hemlandet härskar inte längre de fascistiska pilkorsarna, nazi-Tysklands bundsförvanter. Pojken går runt med farfar i den ståtliga ambassadvåningen. Pojken heter Stefan och är tre år när farfar flyttar in på ambassaden. Farfar har varit ambassadör förr, för den revolutionära regeringen efter första världskriget.

Ungern 1919. Regeringar avlöser varandra i det oroliga Ungern. På arbetsplatser och kaserner bildas arbetar- och soldatråd. Arbetare beväpnas för att försvara revolutionen. Den ungerska Röda armén bildas. Vilmos Böhm, som varit löjtnant under kriget, utses till dess överbefälhavare.

Soldater sänds till gränsen mot Rumänien som gått till offensiv. Ungrarna slår tillbaka. Budapest i revolutionär yra. Staden badar i röda fanor.

Men världskrigets segrarmakter inleder en blockad mot det revolutionära Ungern. I regeringen ökar spänningarna mellan socialdemokrater och kommunister. Böhm avgår och blir i stället rådsregeringens diplomatiska sändebud i Österrike.

”Göteborgsposten tryckte upp löpsedlar med krigsrubriker om att vi hotade Volvo. En teatergrupp!”

Pjäsen om Volvostrejken blev Riksteaterns mest sedda 1970.

Stockholm 2023. En film visas på biografen Zita i Stockholm. Filmen, Fackliga och politiska flyktingar 1918–1945: En filmad stadsvandring handlar om några av de tvåhundratusen flyktingar som kom under andra världskriget. Många av dem politiskt och fackligt aktiva i sina hemländer. Metallarbetare, gruvarbetare, grafiker. De kom från Norge, Danmark, Ungern, Tjeckoslovakien, Tyskland och Österrike. De kunde berätta om fascismens och nazismens härjningar, om förföljelse, förtryck, plötsliga försvinnanden, massavrättningar.

Arbetarrörelsens flyktinghjälp såg till att ta hand om sina landsflyktiga bundsförvanter. I förorternas nybyggda lediga lägenheter kunde de flytta in. I filmen ses skådespelaren Stefan Böhm stå utanför flerfamiljshuset i Solna där hans farfar och farmor bodde. Han berättar hur de hamnade just här.

Österrike 1934. Tiden som diplomatiskt sändebud i Wien blev inte lång för Vilmos Böhm. Redan 1919 störtades den ungerska röda regeringen av de rika godsägarnas gunstling, amiral Horthy som krossar arbetar- och soldatråden och upphäver de demokratiska fri- och rättigheterna. 70 000 fängslades, över 5 000 avrättades.

Den gamla ordningen härskade åter i Budapest. Och med den blir Böhm flykting i Österrike.

Återigen fattigdom. Ont om mat. Ingen mjölk, inget smör. Kött ransonerades. I stället för frukt och grönsaker äter de fiskleverolja.

Vilmos får jobb på ett elektrotekniskt företag ägt av österrikiska metallfacket vilket gör tillvaron något lättare. Men landet är djupt polariserat. Både arbetar­rörelsen och fascisterna förfogar över beväpnade miliser. Slagsmål på gatorna, attentat, politiska mord, kuppförsök. Vid en demonstration dödas 80 socialister och fyra poliser.

Familjen bor i ett arbetardistrikt i Wiens röda områden. Vilmos bägge söner söker sig till arbetarnas idrottsförening och röda studiecirklar. Han ser pojkarna sluka böcker, allt från Jules Verne till Kommunistiska manifestet. Men tiden i Wien är utmätt.

Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 sporrar den österrikiska högerregeringen. Första maj-firandet förbjuds, mötesfriheten upphävs, judiska affärer utsätts för terror, polisen och fascistiska stormtrupper skjuter mot strejkande arbetare, arbetarnas organisationer upplöses. Hemma hos familjen Böhm väntar den illavarslande knackningen på ytterdörren. Polisen söker Vilmos Böhm. Men då har han hunnit undsätta sig, på tåget till Bratislava i dåvarande Tjeckoslovakien. Familjen kommer efter.

