Shamsunnisa, 74, överlevde världens dödligaste industriolycka: ”Mina barn kunde inte andas”

REPORTAGE Hennes barn kippade efter luft och kräktes när gasen sprutade ut från fabriken. Shamsunnisa minns natten när världens värsta industriolycka dödade tusentals i indiska Bhopal.

I trädgården utanför Shamsunnisa hus i Bhopal stod förr ett guavaträd. Familjen brukade äta av gröna frukten med söt smak, ibland liknad vid en blandning av päron och jordgubbe. Men de högg ned det efter den dödliga natten i december 1984. 

Hon bor i det tätbefolkade området Shahjahanabad, ett av dem som drabbades värst när stora mängder giftig gas läckte från Union Carbides fabrik för 40 år sedan. Än i dag är det den dödligaste industriolyckan i historien.

– Mina barn kunde inte andas ordentligt, säger Shamsunnisa.

Säkerhetsbristerna och okunskapen bakom katastrofen

Union Carbides fabrik byggdes i den norra delen av Bhopal 1969 för att tillverka insektsbekämpningsmedel. Staden ligger i delstaten Madhya Pradesh, i centrala Indien. 

Till en början importerades råmaterialet från USA, skriver den svenska läkaren Ingrid Eckerman i sin bok The Bhopal Saga – causes and consequences of the world’s largest industrial disaster.

Senare tillverkades metylisocyanat, en viktig ingrediens, på plats i fabriken och förvarades i tre stora ståltankar i ett betongfundament. Ämnet är mycket giftigt och reagerar om det kommer i kontakt med vatten.

På 1980-talet var fabriken i dåligt skick, personalen saknade tillräcklig utbildning och säkerhetsrutinerna var bristfälliga eller obefintliga. På kvällen den 2 december 1984 skulle rören rengöras. En anställd vred på vattnet, ovetande om vad han därmed satte i rörelse. 

Flera saker gick fel och snart forsade vattnet in i en av ståltankarna som innehöll metylisocyanat. En kemisk reaktion startade och temperaturen och trycket ökade.

Ett par minuter innan klockan elva började ett av skiftlagen känna hur det rev i hals och ögon.

Det är någon typ av gas! Tvätta ögonen!”

Vid samma tid var Shamsunnisa, hennes man och deras sju barn hemma i huset bara någon kilometer från Union Carbides fabrik.

Hon kunde höra att det pågick någon typ av politiskt möte längre bort. Hon minns inte för vem eller vad – det var valtider och större folksamlingar var inte ovanligt. Tidigare på dagen hade hon stickat, ett sätt för familjen att dryga ut de inkomster hennes man fick för olika dagsverk och påhugg.

Något var konstigt med luften. 

Hon förstod inte vad, men något var det. Kanske en sammandrabbning vid det politiska mötet, tänkte hon. Kunde polisen ha använt tårgas mot folkmassan? Det var inte otänkbart. 

Minuterna gick och familjen fick allt svårare att andas. Efter midnatt sprang de mellan rummen i huset – desperata att få luft – barnen mådde illa och kräktes och det låg en dimma i huset som gjorde det svårt att se.

Hon öppnade ytterdörren och såg samma tjocka dimma på gatan utanför. Människor sprang och skrek. ”Det är någon typ av gas! Tvätta ögonen!” Än visste ingen vad som pågick, varken företaget eller myndigheterna gick ut med någon information.

– Vad skulle vi göra? Bära alla vår sju barn och springa? säger Shamsunnisa.

Familjen sökte skydd i huset. Efter en stund föll de i en djup sömn.

”I ett dygn hade jag en brännande känsla i bröstet”

Utanför fortsatte paniken. Efter midnatt rusade trycket i en av ståltankarna på fabriksområdet. Betonghöljet sprack, tankens säkerhetsventiler lossnade och gasen flödade ut över Bhopal.

Många vaknade av att de hostade och höll på att kvävas, skriver Ingrid Eckerman. Några sökte skydd i sina sängar under filtar, men de flesta försökte ta sig så långt som möjligt från fabriken. Deras ögonen svullnade igen. De ropade efter sina familjemedlemmar, men snart snördes deras strupar ihop av gasen och lungorna fylldes med vätska. 

När de flydde tog de inte hänsyn till vindriktningen, utan följde i praktiken gasmolnet. Eftersom de hyperventilerade fick de i sig större mängder gas. 

