Fyra liv om dagen

BILDREPORTAGE Dagens Arbetes David Lundmark visar bilder ur sitt personliga fotoprojekt. Om alla de människor som berörs när någon tagit sitt liv. Anhöriga – men också de som möter det i sina jobb.

Som ringar på vattnet. Självmord blev för mig en förfärande verklighet för tre år sedan. En släkting tog sitt liv. Det väckte motstridiga känslor: djup sorg, skuldkänslor och ibland ilska som är svår att förklara. Kan man vara arg på någon som tagit sitt liv?

Händelsen är som när någon kastat en sten i vattnet. Det kaotiska stänket när stenen träffar ytan, sedan ringarna på vattnet som breder ut sig och blir allt glesare.

Många människor blev berörda, involverade och påverkade. Självmordet synliggjorde trådarna i samhällsväven som binder oss samman, och mitt i sorgen kände jag ett starkt behov av att berätta om det som hänt, att fotografera och intervjua människor som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med självmord. Anhöriga, vänner och yrkespersoner.

Jag valde att anonymisera människorna på bilderna. De kunde då prata fritt och låta personliga tankar ta plats. De som berörs i sitt arbete kunde lämna sin yrkesroll. Citaten här nedanför hör därför inte direkt samman med bilderna. I stället hoppas jag att de kan ge utrymme för egna tankar och reflektioner.

Jag tänker att eftersom jag är från en småstad så tänker alla som ser mig att där går han vars pappa tog livet av sig. Eller, om någon pratar om mig och någon undrar vem de menar så kanske de säger ’Jo men du vet, han vars pappa tog livet av sig’. Det blir ju en skam att ha en pappa som tog livet av sig. Särskilt i en småstad. Jag kommer för evigt vara den som har en pappa som tagit livet av sig.

Du är ett universum och jag är ett universum och vi vet så lite om vad som pågår inom varandra. Det professionella är att kunna gå i och ur yrkesrollen.

Ingen av mina vänner vill prata om det som hänt. Folk undviker att prata om det för de vet inte vad de ska säga. Jag blir irriterad när folk ältar en massa skitproblem utan att ens fråga hur jag mår. Det hade ju varit soft om någon kunde ringa och kolla läget.

Jag har märkt att när man pratar med folk och berättar om självmord så visar det sig att fler har samma erfarenhet. Alla känner ju någon som har gjort det.

Jag har varit med under en självmordsvåg och kört trettiofyra personer på tjugofyra timmar, nästan bara självmord. Ett otroligt dygn, vi hade jobb hela jävla natten.

Jag har varit rädd ibland eftersom jag har bröder, tänk om de gör likadant som pappa gjorde.

Jag går i dödens fotspår. Det är mitt liv och närmare döden än så här kan man inte komma. En del självmord fastnar i skallen.

De som blir kvar efteråt. Jag har så många gånger hört när jag pratat med självmordsbenägna att de tycker att det kommer att bli bättre för de anhöriga, att de slipper mig nu för att jag krånglar så mycket. Det där är en sådan klassisk tankevurpa. Jag har träffat så många genom åren som blivit kvar efter ett självmord, och jag har aldrig träffat någon som har sagt att det har blivit bättre. Eller att någon har sagt ’det var skönt, nu blev vi av med det där’. Man förstör andra människors liv också. Det blir aldrig bättre, det blir alltid sämre.

David Lundmark