Ines krigslist: Hemlig bandspelare i handväskan

De vände upp och ner på skurhinkarna – och på Sverige. För femtio år sedan gick städerskorna ut i strejk.

Allt började på järnverket i Borlänge. Där hade en svårt stammande städerska utsetts till agitator för en nybildad fackklubb. 

I tidningarna hade de läst om Norge. Städerskor i strejk. Städerskor som krävde högre löner och bättre villkor. Kanske vi också?  

Ines Arnesson och hennes arbetskamrater på järnverket i Borlänge funderade. Snart skulle de skriva historia.

Först bildade de en fackklubb. Ines utsågs att ansvara för klubbens agitation. Men varför hon? Hon som led av så svår stamning att hon i skolan fick gå fram till svarta tavlan för att skriva sina svar i stället för att försöka svara muntligt på läxförhören.

– Varför jag blev agitationsansvarig? Jag kunde ju inte hålla tyst. Någon måste säga ifrån mot orättvisorna.

Skolan i Särna. Det fanns de som jävlades med lilla Ines för att hon stammade. Som att spola vatten i hennes mössa innan hon cyklade hem de sju kilometrarna i bitande vinterkyla.

Livnärde sig på skogsarbete

Byn hon bodde i var inte större än två gårdar. Här i Byggevallen formades hon till att bli, som hon säger, en enstöring. Pappan livnärde sig som så många andra på skogsarbete om vintern och flottning på våren. Vid sidan av ett litet jordbruk med arbetshäst, några mjölkkor, en gris och en flock höns.

Hon hjälpte far sin i skogen om vintern. Skottade undan snön runt träden han skulle fälla. Han utrustade snöskoveln med extra handtag på skaftet så att hon lättare kunde skotta sig ner till roten. Ofta mätte snödjupet långt över metern.      

En dag ringde hennes storebror som gjort lumpen i Falun och nu fått jobb på Domnarvets jernverk i Borlänge. Han sa: ”Att ni är så dum att ni stannar däruppe i snöhelvetet”.

Jag kunde ju inte hålla tyst. Någon måste säga ifrån mot orättvisorna.

Så sa han. Och snart skulle gården vara såld, djuren gått till slakt och flyttlasset lämnat Byggevallen för Borlänge.

Hon var 16 fyllda och i bilen satt också hennes käresta, skogsarbetaren Karl-Edvin. De hade träffats på dans i Nornäs. Han luktade så gott. Tvål och vatten. Hon lade märke till det. Han kom också från en liten by, Lispasätra med tre gårdar, strax norr om Sälen.

Gick flera mil till arbetet

De hade flyttat ihop i Byggevallens nedlagda järnvägsstation. Varje morgon gick Karl-Edvin miltals till fots över snön till hygget där Trängsletdammen skulle anläggas. Slitet. Kylan. Knappt om pengar. Fanns det något annat?

Visst var det storslaget, det oöverskådliga järnverket med sina gnistrande mullrande hyttor, med sitt stålverk och alla valsverk som dånade och rasslade dygnet om, året runt. Sextusen arbetare jobbade där inne. Ett myller av arbetsoveraller och cyklar vid skiftbytena.

Snart stod pappan och Karl-Edvin i det öronbedövande elektrostålverket där elektroder kokade järnskrot till ny råvara. Hettan brände bort deras ögonbryn och ögonfransar.

Ines kom till Borlänge med en textad skylt till hands. Om hon behövde upplysa om var hon bodde så hon slapp försöka säga … Barkargärde.

Tio år efter flytten, 1970, steg Ines in på järnverket som nyanställd städerska. En av hennes arbetskamrater visade sig vara grannflickan från Byggevallen, Sylvia Andersson. Och det var just de bägge som hösten 1974 såg till att järnverkets städerskor bildade en egen fackklubb. Med Sylvia som ordförande och Ines som agitationsansvarig.