Tjeckoslovakien 1938. Fyra år efter att familjen lämnat Wien, avlägsnas gränsbommarna mellan Tyskland och Österrike. Tyska trupper marscherar in i Wien. Hakkorsfanan hissas på landets officiella byggnader. Därefter kräver Hitler att Tjeckoslovakien införlivas i det tyska riket. Familjen Böhm måste åter fly. Vart?

Formellt har de blivit tyska medborgare. Men för en socialist och jude var det knappast en bra idé att bege sig till Berlin för att skaffa sig de nödvändiga dokumenten för att ta sig vidare till en fristad.

Bara de nu förmådde ta sig till ett transitland så skulle de kunna ta sig vidare. Kanske till USA där det fanns släkt. Eller till Bolivia där sonen Paul visat sig vara välkommen.

Transitlandet var Sverige där familjen Böhm hade kontakter, inte minst inom socialdemokratin.

Vi träffade killar som inte var 40 fyllda och som inte längre orkade gå i trappor.

Stefan Böhm, om mötet med arbetarna på NJA i Luleå.

Stockholm 2023. Det där visar, säger Stefan Böhm, att man egentligen inte flyr till ett land.

– Man flyr dit man kan söka skydd. Man hamnar där möjligheten finns.

Det råkade vara Sverige.

– På så vis blev vi svenskar. Men medborgare blev vi först efter tio år, 1948–49. Själv är jag född statslös. Det kan man se på mina sista fyra siffror.

Flykten hade lett familjen Böhm till Sverige. De kom till ett land bortom kriget, till en tillvaro där de kunde tältsemestra per cykel. De lärde känna det nya landet där man kunde stöta på en polischef i Gränna som lovade att gömma dem om tyskarna kom. Eller gästfria dalabönder som erbjöd dem boende när de kom cyklande Siljan runt.

Vilmos sonson Stefan kom att växa upp i det folkhem som den gamle bara hade kunnat drömma om. Demokrati, trygghet, allmän pension, utbildning öppen för alla och inte bara för de rika. Rekord­åren avlöste varandra med stigande löner och utbyggd social service.

Luleå 1969. Hur ser det ut i Sverige i dag? Vi drar upp till Luleå och söker upp arbetarna på järnverket. Den unge Stefan Böhm hade skrinlagt alla planer på att bli ingenjör som sin far. I stället hade han gått Scenskolan och tillhörde nu en skara unga, politiskt hängivna skådespelare på Dramaten i Stockholm. Hur var det egentligen med rättvisan och jämlikheten i folkhemmet?

Sommaren 1969 begav sig teatergruppen upp till Luleå och hyrde in sig på en internatskola. De bläddrade i telefonkatalogen som på den tiden angav vilket yrke abonnenten hade. De ringde upp den ene järnbruksarbetaren efter den andre. Åkte hem till dem som ville berätta om hur det var att jobba på Norrbottens Järnverk NJA, i dag SSAB. Stefan minns hur lätt det var att få kontakt med de anställda.

– Om de berättade? Javisst, fantastiska saker. Det där med den tystlåtne norrlänningen stämde inte alls.

Teatergruppen skrev scener och de intervjuade arbetarna bjöds in till repetitionerna för att lämna synpunkter. Plötsligt stod arbetarnas villkor i centrum.

– Vi träffade killar som inte var 40 fyllda och som inte längre orkade gå i trappor. Flera hade silikos i långt framskridet stadium. Samtidigt som verks­läkaren blundade för den farliga arbetsmiljön.

NJA-pjäsen blev en dundersuccé. Normalt brukade en föreställning spelas ungefär 30 gånger, NJA-pjäsen gick 125.

– Den kunde ha kört ännu längre om inte Ingmar Bergman, som var tongivande på Dramaten, ville lägga ner den. Den passade inte honom.

NJA-pjäsen sattes upp hösten innan den stora gruvstrejken i Malmfälten. Efter den följde en våg av strejker inom industrin. Bland annat på Volvo Torslanda dit gruppen begav sig för att hämta material till en ny pjäs.

– Vi stod utanför grindarna och delade ut flygblad där vi berättade vad vi ville göra.

