Sist i Malmberget: Päivi bor granne med avgrunden
LKAB:s gruva äter upp samhället "Känns som att vi lever utan framtid"
Nova, 18, dog på LKAB – familjen efter domen: ”Allt kommer tillbaka igen”
Publicerad 2024-12-28, 05:00
När Mikaela Blomkvist läste förundersökningen om hennes lillasyster Novas dödsolycka inne på LKAB:s industriområde blev hon förbannad över säkerhetsbristerna.
– Det är det som gör ondast – att någon måste sätta livet till för att de skulle ändra på saker.
Lite över ett år har gått sedan den där morgonen då telefonen ringde hemma hos Jimmy och Jessica Blomkvist. Det var polisen. Deras dotter Nova, 18 år, hade omkommit i en olycka på jobbet.
Under natten den 13 november 2023 blev hon överkörd av en dumper inne på LKAB:s industriområde i Kiruna. Då hade hon bara jobbat i en vecka som lastbilschaufför hos en av gruvföretagets underentreprenörer.
För familjen har det varit en utdragen väntan på att polisens förundersökning ska bli färdig, berättar Novas storasyster Mikaela Blomkvist.
– Jag hade gärna velat få det gjort snabbare, så att man kan gå vidare med sin bearbetning själv. Nu kommer allt tillbaka igen efter över ett år. Allt kommer tillbaka som man nyss har gått igenom och man kanske nästan precis var på väg vidare. Men nu kommer det här hjulet igen… Man är tillbaka lite i de där tankarna som man var i den första tiden, säger hon.
Den 20 december fattade åklagaren beslut om ett strafföreläggande. Novas arbetsgivare – en underentreprenör till LKAB – ska betala två miljoner kronor i företagsbot för arbetsmiljöbrott. Föraren får dagsböter och villkorlig dom för vållande till Novas död.
Mörkrädd och förbannad
Familjen fick ta del av polisens förundersökning inför åklagarens beslut. Det är skönt att utredningen äntligen får ett avslut, känner Jimmy Blomkvist.
– Vi har fått veta lite mer om vad som har hänt. Ändå vet vi inte allt och det kommer vi nog aldrig göra heller. Men det förändrar ju ingenting. Utgången blir densamma oavsett hur mycket man vet, säger han.
För storasyster Mikaela Blomkvist har läsningen väckt starka känslor.
– Jag har blivit mörkrädd för företagen där uppe. Och förbannad. Jag har inte varit så ledsen när jag har fått ta del av det, utan jag har mest blivit förbannad och irriterad på hur folk tänker. Särskilt företagen.
Det är bristerna i säkerhetsrutiner och hanteringen av risker som gör henne upprörd.
– Jag blir så klart förbannad på att det inte fanns rutiner innan det här hände. Det är väl det som gör ondast – att någon måste sätta livet till för att de skulle ändra på saker. Och tyvärr var det min lillasyster som fick göra det.
”Fel att alla pengar går till staten”
När hon läste förundersökningen förstod hon att det förmodligen skulle bli en företagsbot för arbetsgivaren.
– Egentligen spelar det ingen roll hur många eller vem eller vad de får för straff. Jag kommer inte få min syster tillbaka ändå. Nej, jag vet inte vad jag ska tycka och tänka om det. Jag har nog inte kommit så långt än, säger Mikaela.
Men att hela företagsboten går till staten, och inte till de anhöriga tycker både hon och resten av familjen är fel.
– Det är ju vi som har fått det verkliga straffet, säger Mikaela.
Börjar sjunka in att hon aldrig kommer tillbaka
Drygt ett år har gått sedan olyckan tog Nova ifrån dem. Först nu har det börjat sjunka in att hon aldrig kommer tillbaka, säger Jimmy Blomkvist.
– I början tänkte jag att hon kommer snart hem. Men så blir det inte. Det har varit tufft.
Han beskriver tiden efter beskedet som att befinna sig i en bubbla.
– Stora delar av året vet man inte ens vad man har gjort. Man har vaga minnen på ett ungefär, men… Första månaden flöt väl allt ihop. Det är svårt. Tiden försvinner liksom.
Första tiden var de i chock. Samtidigt hörde journalister av sig till Jimmy. Eftersom han inte visste om samtalen var från polisen, LKAB eller andra som han behövde prata med så svarade han. Till slut fick de ta hjälp av LKAB, som gick ut med en vädjan om att låta familjen vara i fred.
– Då lugnade det ner sig, säger han.
Vill inte att det tystas ner
Samtidigt som det är tungt att prata om olyckan och saknaden efter Nova så vill han inte att det ska tystas ner.
– Kan man rädda någon stackare någonstans genom att det skrivs om det, så kan man rädda många. För det är inte bara den som råkar ut för olyckan utan många runtikring som drabbas också. Pratar man om det kanske det är någon där ute som tänker till.
Också hur han själv tänker om risker på jobbet som elektriker har påverkats. Han tänker ett steg framåt, säger han och nämner ett exempel när de jobbade med att dra kabel för belysning i en skidbacke.
– Då var en grävmaskin ovanför oss. Jag sa att här jobbar vi inte, för du vet aldrig. Får han en sten i rullning så går det ganska fort när den är nere hos oss.
Han hade säkert tänkt på risken även tidigare, säger han.
– Skillnaden är att då hade man kanske sagt att vi får vara uppmärksamma. Men nu… Nej det blir inget jobb där förrän de är klara.
Mikaela: Det kom över mig på begravningen
Förutom sorgen, saknaden och ilskan innebar Novas olycka också att Mikaela började fundera över vad hon skulle göra. Gå tillbaka till sitt jobb med att köra ut tidningar eller något annat. Sedan i augusti i år har hon tjänstledigt för att plugga till florist.
– Det kändes som att det var Nova som kom och sparkade mig i baken och sa att nu gör du någonting som du vill göra, säger Mikaela.
Intresset för växter har funnits där, men hon har aldrig tidigare tänkt tanken att bli florist.
– Det kom faktiskt på begravningen. Då kom det över mig för det var så fruktansvärt vackert, och alla buketter, blommor och dekorationer kom från Novas kompis som är florist. Hon pushade mig lite att söka, och min mamma också. Jag har fått positiva tankar från alla att jag ska göra det här.
Tankarna på Nova finns alltid nära och för Mikaela dyker de ofta upp på kvällen när hon har gått och lagt sig.
– Då kommer alla tankar och det blir svårt att sova.
Detaljer i vardagen påminner också.
– När jag ser vår katt Pelle kan jag tänka på att Nova följde med och hämtade honom. Jag trodde att jag skulle få åka själv, men nej hon var så snabb på att åka hit, minns Mikaela.
Hon berättar också om den gången hon drabbades av kristallsjukan och inte klarade att gå ur sängen. Hur Nova genast fanns där, handlade och lagade mat.
– Hon tog hand om mig, borstade mitt hår för det kunde jag inte göra själv.
Sådan var hon, Nova. Bestämd, snäll, glad, full av energi och alltid mån om att andra hade det bra.
”Hur ska jag kunna leva?”
För Mikaela är det ofattbart att hennes lillasyster inte längre finns. Och hur man går vidare efter en sådan förlust vet hon inte.
– Det är det som är så konstigt. När jag fick veta vad som hänt så tänkte jag liksom… hur ska jag kunna leva? Hur ska jag kunna få en vardag att gå? Men det går tydligen. Hur vet jag inte, men det går tydligen på något vis. Man förstår det nog inte riktigt själv. Jag förstår det inte i alla fall.
