I en smedja i Norrköping smids det ukrainska motståndet

Meter för meter har Ryssland ätit sig in i Ukraina och lämnat efter sig förödelse och död.

Men i en smedja utanför Norrköping tillverkas motstånd av nätverket Smeder utan gränser.

I glöden formas järn till timmerhakar – en detalj som blivit avgörande i skyttegravarna vid fronten.

”Vi behöver hjälp,” ropet kom 2022 från smeder i Ukraina. Sedan dess har smeder världen över tänt sina ässjor. I smedjan i Rejmyre har man tappat räkningen, men minst ett par tusen timmerhakar har tillverkats där och skickats till Ukraina. De ska hålla timmer på plats i skyttegravarna vid fronten.

– Jag hjälper för att det behövs och för att kunna se mig själv i backspegeln och svara på frågan: Vad gjorde du när allt det här hände? säger Michael Maasing, som äger smedjan och är medgrundare till organisationen Smeder utan gränser.

I glöden blir järnet orange- och citronfärgat, sedan går det undan. Det bockas manuellt till 90 grader och vidare till städet. Hårt hamrande ljud av metall mot metall blandas med slitna klyschor, smederna emellan, som ”vi måste smida medan järnet är varmt” och ”inte för många järn i elden nu,” följt av skratt.

Måtten på hakarna är ungefärliga, det viktiga är att de finns. De får inte vika sig för tyngden.

– Soldaterna måste gräva ner sig djupare nu för att undvika drönare, då behövs fler timmerhakar, säger Michael Maasing.

❗️SMIDER TIMMERHAKAR – TILL UKRAINSKA FRONTEN
❗️Meter för meter har Ryssland ätit sig in i Ukraina och lämnat efter sig förödelse och död.
❗️Men i en smedja utanför Norrköping tillverkas motstånd av nätverket Smeder utan gränser.
📲 Läs mer på https://t.co/s6g7xtVkA1 pic.twitter.com/7Qc7h4VAgw

— Dagens Arbete (@DagensArbete) February 11, 2026

”Fantastiskt vilken kraft man kan få till att förändra”

Smederna kör även ner bilar. Vid fronten går det åt cirka 1 000 bilar i månaden. Sammanlagt har de kört ner cirka 100 stycken. Bilarna körs direkt vidare, rakt in i kriget. På vissa monteras vapen, de måste kunna köra i en hastighet på minst 120 kilometer i timmen för att komma undan drönarna.

Bagageutrymmen och flak packas med förnödenheter – det mesta behövs. 

– Trots att det är som ett svart hål, omöjligt att fylla behoven där nere, så tror jag att landet hade varit ännu mer ockuperat om vi inte hjälpt till, säger Robert Björk.

Till vardags arbetar han som yxsmed, på fritiden renoverar han slitna yxor som han kör till Ukraina.

– Det är fantastiskt vilken kraft man kan få till att förändra om man gör det tillsammans.

De samarbetar med den 54:e spaningsbataljonen i Ukraina. För varje resa ner möter smederna alltmer slitna ansikten, vissa möter de inte alls längre, de finns bara kvar i minnet.

– Det är ett fruktansvärt lidande och ju längre in i landet man åker desto tydligare märks det, säger Robert Björk.

”På så vis kommer kriget in i mitt vardagsrum”

Att leverera timmerhakar är inte riskfritt. Smederna kör olika långt in i Ukraina, en del av dem kör hela vägen till fronten, andra stannar i västra delen av landet.

– Hjärtat var i halsgropen första gångerna jag körde ner, säger Johan Egelius, en av smederna i gruppen.

Ukraina är stort och även om missiler också når västra delen så märks mest kriget där genom det stora antalet ensamma mammor och män som skadats i strid, berättar han.

Torbjörn Gaxum hjälper till i smedjan med att kila yxor som ska skickas ner. Han har flera vänner som bor längre in i landet på rysk ockuperad mark.

– På så vis kommer kriget in i mitt vardagsrum och jag kände att jag ville försöka hjälpa till.

Goda nyheter har fått en ny innebörd för honom.

– I dag fick jag till exempel goda nyheter om att min väninna överlevde en drönarattack.

Samma väninna har skaffat mängder av fjärilslarver och fyllt lägenheten med fjärilar. Det hjälper henne att dämpa ångesten, berättar Torbjörn Gaxum.

Läs också

”Det är vi eller dom”

✓Frivilligsoldat och sergeant ✓Stridit för Ukraina sedan Rysslands invasion ✓”Blivit bra på att stänga av”

Ulf Westerlund är en av smederna som kört längst in i landet. Under en av resorna fick han frågan från en ukrainare hur han frivilligt kunde välja att åka ner.

– Jag fick tänka till lite och insåg att jag hjälper också för min egen skull, jag känner mig lite värdelös i Sverige, det känns som att jag kan göra mer nytta där nere.

I smedjan har timmarna gått, jackor har åkt av och nu behövs bara t-shirt, timmerhakarna glöder fortfarande på betonggolvet. När de svalnat ska de packas och påbörja resan ner till kriget, härdade av eld, för att stå emot.

Johanna Edström