Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Var drar man gränsen för att hjälpa?

15 augusti, 2014

Skrivet av Ulrika Fjällborg

Ulrika FjällborgFrågan är fri, heter det. Och det står likaledes var och en fritt att svara som man vill: Ja, nej, eller inte alls. Det är grunden på vilken all mänsklig samvaro vilar.

Rätten att be om hjälp är så självklar att den inte behöver räknas upp bland de mänskliga rättigheterna. Borde inte behövas vill säga.

Nu har den moderata riksdagsledmoten Cecilia Magnusson i en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen föreslagit att man i lag ska förbjuda människor att be varandra om hjälp.

Förslaget om tiggeriförbud är så urbota dumt att jag blir förbannad. För hur ska man dra den gränsen? Gränsen för när och vad en människa får be en medmänniska om hjälp med.

Är det okej för mig att fråga min granne om jag får låna hennes bil när min egen är trasig? Är det okej för ett barn att fråga om man får smaka när kompisen har godis? Är det okej att lifta, att be om skjuts? Eller är det att tigga? Är det bara okej att be om skjuts om man samtidigt erbjuder bensinpengar? Och hur mycket ska det vara då? Finns det någon taxa på hjälp?

Jo, jag vet att det är gatutiggeriet Magnusson är ute efter, i synnerhet rumänska romers gatutiggeri. Men så kan man inte skriva sina lagar eftersom en grundbult i ett demokratiskt samhälle är alla (i vårt samhälle EU-)medborgares likhet inför lagen.

Vidare: vad är gatu-? Är det mer okej om jag ringer min granne och ber att få låna bilen än om vi står på gatan utanför våra hus där vi ofta möts och där bilen står, eller bör vi gå in i huset, bort från gatan? Eller måste jag erbjuda, och hon ta emot, pengar för lånet av bilen för att det inte ska räknas som tiggeri? Var går gränserna för vem som får be vem om vad, och var?

Tycker du att jag drar frågan till absurda proportioner? Men frågan är i grunden absurd.

Jo, jag vet att det finns ett förbud mot tiggeri i andra länder, i våra grannländer till och med. Men det är fortfarande ovärdigt ett anständigt samhälle. Det är ovärdigt anständiga människor.

VI lever i en värld där människor behöver hjälp – och det måste vi faktiskt orka leva med. Om en person orkar stå på knä utanför Konsum och hålla fram en pappmugg en hel dag måste jag som går förbi faktiskt orka göra valet att gå förbi (om det är det jag väljer). Helst även se hen i ögonen och stå för budskapet: nej, just den här gången väljer jag att inte ge något. Något annat är ovärdigt en människa.

Jo, självklart vet jag att det kan kännas jobbigt, det tycker jag också de gånger jag går förbi. Det var länge sedan tiggare var en del i gatubilden i Sverige. Vi har vant oss av med det, vi har levt många decennier i tron att vi byggt bort fattigdomen och därmed tiggeriet ur vårt Folkhem. Att det hör till en förgången tid, att vi har ”levlat”, som barnen säger när de tar sig till en ny nivå i dataspelet, i vår samhällsutveckling.

Men världen är större än Sverige – på många håll är tiggare ett, inte ens ovanligt, yrke. Och samhällsutveckling går inte i trappor, även om vi ofta förleds att tro det. Den går i cirklar, vågor, toppar och dalar. Det finns goda tider och onda tider. En del samhällsforskare hävdar att dagens unga är den första generation i det här landet som inte kommer att få det bättre än sina föräldrar.

Det går inte att förbjuda fattigdom. Därför går det inte heller att förbjuda tiggeri. Fattigdom måste motarbetas genom aktiva insatser, genom att ge möjligheter, alternativ. Människor kommer alltid att försöka skaffa mat till sig och sina barn. Är man i en desperat situation ber man om hjälp. Så funkar det bara. Och det är faktiskt en mänsklig rättighet. Liksom det är en mänsklig skyldighet att orka svara.

Lösningen på tiggeriet är inte ett förbud – det är ett alternativ. Om du vill ha bort en tiggare från gatan – ge hen ett jobb!

