Udden sitter i detaljerna

Årets EWK-pristagare Satirtecknaren Julie Leonardsson tilldelas årets EWK-pris. I snart 50 år har han häcklat makten med sina vassa och innehållsrika bilder. Och den som tittar noga får sin belöning i skratt.

Det gäller att ha tid på sig när man tittar på Julie Leonardssons bilder. I ett myller trängs historiska storheter, kändisar och plumpa politiker med vanliga knegare – och ibland till och med tecknaren själv. Bilderna är så minutiöst tecknade att varje del skulle kunna förstoras till affischstorlek. Och tillsammans utgör de en unik historieskrivning över det senaste halvseklets politiska skeenden.

Julie har alltid vetat att han ville bli tecknare. Drömmen ärvde han av sin pappa som vunnit en tecknartävling. Pappan hade inte haft möjlighet att studera vidare till tecknare utan blev i stället snickare.

Han dog i en arbetsplatsolycka när Julie var fyra år.

– Redan som litet barn visade jag tecken på att ha ärvt en viss talang för teckning, och jag ville försöka axla pappas fallna mantel.

Att en pojke från arbetarfamilj skulle kunna bli tecknare var inte en självklarhet. Men förutsättningarna skapades av Julies farbror, en tystlåten murare med en omättlig aptit på böcker.

– Min farbror läste mycket för mig. Jag var inget ljus i skolan, men jag fick en bra start i livet tack vare honom.

Hos farbrorn fanns också mängder av tidningar som väckte Julies intresse för politik och där han upptäckte tecknaridoler som Rit-Ola, Erik Hermansson och Bertil Almqvist. Mot 50-talets slut dök en ny stjärna upp: Ewert Karlsson, mer känd under sin signatur EWK.  

Det var just tidningstecknare Julie ville bli. Men Julies mamma tyckte att om pojken prompt måste syssla med teckning så fick det bli med linjal och passare, och anmälde honom utan hans vetskap till en teknisk tecknarutbildning i Falun.

– Efter utbildningen fick jag jobb som maskinritare, men vantrivdes illa. Det var inte förrän i mitten av 60-talet, när jag lockats av en kompis att söka till ”Grundis”, en förberedande konstskola, som jag började teckna på allvar.

Och en dag tog Julie mod till sig och tassade försynt in på Aftonbladets redaktion med en bild under armen. Aftonbladet nappade och Julies bana som satirtecknare var inledd. Genom åren skulle han komma att teckna för tidskrifter i ett politiskt spektrum från kommunistiskt till socialdemokratiskt, och för en mängd fackliga tidningar. Bland annat medverkade han regelbundet i flera föregångare till Dagens Arbete, i vilken han också medverkade i nära trettio år.

Tillsammans med sin fru, den amerikanska folksångerskan Anne Feeney, har Julie bott periodvis i Pittsburgh men sedan Anne gick bort i Covid-19 förra året bor han fast i Kopparberg.

Just nu förbereder han en utställning beställd av IF Metall som ska visas på ”Mojsen”, gruvarbetarnas gamla matsal i Grängesberg. Och kanske ska han äntligen komma till skott med en samlingsvolym över sina satirbilder.

Som pensionär kan Julie Leonardsson se tillbaka på ett yrkesliv där han fått leva pappans dröm. Som tecknare har han dokumenterat sin samtid utan att för ett ögonblick bli blasé inför dess orättvisor, och för det har han vunnit publikens uppskattning och tecknarkårens respekt – och nu också EWK-priset.