Skatteverket om Teslastrejkarnas ersättnings-krångel: ”Vänd er till regeringen”
Nolltaxeras efter snart tre år av strejk Oro och frustration bland strejkare Så svarar myndigheten
Arne hungerstrejkade för gruvjobb – och retade upp Olof Palme
Publicerad 2026-01-06, 04:00 Uppdaterad 2026-01-29, 11:17
När gruvplanerna sköts på framtiden tog arbetslösa i Stora Blåsjön till ett oväntat vapen. De hungerstrejkade för nya gruvjobb – vilket retade upp självaste statsminister Olof Palme.
– Det blev vårt sätt att göra vår röst hörd mot makten, säger Arne Olofsson som vintern 1971 var 19 år gammal.
Nu pågår en ny strid i Stekenjokkfjällen – men förslaget att öppna den gamla gruvan möts den här gången av blandade känslor.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
Folkets Hus har kanske blivit märkt av åren men står kvar med lyster av gulmålad träpanel på sjösidan av vägen vid infarten till Stora Blåsjön.
Arne Olofsson har, som han brukar göra varje år, åkt hem för att leta efter det gula guldet, fjällkantareller.
Vi träffas en klar höstdag på grusplanen utanför huset som blev centrum för en massiv nyhetsrapportering några veckor för snart 55 år sedan.
Att tjugotre arbetslösa män i en liten fjällby i nordligaste hörnet av Jämtland gick i hungerstrejk sedan statsminister Olof Palme (S) vägrat besvara deras brev med krav på pengar till nya jobb gav eko, i Sverige och utomlands.
– Så här efteråt förstår jag varför det blev en världsnyhet. Sverige hade framställts som ett föregångsland, framförallt socialt och ekonomiskt. Och så tänker folk som snart inte har mat för dagen att de lika gärna kan göra en grej av det och börjar svälta sig. Självklart provocerade det överheten, säger Arne.
Han berättar om när han kom hem till Stora Blåsjön efter en period av pluggande i Umeå och blev förvånad över hur hårt arbetslösheten plågade byn.
– Mamma visste att gubbarna tänkte sätta sig i Folkets hus och hungerstrejka i protest. Hon tyckte att jag skulle hänga på. För mig var det självklart. Det är ju min hemby.
Arne Olofsson är i dag stolt över att han valde att ansluta sig. Att han kände lojaliteten så starkt.
– Jag upplevde att det fanns en känsla av förtvivlan i byn. Folk hade gått arbetslösa så länge, en del flera år och stämplats ut från a-kassan. Pengarna var i princip slut, säger han.
Folkets hus är fortfarande en samlingspunkt. Ann-Christin Bengtsson kommer och släpper in oss. I hallen hänger svartvita fotografier från strejkdygnen på väggen. Tillsammans med sin syster är hon bland annat turistföretagare. De har tagit över Ankarede Kafé som ligger där vägen slutar i andra änden av byn från sina föräldrar och driver det vidare.
Deras pappa Anders var en av de strejkande.
– Jag var tio år och minns sammanhållningen och kampen för överlevnad. I skolan pratade vi mycket om hur vi barn kunde stötta våra pappor och mammor, berättar Ann-Christin Bengtsson och tycker att det är en känsla som fortfarande finns kvar.
– Strejken satte djupa spår. En anda av att “ska något hända så måste vi hjälpas åt” lever nog delvis här än idag.
Stora Blåsjön ligger mitt i Sveriges vattenkraftsland. Här har Ångermanälven sina källflöden. Älven producerar en sjättedel av vår samlade vattenkraftsel. Från 1940 och ett par årtionden framåt var bygden ett eldorado av kraftverksbyggen.
En talande tidningsbild från strejkdagarna visar hur tretton män kommer gående längs byvägen mot kameran med bistra miner och händerna djupt nerkörda i byxfickorna.
Många hade varit med om att bygga just de vattenkraftverk, dammar och tunnlar som är grunden för Sveriges elförsörjning.
Men ruschen kring vattenkraften var sedan länge över. I stället hade de fått vänja sig vid jobb som kom och gick när arbetsmarknaden hölls vid liv med hjälp av vägbyggen och andra tillfälliga åtgärder.
När så flödet av statliga pengar till upprustning av nerkörda grusvägar frös inne blev bristen på jobb akut.
Så var läget åren före hungerstrejken. Stora förhoppningar knöts till nya jobb i Stekenjokkgruvan.
Under sin valturné 1970 – året innan strejken – besökte Olof Palme Stekenjokk. Han fångades på bild med en gruvhacka i högsta hugg av Eskil Sjöström, lokalredaktör på Västerbottens-Kuriren. När så bilden publicerades tolkades den som ett vallöfte om att öppna gruvan.
Pressen från lokala politiker var stor. Det gällde livsviktiga jobb.
Efter valet gav regeringen också klartecken till Stekenjokk. Några månader senare, i december, revs beslutet upp. Lönsamheten kring gruvprojektet behövde utredas mer, tyckte myndigheterna.
I Stora Blåsjön växte besvikelsen och ilskan. Särskilt riktad mot Olof Palme:
”Orten ligger där den legat sedan världens skapelse och går ej att flytta trots alla centraliserande åtgärder. Vi hoppades alla på en malmbrytning i Stekenjokk…efter projektets hastiga helomvändning blev det ett Svekenjokk” skrev 18 av byns arbetslösa den 1 februari 1971 i ett brev till Palme.
Om inte besked om ersättningsjobb kom inom två veckor är “Hungerstrejk är det enda som riktigt kan påverka situationen…Givetvis kommer vi då informera Sveriges radio, TV samt rikspressen” avslutades brevet.
