Mekanikern Jimi, 25, bröt nacken i badolycka – längtar tillbaka till verkstaden

Ett nattligt bad förändrade Jimis liv förra sommaren. I dag är han förlamad från bröstet och ned. Händerna funkar, men inte tillräckligt för att återgå till arbetet på verkstaden i Hedesunda. Inte än i alla fall.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Jimi Norgrens dag brukar börja med toabesök och frukost. Sedan åker han i väg på dagrehabilitering. Men inget av det kan han göra själv, hemtjänsten hjälper till på morgonen och under dagarna är det flickvännen och familjen som stöttar upp.

När han kommer hem från rehab sprakar det fortfarande i honom av överskottsenergin han inte längre kan få utlopp för.

– Jag blir lätt uttråkad, jag har mycket energi över och det är jobbigt att inte kunna göra det man vill, säger Jimi.

Förra sommaren spenderade Jimi Norgren och fyra av hans vänner några semesterdagar i en stuga vid havet utanför Umeå. En av de varma sommarkvällarna hängde vännerna på den lokala puben. När klockan passerat midnatt blev de badsugna och ett nattbad var i sin ordning.

Men badplatsen var sedan tidigare okänd för vännerna, och i nattens mörker var det svårt att se hur grunt det var.

– Vi är vana vid att bada i närheten, men inte just på det stället, säger Jimi Norgren.

När Jimi dyker ner i havet träffar han botten alldeles för snabbt. Han tuppar av, men räddas upp av sina vänner som direkt börjar göra hjärt-och lungräddning. I närheten finns även en läkare och sjuksyster som kommer till undsättning. Till slut kommer ambulanshelikoptern som flyger Jimi till Umeås universitetssjukhus.

Krossade ryggkotan opererades bort

Jimis mamma, Linda Hultman Norgren, berättar om händelseförloppet som ägde rum för snart ett år sedan. Jimi är trött efter dagens rehab.

I två veckor efter olyckan ligger Jimi nedsövd. Det ska visa sig att han skadat tre ryggkotor, varav en var helt krossad och opererades bort. Första steget när han vaknade var att få tillbaka rösten. Under veckorna som nedsövd hade han en respirator i halsen.

– Jag kunde inte riktigt prata på någon vecka heller, men jag tränade på att prata med vänner och familj som var hos mig på sjukhuset, berättar han.

Det är det näst värsta som kan hända en förälder, säger Mamma Linda. Hon är tacksam för att Jimi är som han är, och glad över att han har ett så starkt socialt nätverk. Det är många som stöttar upp familjen.

Från sitt jobb på Rolba i Hedesunda har han fått mycket stöd och kärlek. Jimi Norgren hann arbeta på verkstaden i tre år innan olyckan, både som mekaniker och svetsare. Kollegorna, som blivit nära vänner, hälsade på Jimi på sjukhuset, och han har själv varit tillbaka och besökt sin gamla arbetsplats.

– Jag saknar kollegorna, och själva arbetet i sig. Jag är väldigt stilla dessa dagar, och det finns inte så mycket som jag kan göra själv än så länge.

– De har skickat mycket kärlek, det har varit behövligt.

Längtar tillbaka till arbetslivet

Än så länge är han fortfarande sjukskriven. Men Jimi längtar till att kunna återvända till sitt gamla jobb. Även om han inte kommer att ha möjlighet till att arbeta med det han tidigare gjorde, förs en dialog med jobbet kring vad för arbetsuppgifter han kan tänkas få.

– Än så länge vet vi inte var min nivå kommer att ligga på, men de är verkligen med på tåget. Kanske något datajobb eller liknande. Det hoppas jag, just nu är det lite tomt om dagarna.

Jimi kan inte längre gå själv, han sitter i rullstol och är förlamad från bröstet och ned. Varje dag tränar han för att återfå sin styrka, i händerna till exempel, som också fick sig en smäll i olyckan.

– Händerna kanske inte går att rädda, jag har gjort en nervtransferoperation som ska hjälpa till. Men det kommer inte ge mig ett fullt grepp, säger Jimi Norgren.

Men huvudet är intakt. Och han tycker trots allt att rehabiliteringen går framåt.

– Jag känner mig som mig själv fortfarande, vilket vissa på jobbet kanske inte trodde. Men jag är mitt gamla vanliga jag.

Vid sidan av arbetet på verkstaden var Jimi Norgren även bandyledare för ungdomar i Sandviken. Bandyklubben är en plats han också längtar tillbaka till.

Men mest av allt längtar han efter att kunna gå på toa helt själv.

– Jag behöver hjälp med allt möjligt. Men att gå på toa, som vanligt, själv, det vill jag kunna göra.

Nea Magoo Eriksson