Volvomontören My, 28, ny ordförande för Ung Vänster: ”Hur ska arbetare orka till pension?”

För montören My Kårlycke är det glasklart: jobbet är en kamp om din tid och vem som tjänar pengar på den. Som vänsterns nya ungbas vill hon se att vi jobbar mindre och lever bättre.

– Politik är det som händer i vardagen, säger hon.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

I Göteborg måste också kollektivtrafiken anpassa sig efter stämpelklockan på Volvo Cars i Torslanda. När arbetslagen byts av går bussarna extra tätt. Tusentals industriarbetare jobbar varje dag i den enorma fabriken.

Fram till i somras åkte My Kårlycke den busslinjen till jobbet. I början av juni valdes hon till ny ordförande för Ung Vänster – Vänsterpartiets ungdomsförbund.

Född: 1997.

Gör: Ordförande för Ung Vänster, tidigare montör på Volvo Cars i Göteborg.

Familj: Föräldrar och fyra syskon.

Politisk hjärtefråga: ”Så mycket arbetarpolitik som möjligt – mer makt till arbetarklassen.”

– I dag är politik någon form av karriär. Om politikern behövde kliva på en buss halv sex på morgonen som redan är överfylld med smutsiga och svettiga industriarbetare, skulle de kanske vara lite mer ödmjuka inför rollen de har, säger hon.

På Volvo Cars var hon bemanningsanställd montör. Ett arbete som hon trivdes med, även om hon och resten av arbetslaget kunde känna en frustration av ledningens ständiga inskränkningar: inga kortlekar på rasten, ingen skrämtid trots att fabriken stod stilla.

– Jag jobbade vid det löpande bandet och monterade ihop saker. Varje dag. Det är klart att det sliter på kroppen, men får man in vanan och har bra arbetskamrater så fungerar det, säger hon.

My Kårlycke växte upp i ett hem i Södertälje där pengarna aldrig riktigt räckte till allt som behövdes till de fem syskonen. På Volvo hamnade hon som 27-åring, efter en lång rad tillfälliga anställningar i olika arbetaryrken.

– Jag har alltid varit med i facket. Det tror jag många blev förvånade över eftersom jag var bemanningsanställd. Men det var viktigt för mig att vara med, att jag inte var den svagaste länken i laget, säger hon.

Många anställda på Volvo Cars är unga.

– När det kommer till unga arbetare lever vi i någon form av kris. Arbetslösheten är skyhög, var fjärde ung har inget jobb att gå till och de jobb som finns är just de osäkra anställningarna.

Politik handlar om makt, menar My Kårlycke. Hon vill se att mer makt omfördelas till arbetare och arbetarklassen. Då är kampen om tiden på jobbet avgörande:

– När vi arbetar – oavsett om vi jobbar vid bandet, bakom kassan eller i vården – så är det vår tid vi ger i utbyte mot pengar. Men vinsten går oftast rakt ned i ägarnas fickor. Den borde i stället tilldelas oss som bygger landet.

Vilka är de viktigaste politiska frågorna för Sveriges industriarbetare?

– Att flytta fram arbetarklassens positioner. Fler måste kunna leva på sin lön och vi måste få bort de osäkra anställningarna. Högern har luckrat upp arbetsrätten så mycket som de bara kan.

Hon vill se en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön. En fråga som nu diskuteras brett inom hela LO.

– Hur ska arbetare orka jobba hela vägen till pensionen? När pensionsåldern dessutom höjs? För tjänstemän är detta kanske inte en lika stor och allvarlig del av livet. Men för industriarbetare som redan har svårt att klara sig till pensionen utan förslitningsskador är detta jätteviktigt.

Ett vanligt argument emot arbetstidsförkortning är att det är för dyrt, både för företagen och för ett samhälle med en åldrande befolkning. Men enligt My Kårlycke finns en självklar lösning:

– Varför låter vi inte dem som är arbetslösa nu får vara med och jobba och så sänker vi arbetstiden? Det är fullt möjligt. Vi har gjort det flera gånger tidigare i historien. Och vi kan göra det igen.

I dag bor My Kårlycke i Solna i Stockholm. Blåkulla kallas höghusområdet som egentligen heter Hagalund, eftersom de åtta sjuttiotalshöghusen skiftar i olika blåa nyanser.

Hon trivs i förorten. Hon växte upp i Fornhöjden i Södertälje, flyttade vidare till Biskopsgården i Göteborg och hamnade sedan här i Hagalund.

I nästa års valrörelse hoppas hon på mer arbetarpolitik. LO har historiskt haft ett nära samarbete med Socialdemokraterna och ger varje år flera miljoner kronor till paritet – också IF Metall ger pengar.

– Min åsikt om det här tvångsäktenskapet är att Socialdemokraterna borde lyssna lite mer på LO, snarare än tvärtom. LO borde öppna upp för att det är sakpolitiken som räknas, inte vem som driver den.

Ska LO fortsätta ge pengar till Socialdemokraterna?

– Det hade varit bra om LO stod på egna ben och gjorde fler avvägningar om var pengarna ska gå. Om ett parti driver en fråga som fackföreningsrörelsen står bakom, är det klart att man ska kunna få hjälp med det.

– Det är synd att bara Socialdemokraterna får stöd i dag, när det finns andra partier som driver radikalare arbetarpolitik.

Bland LO-väljarna är Socialdemokraterna sedan länge det största partiet. 44,8 procent av LO-väljarna sympatiserar med dem enligt SCB:s partisympatiundersökning från juni i år.

Samtidigt backar Vänsterpartiet till 9 procent från förra årets 11,8 procent. Också Sverigedemokraterna tappar stöd bland LO-väljare: 2024 sympatiserade 29,3 procent med dem, i år ligger stödet på 25,9 procent.

Hur ska vänstern vinna tillbaka LO-väljarna?

– För oss gäller det att försöka visa på skillnaderna, att politik inte är något som händer endast i parlament mellan män i kostym. Politik är det som händer i vardagen, att du går till mataffären men inte kan köpa kaffe eller att du behöver omplaceras för att företaget du jobbar på behöver dra ned på personal.

Så konstaterar hon:

– Det är politik, och det är så vi ska prata om det. Som något som händer i vardagen.

Rasmus Lygner