Han ger däcken nytt liv

Gummikonst Det finns olika lösningar för att återvinna gummi. Jhonathan Delgados metod är att göra konst av de uttjänta däcken.

Puerto del Rosario, Fuerteventura. I dörren till restaurangen Arepas Llaneras står en dogo canario vakt. Hans resta svans, alerta öron och spända bringa gör det tydligt att inte vem som helst är välkommen att tränga sig på – om det inte hade varit för att han är skapad av gummi. Hunden är ett exempel på hur remsor av gamla däck kan sammanfogas till skulpturer så fulla av liv, att de när som helst tycks kunna ta ett språng eller flyga iväg.

– Det är som att lägga ett pussel. Jag testar mig fram, arbetar fram bit efter bit, ser till att allt passar ihop. Vissa däck har ovanliga detaljer, reflexer eller särskilda strukturer, det försöker jag alltid ta till vara på, berättar Jhonathan Delgado när DA kommer på besök.

Det tog lite tid att finna sig tillrätta på Fuerteventura, dit han kom som 16-åring från Venezuela. Men man vänjer sig vid allt, menar han, och berättar hur samma lugn och karghet som han ogillade till en början, i dag är det han mest uppskattar med ön. Jhonathans sydamerikanska rötter gör sig dock påminda genom hans restaurang där han serverar venezuelanska arepas, en typ av fyllda, friterade majskakor. Men kanske allra främst genom den venezuelanska mentaliteten kring återbruk och funktionalitet.

Jhonathan Delgado

Född: I Barinas, Venezuela 1992.

Bor: Puerto del Rosario, Fuerteventura, Spanien.

Familj: Frun Zoleidy, mamma, moster, två bröder.

Intressen: Matlagning, odling, konst.

– I Venezuela är allting så dyrt att allt återanvänds. Man köper inte nytt bara för att man tröttnar på något eller något går sönder. Det gäller även bildäck, förklarar han och visar ett videoklipp från en bilverkstad som erbjuder sig att skära ut nya mönster i utslitna bildäck.

Det var 2012, på semester i hemlandet, som Jhonathan fick syn på ett par blomkrukor gjorda av just gamla bildäck.

– Det var en bra idé, tänkte jag. Nästa gång jag bytte däck på bilen bad jag verkstaden spara däcken. Men när jag började skära i däcket var det jättehårt, utbrister han och skrattar åt sig själv. Jag hade ingen aning om att det hade ett metallnät inuti. Jag fick köpa en ny såg och andra verktyg.

Övning ger färdighet, och snart vandrade en lång rad getter, papegojor och seriefigurer av gummi ut över Jhonathans takterrass.

– Jag lade upp bilder på Instagram och började genast få förfrågningar. ”Kan du göra en hundsäng som ser ut som Svampbob Fyrkant?” Ja, sa jag. ”Kan du göra ett krypin till en katt som ser ut som ett riktigt hus?” Ja, sa jag. Vissa saker var svårare, som när hotellet där jag jobbade som servitör bad mig göra en eldriven väderkvarn att placera intill frukostbuffén. Men jag säger alltid ja. På något vis hittar jag ett sätt.

Jhonathan rotar runt bland sitt lager av däck uppe på terrassen.

– Titta på det här, det är fullständigt nytt! Bara för att den här lilla stråltråden är en aning böjd tänkte verkstaden slänga däcket. Fast numera ringer de till mig i stället och säger att de har en ny omgång som jag kan komma och hämta.

Den ekologiska aspekten är en stor drivkraft. Att inte bara skapa, utan att blåsa nytt liv i ett uttjänt material.

– Jag älskar gummi. Det är hårt och formbart på samma gång, och resistent. Det tar 500 år att bryta ned.

1,6 miljarder nya däck tillverkas årligen i världen, samtidigt som en miljard kasseras. Av dem återvinns bara omkring 100 miljoner, enligt en analys från 2020 av Goldstein Market Intelligence.

Inom EU återvinns visserligen hela 92 procent, men på Kanarieöarna är uttjänta däck som dumpas i naturområden ett miljöproblem som kan ha förödande konsekvenser för regionens flora och fauna. De arter som uteslutande förekommer här listar 16 reptiler, sex fåglar och 3 600 växter.

