Arbetarna som flytt Belarus – redo att protestera igen

Folket i Belarus slogs för att störta diktatorn Lukasjenko. Med Putins hjälp behöll han makten. Nu ger Lukasjenko sitt stöd till den ryska presidenten i kriget mot Ukraina, och folket i Belarus straffas igen.

”Du borde lämna landet. Du har väldigt lite tid kvar.” Varningen var anonym, men Vadim förstod att det var dags att fly. Bara några dagar senare, i januari 2021, hade han lämnat sitt liv i Belarus bakom sig. Sedan dess lever han, precis som tiotusentals andra, i exil i Litauen.

Innan presidentvalet i Belarus i augusti 2020 var industriarbetaren Vadim inte ens intresserad av politik. Men något var annorlunda den här gången. För första gången fanns det bra motkandidater.

– Man kunde se något annat. Folk gillade Svetlana Tichanovskaja, säger Vadim.

En förhoppning väcktes om att det trots allt skulle gå att rösta fram en förändring efter 26 år med samma president. Många som gick till valurnorna bar ett vitt armband – signalen som visade att de lade sin röst på någon annan än diktatorn Alexander Lukasjenko. De som gjorde det såg varandra, utbytte blickar och log.

Att sitta i fängelse är inte så farligt. Det är tortyren där inne som skrämmer.

Janka, industriarbetare och facklig aktivist som flytt från Belarus till Litauen.

När vallokalerna stängde stannade folk kvar på stan och väntade, för första gången med spänning, på valresultatet. Men hoppet vändes till ilska när en vallokalsundersökning senare på kvällen häftades upp på dörrar och staket och basunerade ut att Lukasjenko fått 80 procent av rösterna.

Kravallpolisen satte in chockgranater, gummikulor och tårgas mot demonstranter som protesterade mot vad de redan då ansåg var valfusk. Flera av Vadims arbetskamrater satt i arresten när nästa arbetsdag började.

Trots det brutala våldet fanns fortfarande en tro på rättvisa. Arbetarna på det statliga stålverket där Vadim jobbade drev på för ett möte på stadens torg där folk berättade om vad de varit med om. Hur de slagits ned, misshandlats och arresterats. Så här fick det väl inte gå till, tyckte de.

– Men borgmästaren och företagsledningen bara förnekade allt. De ljög.

På jobbet började de kommunicera i hemlighet. Någon tyckte att de skulle strejka och startade en chatt där flera tusen anställda gick med. Det statliga facket svek dem, men strejken blev av ändå. I flera timmar blockerades porten så att material inte kunde komma in på stålverket.

Demonstrationer och protester fortsatte över landet i månader, samtidigt som Lukasjenko fick stöd av Rysslands president Vladimir Putin, både i form av pengar och en polisstyrka som stod redo att ingripa. Tusentals människor greps och fängslades. Folk fick sparken eftersom de flesta bolag är statliga. Det statliga facket stod inte på deras sida – där fanns ingen hjälp att hämta.

På jobbet samlade Vadim in underskrifter på en protestlista, försökte få ledningen att lyssna.

– Folk varnade mig för att jag skulle få sparken. Det finns KGB-agenter på varje arbetsplats som ser till att störande moment försvinner.

Vadim älskade jobbet på stålverket. Ena dagen jobbade han på golvet, nästa dag 44 meter upp i luften för att reparera en kran i 70-gradig värme. Ibland gick han upp på taket för att få luft.

När han blev en av elva aktivister som bestämde sig för att bilda en oberoende fackförening på stålverket visste han att det skulle kosta honom jobbet. Men han säger att han var tvungen att göra något för att skydda sina arbetskamrater.

Ett par hundra anställda sökte medlemskap och den 7 december 2020 skickade de in en ansökan om att registrera fackföreningen. Nu gällde det för Vadim och de andra grundarna att hålla sig kvar vid sina jobb den kommande månaden, för om det inte fanns tio anställda grundare bakom fackföreningen skulle deras ansökan vara ogiltig.

