Det liggande Eiffeltornet i Dalarna

Ett mästerverk i stål och glas som skimrade i rosa och blått. I dag står den öde i utkanten av ett nedlagt pappersbruk – och vad ­händer när Northvolt kommer?

En junidag 1897 tas de första rörliga filmbilderna på svensk mark. Ett franskt filmteam hade anlitats eftersom ingen i Sverige ansågs kunna hantera en filmkamera. På Youtube kan man i dag se de fladdrande filmsekvenserna när kungen, Oscar II, anländer till Djurgården och går in i en stor maskinhall.
Han är på väg för att inviga ”Allmänna konst- och industriutställningen”, anordnad delvis för att hedra hans 25 år på tronen. Men framför allt för att i folkfestens form bejaka den nya tid som var i antågande, industrialismen.

Inför kungligheterna satte skalden Carl Snoilsky ord på det högstämda ögonblicket i maskinhallen:

Till sina hallar hör arbetet kallar
På under det bjuder i stålblank prakt
Hör ångan som visslar, det kokar och sjuder!
Maskiner gnisslar i dånande takt.

Den som befann sig under det tjugo meter höga glastaket kunde titta upp och beundra konstruktionen med den tidstypiska, sirliga jugend­stilen som med sina kurviga vågmönster ville förena det förgångna, klassiska med det nya, ­moderna. Ljus, luft, stål och glas.

Utifrån skiftade hallen i rosa av den genomskinliga juteväv som spänts över byggnaden. Insidan gick i blått. Allt bars av en stomme av stålfackverk som hölls ihop av nitförband, precis som ­Eiffeltornet.

Här visade de nya växande industri­företagen upp sina lokomotiv, generatorer, separatorer, telefonapparater och ångturbiner inför nästan två miljoner besökare. Med ingenjörskonst, stål och skickliga arbetare skulle det annalkande industrisamhället föra människan in i maskin­epoken.

Maskinhallen på Kvarnsvedens pappersbruk och Eiffeltornet i Paris lär vara de enda byggnader som finns kvar från alla teknikoptimistiska utställningar som hölls i slutet av 1800-­talet.

Nu ligger hallen övergiven men knappast bortglömd. Sedan några år tillbaka finns den listad bland hundra hotade världsarv av World Monument Fund.

Hit till Kvarnsveden kom hallen på järnväg nyåret 1898, nermonterad i 34 meter långa stålbalkar. Här röjdes för den ”mekaniska trämassefabrik” som Stora Kopparbergs Bergslag skulle uppföra där en kvarn hade legat, intill den fors vars fall erbjöd tusen och åter tusen hästkrafter: Kvarnsvedsforsen.

Då, när stålbalkarna lastades av järnvägsvagnarna, hade hallen nyss tjänat som ett fantasieggande inslag på Stockholmsutställningen.

På sätt och vis kom den hem igen den där vinterdagen för snart 125 år sedan. Stålbalkarna hade nämligen valsats fram på Domnarvets Jernverk i Borlänge för att sedan nitas ihop på Motala ­Verkstad och Bergsunds Mekaniska i Stockholm. 68 meter bred, 140 meter lång.

Stor som två fotbollsplaner. Den fick ett namn, ”Gamla bruket”. Så kom den att heta för generationer pappersarbetare som i hundratjugo år försåg Europas publicister med tidningspapper.

Den som hade ritat byggnaden hade själv rötterna i Bergslagens industri. En gruvarbetarson från Norberg, väl förtrogen med den gamla tidens hyttor och smedjor. Han insåg att moderniteten krävde andra boningar.

Unge Ferdinand hade läshuvud, förklarade klockaren i Norberg. Så bra, tyckte Ferdinands pappa. Då kanske pojken kan bli klockare med tiden.

Ferdinands pappa hade själv tvingats börja arbeta i Falu koppargruva vid sju års ålder då hans egen far, även han gruvarbetare, hade förolyckats. Nu, nu skulle pojken hans få den möjlighet till utbildning han själv hade berövats.

Som skötsam gruvarbetare och med goda kontakter hade Ferdinands pappa med tiden beford­rats från gruvarbetet i Falun till att bli gruvfogde vid Kärrgruvan i Norberg. Där växte Ferdinand Boberg upp och där upptäcktes hans läshuvud. Klockarens ord tog honom ända till Tekniska högskolans arkitektutbildning i Stockholm.

Som nyutexaminerad mötte Ferdinand Boberg den nya tidens nyrika träpatroner, grosshandlare och sockerbruksmagnater som efterfrågade bostadshus med pompa och ståt. Det var också en tid när nya kommunikationsmedel, nya serviceinrättningar och en ny energiförsörjning krävde sina byggnader: järnvägsstationer, post- och telegrafcentraler, brandstationer, gasklockor, elverk. Den som dröjer vid Gävle brandstation kan beskåda Ferdinand Bobergs förstlingsverk.