Läs fler gästkrönikor här.

Du kanske också vill läsa…

”Det är skinnet som håller oss samman”

”Det är skinnet som håller oss samman”

”När kropp och känslor exploderar så har vi munnen, rösten, samtalet som ventil. Vi måste tala om frustration, rädslor, hat och konflikter. Vi måste hålla oss i skinnet och släppa ut ilska och skräck i ord som ljuder i vårt gemensamma luftrum, istället för i blod från ett svingat svärd.”

Vi kan inte längre blunda – nu måste vi visa mod

Ulrika Fjällborg.

”Vi kan inte förneka rasismen”

”Vi kan inte förneka rasismen”

Utländska efternamn och fel pigment utestänger människor från bolagsstyrelser och gör dem till måltavlor för hot och hat när de äntrar offentligheten. ”Den strukturella rasismen är ett faktum och den måste vi diskutera”, skriver Ulrika Fjällborg i en gästkrönika.

Nu är det upp till oss

– En dag ska vi alla dö. – Men alla andra dagar ska vi det inte. Dialogen kommer från en serieruta med två människor som filosoferar på en klippa i solnedgången med varsitt metspö i handen. Igår blev serierutans budskap ännu viktigare.

”Samhall ska inte vara ett låtsasjobb”

”Samhall ska inte vara ett låtsasjobb”

S: Samhall ska producera varor och tjänster som faktiskt efterfrågas – men vi måste utreda att det är rätt personer som anvisas dit.

”Språksvårigheter är inte ett skäl att jobba på Samhall”

”Språksvårigheter är inte ett skäl att jobba på Samhall”

SD: Samhall får inte bli en uppsamlingsplats för Sveriges misslyckade integrationspolitik.

”Ansvaret är politikernas –  Samhall måste reformeras”

”Ansvaret är politikernas – Samhall måste reformeras”

C: Stödet till funktionshindrade måste följa personen och inte gå i klumpsumma till Samhall.

Nu är det dags att mbl-förhandla Tant Röd

Nu är det dags att mbl-förhandla Tant Röd

Ulrica Malmberg: Vi blöder varje månad, så låt inte mens vara en samvetsfråga en gång om året.

”Kravet på affärsmässighet måste bort”

”Kravet på affärsmässighet måste bort”

Det är uppenbart att det sociala uppdraget och kravet på affärsmässighet i praktiken inte går att förena, skriver Ciczie Weidby och Ali Esbati (V).

”Samhall måste återgå till sitt kärnuppdrag”

”Samhall måste återgå till sitt kärnuppdrag”

Saila Quicklund (M): Samhall snedvrider konkurrensen samtidigt som många vittnar om allvarliga brister i arbetsmiljön.

Sjuka Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna. Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Otryggt att jobba helg med hjärtfel

Per har ett medfött hjärtfel. I åtta år har han försökt få Samhall att satsa på att utbilda de anställda i hjärt- och lungräddning.

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

Nu agerar Arbetsmiljöverket mot Samhall

Först la Arbetsmiljöverket ner skyddsombudets anmälan. Sen ändrar sig myndigheten. Nu tvingas Samhall i Eskilstuna att svara.

Larmade om brister – ärendet lades ner

Richard Fredriksson slog slår larm om arbetsmiljön på Samhall redan i april 2020. Åtta månader senare lades ärendet ner.

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

”Det finns inget människovärde kvar överhuvudtaget.” Det skriver en av alla anställda på Samhall. Medarbetare och chefer från norr till söder hör av sig för att berätta om situationen på det statligt ägda företaget.

Samhall i Umeå: Vi följer Folkhälso­myndighetens riktlinjer

Andreas Zittra, områdeschef och affärschef på Samhall i Umeå, svarar på kritiken om bristande skyddsutrustning och utbildning för de anställda.

Nettan: Vi väntar fortfarande på riktiga masker

Nettan städar i polishuset, men får bara ett visir som skydd. ”Vi städar ju med vatten. Det stänker”, säger hon. Som skyddsombud känner hon sig motarbetad av företaget när hon påpekar brister.