Var drar man gränsen för att hjälpa?

Ulrika FjällborgFrågan är fri, heter det. Och det står likaledes var och en fritt att svara som man vill: Ja, nej, eller inte alls. Det är grunden på vilken all mänsklig samvaro vilar.

Rätten att be om hjälp är så självklar att den inte behöver räknas upp bland de mänskliga rättigheterna. Borde inte behövas vill säga.

Nu har den moderata riksdagsledmoten Cecilia Magnusson i en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen föreslagit att man i lag ska förbjuda människor att be varandra om hjälp.

Förslaget om tiggeriförbud är så urbota dumt att jag blir förbannad. För hur ska man dra den gränsen? Gränsen för när och vad en människa får be en medmänniska om hjälp med.

Är det okej för mig att fråga min granne om jag får låna hennes bil när min egen är trasig? Är det okej för ett barn att fråga om man får smaka när kompisen har godis? Är det okej att lifta, att be om skjuts? Eller är det att tigga? Är det bara okej att be om skjuts om man samtidigt erbjuder bensinpengar? Och hur mycket ska det vara då? Finns det någon taxa på hjälp?

Jo, jag vet att det är gatutiggeriet Magnusson är ute efter, i synnerhet rumänska romers gatutiggeri. Men så kan man inte skriva sina lagar eftersom en grundbult i ett demokratiskt samhälle är alla (i vårt samhälle EU-)medborgares likhet inför lagen.

Vidare: vad är gatu-? Är det mer okej om jag ringer min granne och ber att få låna bilen än om vi står på gatan utanför våra hus där vi ofta möts och där bilen står, eller bör vi gå in i huset, bort från gatan? Eller måste jag erbjuda, och hon ta emot, pengar för lånet av bilen för att det inte ska räknas som tiggeri? Var går gränserna för vem som får be vem om vad, och var?

Tycker du att jag drar frågan till absurda proportioner? Men frågan är i grunden absurd.

Jo, jag vet att det finns ett förbud mot tiggeri i andra länder, i våra grannländer till och med. Men det är fortfarande ovärdigt ett anständigt samhälle. Det är ovärdigt anständiga människor.

VI lever i en värld där människor behöver hjälp – och det måste vi faktiskt orka leva med. Om en person orkar stå på knä utanför Konsum och hålla fram en pappmugg en hel dag måste jag som går förbi faktiskt orka göra valet att gå förbi (om det är det jag väljer). Helst även se hen i ögonen och stå för budskapet: nej, just den här gången väljer jag att inte ge något. Något annat är ovärdigt en människa.

Jo, självklart vet jag att det kan kännas jobbigt, det tycker jag också de gånger jag går förbi. Det var länge sedan tiggare var en del i gatubilden i Sverige. Vi har vant oss av med det, vi har levt många decennier i tron att vi byggt bort fattigdomen och därmed tiggeriet ur vårt Folkhem. Att det hör till en förgången tid, att vi har ”levlat”, som barnen säger när de tar sig till en ny nivå i dataspelet, i vår samhällsutveckling.

Men världen är större än Sverige – på många håll är tiggare ett, inte ens ovanligt, yrke. Och samhällsutveckling går inte i trappor, även om vi ofta förleds att tro det. Den går i cirklar, vågor, toppar och dalar. Det finns goda tider och onda tider. En del samhällsforskare hävdar att dagens unga är den första generation i det här landet som inte kommer att få det bättre än sina föräldrar.

Det går inte att förbjuda fattigdom. Därför går det inte heller att förbjuda tiggeri. Fattigdom måste motarbetas genom aktiva insatser, genom att ge möjligheter, alternativ. Människor kommer alltid att försöka skaffa mat till sig och sina barn. Är man i en desperat situation ber man om hjälp. Så funkar det bara. Och det är faktiskt en mänsklig rättighet. Liksom det är en mänsklig skyldighet att orka svara.

Lösningen på tiggeriet är inte ett förbud – det är ett alternativ. Om du vill ha bort en tiggare från gatan – ge hen ett jobb!

Ulrika Fjällborg