Vild strejk bröt ut

Tidigare hade städpersonalen tillhört Metall men nu hade bolaget lagt ut städningen på entreprenad till företaget Asab. De fick en ny arbetsgivare och kunde därför inte längre tillhöra den stora metallavdelningen. Ines och Sylvia sökte upp de andra städerskorna på järnverket. För att få med dem i klubben och mobilisera för ett lönelyft. Från 9 till 14 kronor i timmen (i dagens penningvärde från 67 till 105 kronor). Anslutningen var över förväntan och när lönekravet viftades bort av arbetsgivaren utbröt vild strejk. Först satte sig 25 på förmiddagsskiftet. Sedan lika många på eftermiddagen. Snart strejkade över 80 städerskor.

Strejken tvingade fram förhandlingar. Det visade sig att det inte bara blev en krock mellan städerskorna och arbetsgivaren, utan även mellan städerskorna och deras eget fackförbund, Fastighets. Mellan kvinnorna som just upptäckt sin egen slagstyrka och männen från förbundskontoret i Stockholm, inlästa på avtalsparagrafer och inkörda på förhandlingsfinesser och taktiskt rävspel.

Ines satt med vid förhandlingarna. Hon hade, säger hon i dag, en krigslist. I handväskan gömde hon en bandspelare; arbetsgivarens utfästelser måste dokumenteras. Var 45:e minut, när kassettbandet tagit slut, gick hon på toaletten för att vända på bandet eller sätta i ett nytt. Senare fick hon användning av inspelningarna när Asab försökte dribbla bort vad som sagts i förhandlingsrummet.

Stort stöd på järnverket

– Vi kände ett oerhört stöd för strejken, ute på stan. Det samlades in stödpengar åt oss. Uttalanden kom från runt om i landet. Inte minst märkte vi stödet bland metallarna på järnverket. Ett trettiotal namnlistor gick runt till stöd för oss. Det gjorde oss ännu starkare. En fantastisk känsla.

– Och det stödet bidrog till att vi fick igenom det mesta av våra krav.

När den veckolånga strejken gick in i sitt slutskede ringde telefonen en kväll hemma hos Ines.

– Jag fick samtal uppifrån Malmberget. De tänkte sätta sig för vår skull.

Städerskorna i LKAB:s gruvor hade läst om städstrejken i Borlänge, och inspirerats. Dagen efter telefonsamtalet sympatistrejkade 45 städerskor i Malmberget, i Kiruna 70, i Svappavaara ett 20-tal.

Strejkvågen gick vidare över landet. I Skövde satte sig tolv städerskor på konferenshotellet Billingehus till stöd för kamraterna i Malmfälten. När strejken i Borlänge och gruvorna var slut avskedades Skövdestäderskorna, vilket i sin tur utlöste sympatistrejker på Arlanda flygplats och runt om i Umeå, på Volvo lastvagnar och hotellen.

Ines har samlat tidningsklippen från den tiden. Som en annan värld mot i dag, säger hon.

Har nyss köpt hus

Vi pratar om det skuggsamhälle som vuxit fram inte minst i städbranschen där papperslösa utnyttjas och far illa.

– Fruktansvärt hur människor kan ha det i dag, i vårt land.

– Jag ska säga dig att jag inte kan gå förbi en tiggare utan att ge en slant. Sedan inser jag också att det kan finnas ligor och så. Men jag kan ändå inte, för jag vet hur det är att ha det svårt. Det hände att vi inte hade mer än bröd och potatis, Karl-Edvin och jag, när han var i skogen.

Strejken är länge sedan och livet i Byggevallen en evighet bort. Ines, 81, och Karl-Edvin, 87, har just flyttat till en mindre villa i Kvarnsveden. Hon har tapetserat och målat om innertaket.

Du är i fin form, Ines.

– Jadå, det får gå.

Du stammar inte längre. Hur och när blev du kvitt stamningen?

– I samband med strejken. Jag lärde mig att använda ord jag klarar av att säga. Strejken blev en framgång. På många sätt.

Harald Gatu