Mildvädret stoppar sågen i Värmland – Jan, 35: ”Vi plockar och städar lite”
Varma vintervädret väcker oro i sågverket ”Aldrig varit med om något liknande” Nu hoppas Jan från Moelven på en vit jul
När sågen tystnade i Ransby
Publicerad 2025-10-08, 04:00 Uppdaterad 2025-10-12, 21:34
Där vägarna är smalare och träden tätare tar jobben ofta slut. Ransbysågen var den sista stora industrin i Nordvärmland.
Nu möts de uppsagda sågverksarbetarna varje onsdag för att hålla rutinerna uppe – och ge de sista avlönade timmarna tillbaka till byn som förlorat en del av sig själv.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
Det fanns så klart en känsla av att allt inte stod rätt till.
Pär Dahlström rullar ut genom grindarna från Ransbysågen. Här, ett stenkast från Klarälven och granne med reningsverket, har han jobbat i hela sitt vuxna liv. När han som 20-åring fick fast jobb hade han redan varit inne flera vändor. Från prao till jobb under jul och sommar. Han nickar mot backen till höger om sågen.
– Vi bodde en liten bit däråt. På den tiden släppte de in 14-åringar på industrin, säger han.
Det var 35 år sedan. Nu bor han i ett hus 800 meter från jobbet, som han vid det här laget kan det mesta om. Sedan en tid är han också sågens klubbordförande.
Några minuter senare kommer Gunnar Sundholm efter i hög hastighet. Pär presenterar honom som driftschef, men Gunnar säger att han snarare är sågens allt-i-allo.
Titlarna spelar ändå ingen roll längre. Alla utom två är uppsagda och i stället för att jobba ska de samlas på sågen en dag i veckan de sista månaderna av avlönad anställning.
– När produktionen stängde satt folk bara i lokalen. Jag såg att de inte mådde bra. Då bestämde vi oss för att gå ut i skogen och jobba för föreningslivet i stället. Det har blivit vår nya rutin, säger Gunnar.
Snart ansluter fler bilar och karavanen börjar rulla upp mot skogen.
Nya satsningar på personalen
1972 invigdes Ransbysågen som en del i att få till arbetstillfällen i en utsatt bygd. Efter det har ägarna avlöst varandra fram till 1998. Sedan dess hänger norska Moelvens skylt över byggnaden.
Här har det sågats klentimmer – mindre stockar som ofta används till emballage och vissa byggmaterial. Det har varit en lyckad specialisering.
Men under det senaste året har problemen kommit ett efter ett annat. Byggkris: ingen som vill köpa varorna. Brist på timmer: priserna har skjutit i höjden.
– Det fanns så klart en känsla av att allt inte stod rätt till, säger Pär Dahlström.
Samtidigt var han del av ett arbetslag som gav järnet. Satte det ouppnåeliga målet 10 000 stockar på en dag – och nådde nästan dit. Moelven såg och uppskattade deras insatser. Så sent som våren 2024 påbörjades bygget av en ny matbod till sågens 24 anställda och 14 entreprenörer.
Den 16 maj, samma dag som sista skruven fästes i nya matsalen, kallades Pär till ett möte med ledningen.
– Vi skulle ses redan på söndagen. Då förstod jag att det inte var goda nyheter. Jag försökte hoppas att det bara handlade om neddragningar.
Den helgen var det svårt för Pär att gå ut. Det fanns bara en stor arbetsgivare som hela orten var beroende av – och bara han och en till visste vad som väntade.
På måndagen samlade ledningen resten av medarbetarna och gav beskedet. Ransbysågen skulle stängas, redan till hösten.
Nu har den tystnat. Om inget osannolikt under händer med virkespriserna kommer maskinerna flyttas till andra orter nästa år.
”Tabberas av allt”
Den här onsdagen rullar bilarna upp till Ransbysätern, en fäbod ett par kilometer norrut mot grannbyn Sysslebäck. Dagens uppdrag är att laga en nedfallen gärdesgård, byta ruttna spänger i de sanka områdena längs vandringsleden och laga en del av grillplatsens tak.
Kaffe, rulltårta och sedan kliver tre män upp på en skakig bänk på bockar. En trasig bräda ska bytas ut, en ny ska på plats. Hela arbetsbänken skakar betänkligt i takt med hammarslagen.
Per-Erik Nilsson har slutit upp med arbetslaget. Egentligen är han pensionär, men vill också bidra.
– Jag blev fast anställd 1986 och gick i pension förra året lagom till semestern.
Även om nedläggningen inte påverkar hans vardag är det som att någon satt ett hugg i det som var hans.