Den 7 januari kom och Vadim hade fortfarande jobbet kvar. Men deras ansökan underkändes ändå. Myndigheterna skyllde på en administrativ detalj. Vadims kamp hade varit förgäves. Några dagar senare fick han avskedet på papper, anklagad för att ha organiserat strejken. Bara två av de elva grundarna fick behålla sina jobb. Över 50 andra anställda som öppet uttryckt sina åsikter fick sparken.

Vadim riskerade att gripas och fängslas, precis som hundratals andra. Det var då han fick den anonyma varningen och bestämde sig för att fly sitt land.

Varje gång Janka* passerar gränsen mellan Litauen och Belarus raderar han flera appar från sin telefon. Bilen och alla ägodelar genomsöks noggrant av gränsvakterna. Senast röntgade de hela bilen. Vad de letar efter vet han inte. Men om hans konton på olika hemliga nätverk hittas i hans telefon är det kört. Flera års fängelse väntar den som deltar i protester mot regimen. Sex år för den som uppmanar till ”extremistaktiviteter”.

– Att sitta i fängelse är inte så farligt, säger han, men fortsätter:

– Det är tortyren där inne som skrämmer.

Under protesterna mot valfusket 2020 stod Janka utanför arresterna med mat och vatten till de som suttit fängslade i de vanliga 15 eller 30 dagarna.

– Jag såg i deras ansikten hur hårt det hade varit. Men de ville inte prata med oss om vad som hade hänt.

Ändå åker han tillbaka till Belarus med jämna mellanrum. Hans fru och barn är kvar där, medan han försörjer dem på jobb i Litauen.

Jankas historia liknar Vadims. Många anställda på fabriken där han jobbade fick sparken eller straffades på andra sätt för att de deltagit i demonstrationer mot valfusket. När de vände sig till det statliga facket för stöd och skydd möttes de av tystnad.

Janka bestämde sig för att göra vad han kunde för att rädda arbetarna och kämpade i månader för att registrera ett oberoende fack. Till slut läckte någon ett dokument där hans avsked var förberett. Då sade han upp sig själv.

– Det är bättre att säga upp sig själv än att det finns dokumenterat att du har avskedats på grund av brott mot arbetslagen.

Nu när Belarus står på Rysslands sida i kriget mot Ukraina är han orolig för att Litauen ska stänga gränsen mot Belarus, så att han inte längre kan åka mellan länderna. Han är rädd att kriget ska sprida sig till Belarus och vill att hans fru och barn också ska komma till Litauen, men det har blivit svårt att få sådana tillstånd nu.

– Det är de vanliga belarusierna som straffas. Vi är förtryckta, varför attackera dem som redan lider?

Med Putins hjälp kunde Lukasjenko behålla makten 2020. Priset för stödet ser vi nu. Belarus har låtit ryska trupper och krigsmaterial transporteras genom landet in i Ukraina. Från den belaruriska sidan har ryska styrkor också kunnat attackera Ukraina.

Det är inte den belarusiska befolkningen som vill ha det här kriget, säger Janka.

– Vi försökte förändra! Men vi lyckades inte.

Då, när protesterna mot Lukasjenkos valfusk ännu pågick, trodde Janka att de skulle lyckas.

– Kanske i dag, kanske i morgon så kommer det goda nyheter, tänkte jag.

Men nu tror han att Putin aldrig hade tillåtit en demokratisk utveckling i Belarus. Kanske – tänker han nu – hade Putin redan i augusti 2020 planer på att attackera Ukraina och visste att han skulle behöva Lukasjenko som en allierad. Kanske var det därför han inte kunde låta diktatorn falla.

Förtrycket mot befolkningen i Belarus har varit stenhårt sedan protesterna slogs ner. Över tusen politiska fångar sitter fängslade. Att protestera mot kriget innebär lika stora risker som att protestera mot regimen.

– Det är bara de som är desperata som gör något, säger Janka.