Gensvaret var enormt. Men Göteborgsposten tryckte upp löpsedlar med krigsrubriker om att vi hotade Volvo. En teatergrupp!

Pjäsen om Volvostrejken blev 1970 års mest sedda produktion på Riksteatern och spelades landet runt för fulla hus. Men Riksteatern upplöste gruppen. I stället startade Stefan och de andra en egen teatergrupp som stod helt fri från alla institutioner, Fria proteatern.

– Vi vågade för vi visste att vi hade en stor publik.

Skulle en pjäs om en strejk dra fulla hus landet runt i dag?

– Ja, kanske  … vet inte.

Stockholm 2023. Tänkte Stefan på farfar Vilmos under de röda teateråren med föreställningar om stålarbetare, strejkande bilbyggare och yrkesstolta grafiker?

– Nej, egentligen inte. Han var ju mest en sägen i vår familjehistoria. Jag förde aldrig några samtal med honom, jag var ju bara sju när han dog.

Inom familjen vårdades minnet av Vilmos och Maria. Stefan minns hur hans pappa vördnadsfullt lyfte på hatten varje gång de passerade Norra begravningsplatsen i bil.

Stefans pappa hade varit med på den långa resan, från revolutionens Ungern, till exilen i det oroliga Wien och flykten som slutade i Solna.

Stefans pappa gillade inte när sonen gled väns­terut bort från socialdemokratin.

– Farsan blev oerhört upprörd och vi slutade att prata politik med varandra. Det blev så komplicerat.

Ange folk? Det blev ingen rapport. Därmed var min karriär i socialdemokratin över. Jag ville inte vara med om sådan där skit.

Stefan själv hade valt bort socialdemokratin när han engagerade sig i dess studentförbund i början av 1960-talet.

– Eftersom jag och en kompis ansågs komma från pålitliga socialdemokratiska familjer ville en partifunktionär ha ett möte med oss. Han hämtade oss i sin lilla folka och körde ut i en skog där ingen hade möjlighet att avlyssna oss. Spännande tyckte vi.

Han sa att de skulle få ett första uppdrag. Stefan skulle gå upp på den vänsterradikala studentföreningen Clarté och kolla vilka som var där och vad de snackade om. Kompisen skickades till SSU Futura på Tekniska högskolan i samma ärende.

– Men vi reagerade. Ange folk? Det blev ingen rapport. Därmed var min karriär i socialdemokratin över. Jag ville inte vara med om sådan där skit. Det var inte min grej.

Solna 1949. Socialism och demokrati hör ihop. Den övertygelsen gjorde att Vilmos Böhm åter tvingades bli flykting.

Men innan dess hade han återsett sitt befriade hemland efter 27 års påtvingad flykt. Offentliga massmöten hade hälsat honom välkommen tillbaka, staten hedrade honom med att utnämna hono­m till generalöverste. Därutöver utsågs han till det befriade Ungerns diplomatiska sändebud i Sverige.

Men när kommunisterna 1948, efter några år av demokrati, tog makten i landet hoppade Vilmos Böhm av som ambassadör i protest. Precis som han hade gjort tjugo år tidigare när högern gripit makten med våld. Han berövades sitt ungerska medborgarskap. Diplomatpasset byttes mot ett svenskt främlingspass.

Men det fanns något som gav Vilmos Böhm styrka i denna bittra stund. Han mindes orden som ledningen för det ungerska socialdemokratiska partiet skrivit inför hans 60-årsdag och som nått honom i exilen:

”Trohet besvarar vi med trohet. De ungerska arbetarnas samhörighet med Böhm är evig och outslitlig. Böhm är med oss, i hemlandet, han lever i hjärtat hos alla ungerska arbetare.”

I oktober 1949 orkade inte hans eget hjärta längre. Vilmos Böhm avled i hemmet, 69 år gammal.

Han begravdes på Norra begravningsplatsen i Solna, inte på den judiska. Familjen Böhm var sekulär och gick aldrig i synagogan; socialdemokratin fyllde religionens roll. Under begravningen spelades enbart Internationalen och den österrikiska arbetarvisan Hymnen till arbetet.

Harald Gatu

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.