– Man har gett sågen ett helt liv, ansett att det här är byns eget företag. Det startades som ett arbetsmarknadsprojekt för att skapa jobb här men såldes senare. Och nu är det tabberas av allt.
Priset på klentimmer
Beskedet att sågen skulle stängas var ett hårt slag mot hela samhället. Men den riktigt stora smällen kom efter det. Specialiseringen på klentimmer hade väckt andra företags intresse, köpare som sa sig vilja driva den vidare.
Men för Moelven har nedläggningen inte handlat om att ha färre sågverk i sitt ägo, utan om att det ska finnas färre sågverk totalt sett. Om timmerpriserna ska gå ner måste det finnas färre som kan såga det. Så det blev ingen försäljning.
– Då känns det ju som att de saltar på såren. Vi hade kanske haft en chans, säger Pär.
Läs också
Vägrar sälja sågverket – nu går bygdens sista industri i graven: ”Orättvist”
✓Stora sågverken blöder pengar ✓GS-facket: ”Djupt besviken på Moelven”
”Dra åt skogen”
Det närmar sig lunchtid. Bibbi Bengtsson och Gunilla Toreheim från Utmarksmuseet fixar ved och förbereder brasan. Arbetslaget ska få kolbullar och sylt. Visst är det tacksamt att få hjälp att rusta upp i området, säger de, men det hindrar inte ilskan mot Moelvens beslut.
– När jag fick höra om nedläggningen kände jag bara att de inte är kloka i huvudet. De kan dra åt skogen! Och att de inte ville sälja. Alla här behöver sågen, den är faktiskt vår, säger Bibbi.
Läs också
Träindustrin skakas av varsel och nedläggningar: ”Omfattning vi inte sett på 30 år”
✓Exceptionell svacka ✓”Helt förlamad byggmarknad” ✓Potentiella lösningen
”Marknaden styr och det är brutalt”
Hur mycket ansvar har ett företag för en by och människorna i den? Ransbysågen är den sista stora industrin i Nordvärmland ovanför Torsby och Ekshärad. Kommunen, regionen och lokala kyrkan har gått ut och vädjat: sälj sågen så den kan fortsätta!
Samtidigt befinner sig hela träindustrin i kris. Varsel och neddragningar har drabbat flera sågverk och husfabriker. Moelvens divisionschef Anders Lindh låter uppriktigt ledsen i telefonen när han pratar om Ransbysågen.
– Förädlingen där kostar mer än på våra andra sågverk. De som jobbat i Ransby har gjort allt rätt, men tyvärr kunde de inte påverka utvecklingen. Det är marknaden som styr, och jag förstår verkligen att det är brutalt.
Han vill inte gå in på några detaljer kring det omdiskuterade köpförslaget, men antyder att priset inte låg i nivå med vad de tjänar på att behålla maskinerna själva. Och framför allt, Moelven måste göra vad de kan för att minska efterfrågan på timmer, och på så sätt få ner timmerpriserna, säger han.
– Det är en del av verkligheten. Timmer är en begränsad resurs och priserna har rusat. Vi måste anpassa oss till det. Jag förstår att det känns hårt för dem som förlorar jobbet. Men som aktiebolag måste vi också gå med vinst för att överleva.
Ett första och sista besök i nya matsalen
Det gick fort efter årsskiftet, säger han. Efter satsningen på personalutrymmen och framtidstron 2024 landade de i mars i år på att Ransbysågen var den som skulle stängas.
– Det är verkligen ironiskt att första och enda gången jag varit i den nya byggnaden var när jag berättade det för de anställda, säger Anders Lindh.
Omskola sig vid 55
För Moelven var det en nödvändig kalkyl. Men för ortsborna är det livsavgörande förändringar.
– Det är nog det jag är mest besviken över. Vi fick ingen förvarning, beslutet var redan taget. Det kändes som att vi bara blev överkörda, säger Pär Dalström.
Han lyfter spängerna från den våta mossan och knackar in friskt trä under. Kanske blir det studier. Omskola sig vid 55, ta sig söderut mot jobben.
På en liten ort behöver inte många människor lämna för att det ska bli stora konsekvenser.
– När folk börjar flytta härifrån märks det direkt på skolan och affären. Det blir svårt att behålla den service som behövs, säger Gunnar.
Men naturen är mäktig, kulturarvet levande och det är gott om billiga fina träkåkar. Kanske kan det locka människor hit ändå? Gunilla tänker på pandemin och drömmen som vaknade då om att jobba på distans och bosätta sig var man vill i landet.
– Kreativiteten brukar komma i sådana här lägen. Jag vet säkert 40 hus som jag tror står tomma. Tänk om ungdomar från stan kunde få ett eget hus om de valde att flytta hit! Kommer bara människorna tror jag att alla bra idéer också dyker upp.