Det belarusiska folket får åter igen lida för att de inte lyckades avsätta diktatorn, och i stället drogs in på fel sida i ett krig de inte vill ha. De hårda sanktionerna som har införts mot Belarus och Ryssland påverkar befolkningen. När handeln med omvärlden blockeras måste till exempel fabrikerna dra ner på produktionen. En släkting till Janka jobbar numera bara tre dagar i veckan. För de andra två dagarna får hon inget betalt.

Samtidigt kommer rapporter om motstånd i Belarus. Järnvägsarbetare har gått samman och saboterat för att hindra de ryska transporterna till Ukraina. Tre av dem ska ha straffats med skott i knäskålarna, ryktas det. Vad som är sant i ett krig är svårt att avgöra. Men Janka vet en sak:

– Det kommer inga ukrainska krigsflyktingar till oss i Belarus. Men om det gjorde det skulle vi hjälpa dem.

”Ryska krigsfartyg, dra åt helvtete!” Citatet på Glebs svarta huvtröja spreds över världen och det nyss inledda kriget hade fått sina första hjältar. Den lilla ukrainska styrkan på ön Zmijinyi (Ormön) i Svarta havet vägrade att lägga ner sina vapen och ge upp när den ryska flottan närmade sig.

Gleb är industriarbetare från Belarus. Även han flydde till Litauen efter att ha deltagit i protesterna mot Lukasjenkos valfusk och organiserat en strejk på fabriken där han jobbade. Hans engagemang har fortsatt i exil, bland annat via organisationen Bysol, som samlar in pengar för att stötta belarusier som har förlorat sina jobb eller befinner sig på flykt. Nu samlar de också in pengar och material till Ukraina.

– Jag har kört två vändor med material dit, berättar han.

Skottsäkra västar och sjukvårdsmaterial. Nu samlas pengar in för att köpa terrängbilar till de ukrainska styrkorna. Nästa gång han åker dit är det för att lämna över fordonen.

– Vi måste visa att belarusierna är på rätt sida i kriget. Vi vill inte bli associerade med att vara ett aggressivt land.

Han gör det för att Ukraina måste segra. Allt hänger på att de fortsätter att stå emot Ryssland, säger han.

– Belarus öde vilar i Ukrainas händer. Ukrainarna slåss för sin frihet och för vår också. Jag är bara ledsen att priset måste bli så högt.

Han säger att belarusier försöker hjälpa Ukraina på olika sätt och att västländerna också måste göra det.

– Men de klarar ju inte ens av att sluta importera olja och gas från Ryssland, säger han besviket.

Gleb väljer ändå att se framtiden genom historien och säger att det krig som Putin har dragit i gång bara kan leda till slutet för honom själv och det ryska imperiet.

– Ett land som startar krig faller till slut. Se bara på Hitler.

Vadim ångrar ingenting. Visst saknar han jobbet på stålverket i Belarus. Han saknar sin familj, sitt liv, favoritplatserna. Men han hade gjort allt igen om han måste.

– Men vi borde ha varit bättre organiserade. Då hade vi varit starkare.

Nätverken som byggdes upp under strejkerna och protesterna finns kvar och de växer. Vadim håller kontakten. Mer än så kan han inte berätta, säger han, men de är redo.

– Så fort det blir tillfälle kommer strejker och demonstrationer att återuppstå i Belarus.

Jag frågar om han tror att han kommer att kunna återvända en dag. Efter några sekunders paus svarar han.

– Ja. Den dagen regimen i Belarus faller, då återvänder jag.

*Janka heter egentligen något annat.

Belarus (Vitryssland)

Brukar kallas Europas sista diktatur. Har styrts av president Alexander Lukasjenko sedan 1994. Politiska motståndare fängslas och insyn saknas i de val som hålls.

Politiskt eller fackligt engagerade riskerar att övervakas, avlyssnas, gripas och bötfällas. De riskerar också att avskedas från sina jobb, då en stor del av företagen kontrolleras av staten.

Efter presidentvalet 2020 utropades Alexander Lukasjenko åter som segrare med 80 procent av rösterna. Stora protester och demonstrationer pågick under månader. Med stöd av Rysslands president Vladimir Putin kunde protesterna slås ned. Många har dömts till fleråriga fängelsestraff.

Marie Edholm