Människor och djur föll döda ner på gatan.

De som, likt Shamsunnisa, sökt skydd i hemmet klarade sig i många fall bättre. När hon vaknade på morgonen fann hon att flera av barnen hade kräkts och bajsat på sig. Deras ögon och magar var svullna.

– I ett dygn hade jag en ihållande brännande känsla i bröstet och svårt att se ordentligt, säger hon.

Värmen var påtaglig när hon klev ut på gatan, temperaturen hade stigit från 13 till 34 grader efter olyckan. Kroppar låg överallt på gatorna och i dörröppningarna. 

”Jag var chockad att se så många döda kroppar”

Raeesa Bee, 66, granne med Shamsunnisa i Shahjahanabad, glömmer aldrig den morgonen. En av hennes döttrar och hennes svärfar hade svårt att andas, kräktes och var nästan blinda. Tillsammans tog de sig till Hamidia Hospital för att söka vård.

– Jag var chockad att se så många döda kroppar och människor som väntade på vård med svullna ögon. Många grät. Andra frågade var de befann sig eftersom de inte kunde se. Någon sa att gas hade läckt ut, men ingen var säker på vad som faktiskt hade hänt, säger hon.

Familjen återvände hem igen. På sjukhuset fanns ingen chans att de skulle få hjälp. En släkting hjälpte dem att lämna hemmet ett par dagar och få vård. Överallt på vägen såg de döda. Deras kroppar var svullna, ögonen vidöppna.

Att fastställa en exakt dödssiffra är svårt och omdiskuterat. Omkring 8 000 till 10 000 personer tros ha dött dagarna efter olyckan. Det totalt antalet döda sedan dess uppskattas, beroende på vem som räknar, vara mellan 15 000 och 25 000 personer. 

Amnesty International säger i en rapport från tidigare i år att fler än 22 000 personer har dött som en direkt konsekvens av olyckan och att fler än 570 000 personer exponerades för den giftiga gasen. Barn drabbades hårdare än vuxna.

Shamsunnisas familj evakuerades till ett tillfälligt läger i stadsdelen Shahpura. Först efter en tid kunde de återvända till sitt hem igen.

Företaget bakom katastrofen – Union Carbide

I dag är Union Carbides fabrik ett övervuxet, rostigt skelett av rör och plattformar.

Företaget gjorde upp med den indiska regeringen 1989 och betalde 470 miljoner dollar. En struntsumma, tyckte många av de drabbade. Shamsunnisa och Raeesa Bee har båda fått en ersättning på 25 000 indiska rupier per familjemedlem av staten.

Den amerikanska vd:n Warren Andersson – som var barn till svenska invandrare – jagades länge av det indiska rättsväsendet, men ställdes aldrig inför rätta innan sin död 2014.

Shamsunnisa och Raeesa Bee lärde känna varandra på ett möte för offer för gasolyckan i slutet av 80-talet. Åren efter olyckan förlorade Raeesa Bee både sin svärfar och man. Snart därefter dog två av hennes döttrar, 18 månader och nästan 5 år gamla.

– Regeringen har ignorerat oss i 40 år. De har knappt gjort något alls för oss, säger Raeesa Bee.

Shamsunnisas barn fick inga bestående skador av gasen. Hon sitter bredvid Raeesa Bee i hennes hem. Gatorna utanför fönstret är smala, inte bredare än att två motorcyklar kan passera varandra.

Båda har bott kvar i Shahjahanabad sedan olyckan. De flesta som dog eller skadades tillhörde Bhopals allra fattigaste och mest utsatta. Arbetarbostäderna låg närmast fabriken och var ofta primitiva. Bäst klarade sig de som bodde längre bort, i ordentligt tätade bostäder eller kunde fly med bil.

Kvinnorna berättar om natten. Samma minnesbilder: de svullna ögonen, barnen som kräks, känslan av chili i halsen, gasen som svepte in över Bhopal, paniken och de döda kropparna på gatorna.

– Mina minnen av den dagen är fortfarande väldigt skarpa. De har inte bleknat, säger Shamsunnisa. 

Mitt i allt minns hon en detalj från morgonen efter katastrofen. Guavaträdet var annorlunda. Frukten och löven lös gula.

Anup Dutta, frilansjournalist bosatt i Bhopal, bidrog med research till reportaget.

Rasmus Lygner