Boberg har lämnat sina avtryck lite varstans: LO-borgen, NK:s varuhus, gasklockan i Värtan och i Gävle, prins Eugens Waldemarsudde, regeringspalatset Rosenbad, de pampiga centralposthusen i Stockholm och Malmö. Och maskinhallen som ofta benämns som Bobergshallen. Men också Ljungbergshallen. För efter Stockholmsutställningen var det just disponenten på Stora Kopparbergs Bergslag, Erik Johan Ljungberg, som såg till att ropa in hallen när den auktionerades ut. Den skulle passa bra för det nya pappersbruk som skulle uppföras intill Kvarnsvedsforsen.

Fram till 1989 gick pappersmaskinerna för fullt inne på ”Gamla bruket”. Men maskinhallen såg inte riktigt ut som när kung Oscar II hade gått in i den.

”Sommarkostymen” från utställningen byttes ut, glaset togs bort från taket, hallen sänktes ner i marken och fick nya, murade väggar. Stålet göts in i betong för att skydda mot den hetta som en eventuell brand skulle kunna orsaka. Ett nytt betongbjälklag göts på fem meters höjd i hallen. Där ställdes pappersmaskinerna.

En av de äldsta pappersmaskinerna, PM2, hade tagits i bruk samma novemberdag år 1900 som pappersbruket körde i  gång och den tjänstgjorde i närmare åtta decennier.

Sonny Waern arbetade nästan tjugo år i maskinhallen när han var anställd vid elverkstaden.

Sista tiden har den varit i ett rätt risigt skick, betong har lossnat och rasat ner från taket.

Sonny Waern har jobbat i maskinhallen

– Det är inte många som tror en när man säger att man har gjort underhåll på PM2. Den strulade rätt mycket om jag ska vara ärlig. Alla kemikalier gick hårt åt kopparn i maskinen. Det blev mycket krångel med kontakterna.

I åttionio år producerades alltså papper i hallen. Sedan användes den som kontor och förråd.

– Sista tiden har den varit i ett rätt risigt skick, betong har lossnat och rasat ner från taket.

Länge ansågs byggnaden vara i vägen och det låg ett latent rivningshot över den. Stora Enso ville helst ha bort den och därmed blev dess öde en fråga för kommunen. Skulle den flyttas? Kunde den över huvud taget flyttas? Nils Persson var kommunalråd i Borlänge från 2006 och sex år framåt. Med sin mångåriga bakgrund som byggnadsarbetare fascinerades han över maskinhallen.

– Den är ju fullständigt unik, konstruerad som Eiffeltornet. Det är klart att det fascinerar en snickare som är intresserad av byggnadsteknik.

Nils Persson försökte engagera sin politiska omgivning för en flytt av maskinhallen. Gensvaret var ljummet på grund av de osäkra kostnaderna. Och förresten, vad skulle hallen användas till? En flytt tror han inte på längre. Det blir för dyrt.

– Varför inte ett industrimuseum som knyter ihop pappersbruket med Domnarvets Jernverk? Men det beror ju på om Northvolt ska använda hela området eller bara delar av det. Det avgör ju naturligtvis Northvolts ägare.

Han får medhåll av pensionerade stadsarkitekten Arne Ludvigsson som länge engagerat sig för maskinhallen. ”Ett hotat världsarv som bör tas tillvara”, kallar han den.

– I Sverige är vi rätt dåliga på att vårda vårt industriella kulturarv. Som om det krävs en kvalificeringstid på hundra år innan en byggnad blir intressant.

Med Arne Ludvigsson och Sonny Waern stiger vi in i hallen. I en del av den riskerar taket att rasa in. Lukten påminner om oventilerad källare.

– Det var andra lukter när jag började här 1970, berättar Sonny Waern.

Då förvarades massan i kar av betong i källaren, en del av dem var öppna.

– Varmt och fuktigt var det och så det där malande ljudet från pappersmaskinerna. Man var rätt trött när man kom hem.

Nu är det desto tystare. Att batteritillverkaren Northvolt tar över Kvarnsvedens pappersbruk tänder naturligtvis hoppet. Tusen nya jobb – och kanske ett räddat byggnadsminne? Sonny Waern:

– Ja, det är fantastiskt. Vad gäller hallen vore det bästa om det blev någon kommersiell verksamhet i den så att den kan bära sina egna kostnader.

Om inte? Då drömmer Arne Ludvigsson om att kunna flytta hallen och montera upp den i anslutning till Folkets park.

– Som en evenemangsanläggning. En glasad byggnad med vackert stålskelett, det skulle bli något iögonfallande.

Det värsta, fortsätter han, vore om inget görs. Att taket går sönder och vatten tar sig in i byggnaden och får stålbalkarna att börja rosta. Men han tror inte att det sker.

– Den här hallen har för många ögon på sig. Den är ju vårat liggande Eiffeltorn.