Ann Telnaes är årets EWK-pristagare

Satir Hon befinner sig i den amerikanska politikens centrum, och skildrar den med humor och skärpa. Årets EWK-pris går till Ann Telnaes, satirtecknare på Washington Post.

Ann Telnaes

Född: 1960 i Stockholm.

Bor: I Washington D.C.

Gör: Arbetar som ­satirtecknare sedan början av 90-talet och sedan 2008 på Washington Post.

Får EWK-priset den 18 november, dock inte som i ­vanliga fall på Arbetets museum i Norrköping utan i hemmet hos honorärkonsul Barbro Osher i San Francisco.

Uppkäftiga, eleganta, dräpande. Svenskfödda Ann Telnaes bilder är den visuella motsvarigheten till att vara slängd i käften.

Ann Telnaes är född i Stockholm men bodde bara i Sverige under en kort period. Pappan var anställd på IBM och familjen flyttades till USA. Sina skolår i Sverige – klasskamraterna och en vänlig ung lärarinna med tjusiga 60-talsdräkter – minns hon med värme. Men svenska språket har med tiden gått förlorat.

I dag verkar Ann Telnaes i Washington D.C., den amerikanska politikens epicentrum. Hon är enormt produktiv men vet inte hur många bilder det har blivit genom åren. Vid frågan hänvisar hon inte till något ungefärligt antal utan till höjden på högarna av teckningar i sin ateljé.

För Washington Post har hon en kvot satirteckningar per vecka att fylla, men under Trumpadministrationen var hon särskilt inspirerad och översteg kvoten med flera bilder per vecka. Det var också under denna tid som hon fick störst respons av sin publik.

– Jag fick då de mest misogyna hatkommentarerna jag fått under hela mitt yrkesverksamma liv, men också den mest positiva responsen från amerikaner som uttryckte uppskattning över den roll som satirtecknaren har i den publika debatten.

När jag läser några av de hatiska kommentarer Ann Telnaes mottagit kommer jag att tänka på hur Riber Hansson, nestor i svensk satirteckning, en gång berättat för mig att han bara fått en enda arg kommentar under hela sin långa karriär. Det var efter att han tecknat dåvarande statsminister Göran Persson som butter huskatt som han fick sig en skopa ovett – från Sveriges Kattklubbars Riksförbund.

I USA är stämningen en annan.

– Intoleransen på sociala medier är ett allvarligt problem för satirtecknare här i USA. Och det kommer från alla håll, inte minst vänsterifrån. Det finns en otrolig ihärdighet att konsekvent ta allt ur sitt sammanhang tills man lyckas hitta en rasistisk eller kränkande vinkel. Man måste kunna göra skillnad på en satirtecknings högre ändamål – och detaljer som om en avbildad karaktär har en stor eller liten näsa.

Ann Telnaes har som en av endast två kvinnor blivit belönad med ett Pulitzerpris i kategorin ”editorial cartooning” (ungefär: redaktionell satirteckning). Priset har delats ut årligen sedan 1922. Som kvinna i ett mansdominerat yrke har hon sannerligen hävdat sin plats. Men vad innebär det för den publika debatten att så få kvinnliga ­satirtecknare deltar i den?

– Konsekvensen blir att vi erbjuds ett begränsat spektrum av perspektiv. En bredd av livserfarenheter behövs i debatten för att den ska kunna utmana vedertagna sanningar och normer.

Det illustreras av Ann Telnaes egen väg till satiren. Det var just egen erfarenhet som gjorde att hon manades till att börja teckna politisk satir.

– 1991 anklagade Anita Hill, ung juridikstuderande, i ett uppmärksammat mål en domare i högsta domstolen för sexuella trakasserier. När jag hörde hur senatens ledamöter, både republikaner och demokrater, påstod att sexuella trakasserier och könsdiskriminering inte längre var ett problem, eftersom de stiftat lagar mot det, satte jag ihop en portfolio av satirteckningar i ämnet. Jag visste ju att det de sa inte var sant eftersom jag själv, liksom de flesta kvinnor, blivit utsatt för sexuella trakasserier och könsdiskriminering.

Bilderna erbjöd hon till olika tidningar och resten är, som man säger, historia. Och en sådan berättas, som alltid, bäst av en satirteckning: