Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Var drar man gränsen för att hjälpa?

15 augusti, 2014

Skrivet av Ulrika Fjällborg

Ulrika FjällborgFrågan är fri, heter det. Och det står likaledes var och en fritt att svara som man vill: Ja, nej, eller inte alls. Det är grunden på vilken all mänsklig samvaro vilar.

Rätten att be om hjälp är så självklar att den inte behöver räknas upp bland de mänskliga rättigheterna. Borde inte behövas vill säga.

Nu har den moderata riksdagsledmoten Cecilia Magnusson i en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen föreslagit att man i lag ska förbjuda människor att be varandra om hjälp.

Förslaget om tiggeriförbud är så urbota dumt att jag blir förbannad. För hur ska man dra den gränsen? Gränsen för när och vad en människa får be en medmänniska om hjälp med.

Är det okej för mig att fråga min granne om jag får låna hennes bil när min egen är trasig? Är det okej för ett barn att fråga om man får smaka när kompisen har godis? Är det okej att lifta, att be om skjuts? Eller är det att tigga? Är det bara okej att be om skjuts om man samtidigt erbjuder bensinpengar? Och hur mycket ska det vara då? Finns det någon taxa på hjälp?

Jo, jag vet att det är gatutiggeriet Magnusson är ute efter, i synnerhet rumänska romers gatutiggeri. Men så kan man inte skriva sina lagar eftersom en grundbult i ett demokratiskt samhälle är alla (i vårt samhälle EU-)medborgares likhet inför lagen.

Vidare: vad är gatu-? Är det mer okej om jag ringer min granne och ber att få låna bilen än om vi står på gatan utanför våra hus där vi ofta möts och där bilen står, eller bör vi gå in i huset, bort från gatan? Eller måste jag erbjuda, och hon ta emot, pengar för lånet av bilen för att det inte ska räknas som tiggeri? Var går gränserna för vem som får be vem om vad, och var?

Tycker du att jag drar frågan till absurda proportioner? Men frågan är i grunden absurd.

Jo, jag vet att det finns ett förbud mot tiggeri i andra länder, i våra grannländer till och med. Men det är fortfarande ovärdigt ett anständigt samhälle. Det är ovärdigt anständiga människor.

VI lever i en värld där människor behöver hjälp – och det måste vi faktiskt orka leva med. Om en person orkar stå på knä utanför Konsum och hålla fram en pappmugg en hel dag måste jag som går förbi faktiskt orka göra valet att gå förbi (om det är det jag väljer). Helst även se hen i ögonen och stå för budskapet: nej, just den här gången väljer jag att inte ge något. Något annat är ovärdigt en människa.

Jo, självklart vet jag att det kan kännas jobbigt, det tycker jag också de gånger jag går förbi. Det var länge sedan tiggare var en del i gatubilden i Sverige. Vi har vant oss av med det, vi har levt många decennier i tron att vi byggt bort fattigdomen och därmed tiggeriet ur vårt Folkhem. Att det hör till en förgången tid, att vi har ”levlat”, som barnen säger när de tar sig till en ny nivå i dataspelet, i vår samhällsutveckling.

Men världen är större än Sverige – på många håll är tiggare ett, inte ens ovanligt, yrke. Och samhällsutveckling går inte i trappor, även om vi ofta förleds att tro det. Den går i cirklar, vågor, toppar och dalar. Det finns goda tider och onda tider. En del samhällsforskare hävdar att dagens unga är den första generation i det här landet som inte kommer att få det bättre än sina föräldrar.

Det går inte att förbjuda fattigdom. Därför går det inte heller att förbjuda tiggeri. Fattigdom måste motarbetas genom aktiva insatser, genom att ge möjligheter, alternativ. Människor kommer alltid att försöka skaffa mat till sig och sina barn. Är man i en desperat situation ber man om hjälp. Så funkar det bara. Och det är faktiskt en mänsklig rättighet. Liksom det är en mänsklig skyldighet att orka svara.

Lösningen på tiggeriet är inte ett förbud – det är ett alternativ. Om du vill ha bort en tiggare från gatan – ge hen ett jobb!

Läs fler gästkrönikor här.

Du kanske också vill läsa…

”Det är skinnet som håller oss samman”

”Det är skinnet som håller oss samman”

”När kropp och känslor exploderar så har vi munnen, rösten, samtalet som ventil. Vi måste tala om frustration, rädslor, hat och konflikter. Vi måste hålla oss i skinnet och släppa ut ilska och skräck i ord som ljuder i vårt gemensamma luftrum, istället för i blod från ett svingat svärd.”

Vi kan inte längre blunda – nu måste vi visa mod

Ulrika Fjällborg.

”Vi kan inte förneka rasismen”

”Vi kan inte förneka rasismen”

Utländska efternamn och fel pigment utestänger människor från bolagsstyrelser och gör dem till måltavlor för hot och hat när de äntrar offentligheten. ”Den strukturella rasismen är ett faktum och den måste vi diskutera”, skriver Ulrika Fjällborg i en gästkrönika.

”Helheten i överenskommelsen är bra”

”Helheten i överenskommelsen är bra”

Vi ska ha en levande debatt, men det är den valda förbundsstyrelsen som svarar för verksamheten mellan kongresserna. Vårt uppdrag därifrån är att komma till rätta med otrygga anställningar, skriver IF Metalls Marie Nilsson och Veli-Pekka Säikkälä.

”Så kan fusk och slarv med asbest stoppas”

”Så kan fusk och slarv med asbest stoppas”

Vi måste städa upp EU:s arbetsmarknad från skitföretagare som riskerar arbetarnas hälsa, skriver Europaparlamentarikern Johan Danielsson, S.

”Beslutet om trygghet borde ligga i våra händer”

”Beslutet om trygghet borde ligga i våra händer”

IF Metalls medlemmar bör, precis som journalistförbundets, få rösta om vi ska ansluta oss till las-överenskommelsen, skriver fem industriarbetare.

Vi kan ställa krav på det vi producerar

Vi kan ställa krav på det vi producerar

30 års facit visar att vi inte kan överlåta klimatkrisen till politiker, företagsledare och en anonym marknad, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.

”Ja till yrkesprogrammens höjda status”

”Ja till yrkesprogrammens höjda status”

Att återinföra högskolebehörigheten på yrkesprogrammen är en viktig pusselbit för industrins kompetensförsörjning och elevernas förutsättningar för yrkeslivet, skriver tre företrädare för Teknikcollege.

Vi får gehör för våra krav

Vi får gehör för våra krav

Marie Nilsson: I höstens budgetförslag hittar vi omställningsstöd, mänskligare
sjukförsäkring och satsningar på grön industri. Nu måste vi driva på så att det blir verklighet.

Nu kan vi få allt på ett bräde

Nu kan vi få allt på ett bräde

Per-Olof Sjöö: När vardagen startar efter pandemin har vi chansen att bygga ett mer rättvist och klimatsmart samhälle.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Så gick det till när Samhall satte vinsten före människorna

Under våren granskade Dagens Arbete bristerna i arbetsmiljön på Samhall. Men hur blev det som det blev? För tio år sedan skedde något avgörande. För Kenneth Harnesk, då första linjens chef, gick det inte längre att vara kvar.

Samhalls vd: Kritiken mot oss är allvarlig

Sara Revell Ford svarar på kritiken mot Samhall och ger sin syn på det som kommit fram i Dagens Arbetes granskning.

”Det fanns de som inte ville leva”

Två år efter Richard Fredrikssons första begäran om ingripande agerar Arbetsmiljöverket. Samhall får bakläxa.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.