– Gubbarna var väldigt beslutsamma. Det var sista halmstrået. Vi sitter här tills vi dör, sa de till journalisterna. Alla förstod väl att det inte skulle hända, men det visar på allvaret, berättar Arne.
Söndagen den 14 februari tog han med sig en madrass, filt och kudde till Folkets Hus och bäddade bakom ridån uppe på scenen där det var lite lugnare.
– Folk sprang överallt. Strejken var på alla nyheter. En italiensk TV-kanal var här. Vi var bevakade dygnet runt. Jag tror att några reportrar gärna ville försöka avslöja att vi åt mat när ingen såg, men så var det inte. Vi drack vårt vatten.
Första natten var det svårt att sova, sedan gick det lättare. Han minns strejken som en mycket speciell upplevelse.
– Jag hade väl aldrig trott att jag skulle vara utan mat så länge och tänkt på hur det skulle kännas. Värst var andra, tredje dygnet. Ju längre det gick märktes att många bara låg och vilade för att orka, säger han.
Efter tre strejkdagar svarade Olof Palme att han ”vägrar falla undan för sådana argument” och att ”ärendet skulle prövas i vanlig ordning”. På en pressträff förklarade han: ”I Folkets Hus sitter 23 och matstrejkar. En bit därifrån sitter 40 journalister och smörjer kråset. Det hela är makabert”.
”Palme har stärkt vår moral. Vi har nått syftet att fästa uppmärksamhet på blåsjöbornas prekära situation och vi kommer inte vika en tum” blev svaret från strejkledaren Erland Eriksson till reportrarna i Folkets Hus.
– Många blev ännu mer förbannade, det kändes som han struntade i oss. Jag tror aldrig Palme förstod allvaret som låg bakom hotet om hungerstrejk, säger Arne.
Efter fem dygn valde han att avbryta hungerstrejken. Distriktssköterskan som undersökte alla strejkande tyckte att Arne Olofsson och två jämnåriga kamrater hade gjort sitt och borde gå hem innan de började må sämre.
– Jag minns en kul poäng. När vi gick ut kom en reporter från Dagens Nyheter och erbjöd oss 50 spänn var om vi bara ställde upp på intervjuer och bilder bara för honom, inga andra. Det är väl preskriberat nu men vi gick hem, glada över att ha tjänat en slant.
Ännu mer steg dramatiken när en helikopter som flög ett TV-team plötsligt fick motorstopp och kraschade utanför huset.
– Rotorbladet slog in i väggen och spåren av landnings-skidorna syntes i snön på taket. Vi hörde smällen och alla sprang ut. Tack och lov blev det inga allvarliga skador, berättar Arne.
På den tionde strejkdagen kom så ett förlösande nyhetstelegram:
”Regeringen gav på onsdagen klartecken för vägarbeten för 500.000 kr i Stora Blåsjön”, löd den korta texten.
Strejken avbröts på eftermiddagen. Flaggan hissades. De hade vunnit.
”Blåsjöborna firade igår: Barnvälling och champagne” var huvudrubriken i Östersunds-Posten dagen efter beskedet.
Vad som fick regeringen att snabbt plocka fram en halv miljon kronor extra till Stora Blåsjön är oklart. Kommunikationsminister Bengt Norling hävdade att beslutet inte hade något med aktionen att göra.
Samtidigt ökade strömmen av sympatier ju fler dagar strejken pågick. Hungerstrejken dominerade i medier och den politiska debatten. Det fanns ett tryck på regeringen.
– Olof Palmes reaktion är typisk för honom. En hungerstrejk, det var ju att ta till med storsläggan. Palmes instinkt var att möta kritik och protester direkt. Han kunde vara stentuff, det var både en styrka och en svaghet, förklarar författaren och journalisten Henrik Berggren som skrivit biografin ”Underbara dagar framför oss” om Olof Palme.
Det var en period då hela det socialdemokratiska välfärdsbygget började ifrågasättas, menar han.
– Reaktionerna kom från olika håll. Kritik från gruvarbetarna i Kiruna, mot skolnedläggningar och ett kallare samhälle där socialdemokraterna och storindustrin bestämmer. Från kulturen med TV-serien som Hem till byn där folk tvingas flytta till betongförorter. Stora Blåsjön ingår definitivt i det mönstret, det var provocerande.
För Arne Olofsson väntade värnplikten och sedan flyttade han hemifrån. Trots att stödpengarna bara räckte till fyra månaders jobb tror han hungerstrejken var avgörande.
– Jobben fortsatte ju att komma. Utan strejken hade nog många fler tvingats flytta. Visst, jämfört med 1971 bor det mindre folk här men byn finns kvar. Så på något sätt vann vi, säger han.
Två år efter strejken började Boliden AB anlägga Stekenjokkgruvan. Ett knappt tiotal blåsjöbor hade periodvis fasta jobb vid gruvan fram till 1988 då den stängdes på grund av dålig lönsamhet. Nu ligger frågan om tillstånd för att öppna Stekenjokkgruvan igen på regeringens bord.
Ann-Christin Bengtsson, som håller på att stänga ner Ankarede kafé efter turistsäsongen, hoppas på att nya jobbsatsningar ska ge resultat.
– Det måste finnas någonting att jobba med här året runt om människor ska bo kvar eller till och med flytta hit. Någon form av exploatering kanske behövs för företagen, affären, skolan och för att folk ska våga satsa här, säger hon samtidigt medveten om konflikterna som finns när det gäller utnyttjande av naturens resurser.
– Många vill ju vistas här och nyttja fjällvärlden. Det ska fungera för både fastboende och för samebyarna. Det är en svår balansgång som vi brottas med här uppe.
Text: Hans Lindeberg