En nästan lika brokig samling varelser befinner sig uppe på Jhonathans takterrass: en uggla med utsträckta vingar, en örn med en orm i klorna, ett spöke med lysande ögon, ett antal seriefigurer och en bläckfisk. Den sistnämnda ska bli en fontän, förklarar Jhonathan, medan han plockar åt sig en ny bit gummi från förrådet av prydligt hoprullade remsor och monterar den på en ställning av stål. Han gör gärna lokala djur, berättar han, men just detta ska bli en panter.

– Jag letar upp olika videoklipp för att studera hur djuret rör sig, hur musklerna arbetar, och gör ett par skisser innan jag börjar bygga.

Ibland är dock skapelseprocessen närmast bakvänd: då han får tag på ett nytt, intressant däck och och börjar fundera på vad han skulle kunna göra med det.

– Samma sak händer ute på gatan. Tidigare kunde jag lägga märke till en läcker motorcykel.

Nu ser jag bara däcket, säger han och ler.

Mellan 15 och 70 däck, beräknar han, har gått åt för var och en av de omkring 100 större skulpturer som han hittills har gjort. Tio av dem har ställts ut på Fuerteventuras flygplats samt i olika köpcenter, och 40 av dem kunde fram tills 2020 betraktas i hans eget museum, Museo Ruplares, som han drev tillsammans med sin hustru Zoleidy Rentería och hennes bror Anderson José.

– Förutom turister fick vi också många besök av lärare som bad oss anordna kurser om återvinning för skolklasser. Men så kom covid, säger Jhonathan.

När alla landets museum och restauranger plötsligt tvingades stänga på grund av pandemin, drabbades förstås båda Jhonathans verksamheter. Men han ser det ändå inte som någon personlig katastrof. Nu fick han plötsligt tid att helhjärtat ägna sig åt sina skulpturer. Vilket i sin tur ledde till en ny vision: en hel utomhusanläggning.

– Museet var egentligen för litet redan 2020. Varje skulptur behöver utrymme för att man verkligen ska uppskatta den. Så nu har jag köpt ett landområde, där jag håller på att installera skulpturerna, och en liten turistbuss. Jag väntar bara på att pandemin ska vara över!

Tanken är en labyrint av däck där olika typer av djur och andra varelser gömmer sig inne i irrgångarna, förklarar han när vi lite senare strosar över det sandiga området med utsikt över den klarblå Atlanten.

– Flera av figurerna har jag redan. Jag har Minotaurus och Fågel Fenix. Jag har en grip, säger han och klappar djuret på manken. Jag gjorde den egyptiska schakalguden Anubis, men den köpte en irländare efter att ha sett den på Instagram.

Att sälja är förstås en närmast existentiell fråga för varje konstnär. Priset beror på allt från storlek till detaljrikedom och tidsåtgång, men ligger normalt på mellan 500 och 1 500 euro. Det är dock inte alltid enkelt att skiljas från sina verk. Jhonathans personliga favorit var den första stora skulptur han gjorde: en varg.

– Vi tog med den till en cykelbutik för att visa upp den. Så snart vi kom in ropade en kund ”jag köper den!”. Hade det varit i dag, hade jag aldrig sålt den. Vargen är en del av min historia. Men kunden är en god vän i dag, han har faktiskt över tio av mina skulpturer och har lånat ut flera av dem till våra utställningar.

Vargen var också den första skulptur som Jhonathan lät förbli fullständigt svart i stället för att måla gummit, något han aldrig var riktigt förtjust i.

– Själva magin sitter i att folk ser att det handlar om återvunna däck. Man blir mer berörd på det viset.

Kanske lite för berörd, funderar han, och berättar om när tio av hans skulpturer var utställda på Fuerteventuras flygplats och en fransk turist ringde in en anmälan.

– Hon tyckte att de var för otäcka för att ställa ut. Att betraktarna känner någonting när de ser verken motiverar mig. Det är värre om de inte känner någonting alls.

Listan på kommande, planerade verk är lång.

– Det jag verkligen vill göra härnäst är Medusa. Och jag vill göra en kentaur. Jag vill göra mytologi från hela världen! Men först vill jag uppfinna ett verktyg för att skära enklare i däck, lägger han till och skrattar.