Vi kan inte längre blunda – nu måste vi visa mod

Äntligen har Löfvén satt ner foten. Flyktingfoten. Måndagens besked att alla kommuner ska krävas på sitt ansvar att ta emot flyktingar, eventuellt nya medborgare, känns som en befrielse. En befrielse ur den veliga kramp som präglat flykting- och integrationspolitiken det senaste året.

Det borde inte vara så svårt. Eftersom: Integration är ett nationellt ansvar. Alla kommuner är medlemmar i den svenska nationen. Alltså är det alla kommuners ansvar att ta emot de människor på flykt Sverige lovat världen och FN att hjälpa. Det är faktiskt fullständigt självklart – och lika obegripligt att det inte varit så tidigare.
Kommunerna kan ju inte strunta i andra nationella åtaganden. Som barnens skolgång eller vård av de gamla.

Det är inte otroligt att beslutsamheten kom tack vare Alan Kurdi. En treåring vars liv nyligen tog slut i Medelhavet. Bilden av den döda pojkkroppen på turiststranden i Turkiet löpte som en skogsbrand i sociala medier under förra veckan och upprörde tusentals svenskar.

Stödet för att Sverige ska ta emot flyktingar har enligt Sifo ökat från 17 till 25 procent. Förra veckans manifestation till stöd för svenskt flyktingmottagande samlade runt 15 000 stockholmare på Medborgarplatsen i Stockholm. Till och med vädret manifesterade i ett gråtande regn.
Folkets starka känslor berör politiker.

Tillväxt är också en nationell angelägenhet. Det ordet skyggar inte svenska kommunalpolitiker för. Många kommuner i landet behöver invånare, behöver företag och arbetstillfällen. Men de verkar ha märkligt svårt att se sambandet mellan människor och tillväxt, dvs flyktingar och tillväxt. Förmodligen den främsta anledning till oviljan att ta emot.

På lång sikt är invandring alltid lönsam för en bygd. Men det kan vara så även på kort sikt, för en kommun eller ett företag. Om vi bara kunde se individerna. En flykting kan vara Alan Kurdi, 3 år, men också företagsledare som kan erbjuda en kommun näringsverksamhet och arbetstillfällen. Om vi bara kunde se människorna på andra sidan stereotyperna och ge den hjälp som behövs. Men vi tror att alla flyktingar är analfabeter som behöver socialbidrag.

Jag läser i Dagens Industri om hur Gävle kommun missade en etablering av ett globalt handelsföretag som grundaren, en flykting, behövde hjälp med att rädda från IS. Den hjälp hen behövde var inte SFI, utan att först flytta 600 miljoner euro och sedan etablera bolaget i Gävle. Det gick svenska myndigheter bet på, enligt artikeln. Istället kom hjälpen från Tyskland och bolaget har idag sin bas i Hamburg.

Oavsett allt annat skulle jag säga att den drivkraft det kräver av en människa att genomföra en flykt från till exempel kriget i Syrien till Sverige borde vara extremt meriterande i ett CV.

Jag tänker att fördomar och rädsla ligger till grund för den handfallenhet som snuvade Gävle på ett nytt globalt bolag och vem vet hur många arbetstillfällen. Därför behöver vi öva vår blick att tränga genom stereotyper och vårt mod att välkomna det vi inte känner, kanske till och med är rädda för.

Folklig opinion har en tendens att få politiker att våga. Därför behöver vi alla säger vad vi tycker. Vad du gör och säger betyder något. Likaså betyder det något när du är tyst.

På 90-talet spelade Wiehe/Afzelius in sin gamla popdänga med texten: ”Vakna upp, fatta mod, börja se dig omkring. Bli inte en av dem som bara står där sen. Och säger att: jag visste ingenting”.

Att ens ha det alternativet – kunna säga ”Jag visste ingenting” – hörde till 1900-talet. Idag, i vårt sociala medier-millennium, är det inte längre möjligt att inte se något. För oss handlar det framför allt om att fatta mod. Och om att sätta ner foten.

Ulrika Fjällborg