Lönerna orsakar inte krisen

Krönika Det är inte svenska löntagare som bidragit till inflationen och de ska inte hållas ansvariga. I stället krävs politiska beslut för att mildra effekterna.

Vi närmar oss en vinter som kommer att bli en prövning för svenska löntagare. El- och energikrisen i Europa, stigande inflation och höjda räntor är ingen bra kombination för den som vill försvara sin köpkraft.

Även om sysselsättningsläget på arbetsmarknaden ännu är relativt starkt finns det naturligtvis en risk att de här negativa omvärldsfaktorerna så småningom leder till högre arbetslöshet. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att svenska hushåll tänker sig för extra noga innan man gör stora investeringar som husköp eller renoveringar i detta läge

Det är i den här kontexten som förberedelserna inför kommande avtalsrörelse äger rum. Jag vet att kommande löneökningar har blivit en stor snackis på våra arbetsplatser, det är i grunden bra. Vi behöver ha en ordentlig diskussion om det fackliga vägvalet i denna skakiga omvärld.

Vi har de senaste åren vant oss vid att få stärkt köpkraft även om löneökningarna i kronor och ören inte varit så höga. Det beror naturligtvis på att prisökningarna i samhället varit marginella. När vi nu ser inflationssiffror på upp mot 10 procent förändras dessa förutsättningar dramatiskt. Därför är det viktigt att göra grundanalysen.

För det första vet vi att industrin generellt haft en väldigt god lönsamhet de senaste åren. Det är en viktig faktor att ta hänsyn till i kommande löneförhandlingar.

För det andra är inte prisökningarna drivna av ökade löner. Det är alltså inte GS medlemmar eller svenska löntagare som bidragit till inflationen och ska inte hållas ansvariga för den uppkomna situationen.

För det tredje är en stor del av inflationen kopplad till just ökade el- och bränslepriser. Rysslands krigföring i Ukraina, medföljande sanktioner och strypta gasleveranser har satt en redan dysfunktionell elmarknad ur spel. Man kan fråga sig vilken nytta höjda räntor gör för att få bukt med detta problem.

Men, man kan också fråga sig om lönebildningen är rätt verktyg. Det här är en störning som går utanför traditionella bedömningsfaktorer inför en avtalsrörelse.

Så, vad gör vi åt det? Jag tycker det vilar ett stort ansvar på politiken att mildra de värsta effekterna av den här krisen. När pandemin slog till fattades en rad politiska beslut som skulle avlasta såväl löntagare som företag. Även om den här situationen är av en helt annan art är det ändå mycket som är likt.

I skrivande stund är det oklart hur en ny regering kommer att se ut och vilken politisk agenda en sådan kommer att föra. Det är dock klart att utan kraftfulla politiska åtgärder kommer nästa års avtalsförhandlingar bli stökigare än på mycket länge.