Industriarbetarnas tidning
Ulrika Fjällborg är frilansjournalist och skriver om mångfald och ledarskap.
”När kropp och känslor exploderar så har vi munnen, rösten, samtalet som ventil. Vi måste tala om frustration, rädslor, hat och konflikter. Vi måste hålla oss i skinnet och släppa ut ilska och skräck i ord som ljuder i vårt gemensamma luftrum, istället för i blod från ett svingat svärd.”
Ulrika Fjällborg.
Utländska efternamn och fel pigment utestänger människor från bolagsstyrelser och gör dem till måltavlor för hot och hat när de äntrar offentligheten. ”Den strukturella rasismen är ett faktum och den måste vi diskutera”, skriver Ulrika Fjällborg i en gästkrönika.
– En dag ska vi alla dö. – Men alla andra dagar ska vi det inte. Dialogen kommer från en serieruta med två människor som filosoferar på en klippa i solnedgången med varsitt metspö i handen. Igår blev serierutans budskap ännu viktigare.
Frågan är fri, heter det. Och det står likaledes var och en fritt att svara som man vill: Ja, nej, eller inte alls. Det är grunden på vilken all mänsklig samvaro vilar.
Hur ser det ut om 100 år? Mannen som frågade hade just hört mig berätta hur jämställdhet och välfärdssamhället drivit varandras utveckling de senaste 50 åren i Sverige på ett kvällsseminarium i en lokal inte olik ett klassiskt svenskt församlingshem i ryska Kaliningrad.