”Vuxenutbildningen borde bli en av valets viktigaste frågor”Chefredaktör Helle Klein om utbildningarna i bristyrken som inte leder till jobb.

”Förnekelsen svider för klassresenären”Anneli Jordahl om att förneka sitt ursprung, förakt för kroppsarbete och en fransk författar­e som fått nog.

Industrin och integrationen

Högsommarvärme i maj - Erica Selander hoppas att de kan köra gympa utomhus. Foto: David Lundmark
Folk lyser upp och hälsar med kramar och high-fives när Erica Selander kommer till asylboendet utanför Västerås. Foto: David Lundmark.
"Kom igen! Nu kör vi några till." Erica Selander har fått en assistent som visar benböj för gruppen. Foto: David Lundmark
En kvinna med tårar i ögonen berättar att hon fått avslag och måste återvända hem. Erica försöker trösta. Foto: David Lundmark.
Full fart i gympasalen för alla som vill. Man får vara med på bänken också. Foto: David Lundmark
Erica och hennes vänner har med sig kassar med skänkta kläder och leksaker. Foto: David Lundmark.
Fikastunden efter gympan är populär. Foto: David Lundmark
Rasha och Erica har blivit goda vänner. De kallar varandra för systrar. "När Rasha pratar med sin mamma i Syrien frågar hon alltid hur det är med mig." Foto: David Lundmark
Engagemanget för ungdomar har alltid funnits hos Simon Lindh. Just nu tycker han att han behövs mest på fritidsgården dit många nyanlända kommer. Foto: David Lundmark
Unga tjejer från andra länder kan behöva lite hjälp på traven med körkortet och mot normerna, tycker Simon Lindh. "Killarna kommer få körkort ändå, de sponsras av familjen." Foto: David Lundmark
Det har lossnat lite för Golnaz, som kör bra den här dagen, tycker Simon. Foto: David Lundmark
Grusvägarna utanför Edsbyn passar bra för övningskörning. Foto: David Lundmark
När unga människor kommer till Sverige och får lära sig vad demokrati och mänskliga rättigheter är, kommer den insikten att sprida sig över världen. Det är Ewa Lundqvist övertygad om. Foto: David Lundmark.
Mahdi och Saeyar fäster trådarna i draken som Ewa Lundqvist en gång köpte till sitt barnbarn. Foto: David Lundmark
Saeyar hade inte råd att köpa en egen drake i Afghanistan. Han tog hand om övergivna drakar som trasslat in sig. Foto: David Lundmark.
"Det finns många muslimer i Sverige, men det är de kristna som har hjälpt oss." Saeyar funderar mycket på sin religion, vad imamerna har sagt och hur de har målat upp att kristna inte vill dem väl. Efter ett halvår i Sverige inser han hur konfliktfylld världen är där han vuxit upp. Ibland vill han förkasta hela sin tro, berättar Ewa. Foto: David Lundmark

Den nya folkrörelsen

Ladda ner och lyssna på reportaget:

vägar in i landet Välkomna hit! Nyfikna industriarbetare runt om i landet har tagit ordet integration och knådat det till praktisk handling. Till möten där alla vinner och lär sig nytt. DA har varit på gympa i Västerås, flugit drake i Skillingaryd och övningskört i Edsbyn.

Sex tips till dig som vill hjälpa

Hör av dig till ett asylboende, säg att du vill komma på besök.

Bara ta en fika tillsammans och umgås.

Bli nyfiken på den nyanlända. De har jobbiga historier bakom sig, men det hjälper att förstå varför de har kommit hit om du pratar med dem.

Dela med dig av dina kunskaper och intressen. Fiske, språk, stickning eller sport. Gör det till en aktivitet på ett asylboende eller bjud in nyanlända till din förening.

I många kommuner kan du anmäla dig som kontaktperson, språk-vän eller flyktingguide.

Vänd dig till kommunen om du vill bli familjehem eller god man till ensamkommande barn. Kolla om Tillsammansskapet, Röda Korset eller ABF gör något som du kan ansluta till.

Erica kör gympa vid asylboendet   

västerås. ″Alla kan göra något″ är ett mantra som Erica Selander bestämde sig för att leva upp till. Hon ville ge lite av sig själv och fick tillbaka mer än hon någonsin kunde tänka sig.

Tjugo kvinnor och några barn vandrar ut på ett fält. Solen hänger strax över trädtopparna och elakt fjolårsgräs sticker mot fötter genom hål i foppatofflor. Tunikor och sjalar fladdrar i kvällsbrisen och i söder tronar ett gammalt jaktflygplan på en stolpe. Det är maj och redan högsommarvärme.

– Jaha. Den behöver ström.

Erica Selander har just insett att det inte finns batterier i den röda högtalaren. Hennes plan att leda gympapasset ute på fältet går i stöpet. Gruppen byter riktning och promenerar tillbaka mot asylboendet intill Västerås flygplats. En bil körs fram och snart strömmar Marie Fredrikssons stämma ur bilens högtalare. Problemet är löst – det blir gympa på gräsmattan utanför idrottshallen i stället.

– Är ni med? Nu kör vi. Kom närmare, uppmanar Erica.

Men halva gruppen har slagit sig ner utmed häcken vid sidan av gräsmattan. De har ingen lust att träna inför männen som också njuter av den ljumma kvällen.

– Ja, men då kör vi inomhus, konstaterar Erica och samlar ihop gänget för tredje gången.

Så äntligen klapprar sandaler, tofflor, gympaskor och flip-flops mot det blå golvet när höga knän, spark i baken och steg åt sidan värmer upp kropparna.

Erica Selander är ingen gympaledare, hon är ombudsman på GS-facket med en bakgrund på VLT-annons. Ändå står hon där och visar hur en knäböj går till. Hur hamnade hon här, i en gympasal till ett asylboende i utkanterna av Västerås?

”Vi vill att man ska känna gemenskap, inte bara nu utan året om.”

Vi får gå tillbaka till hösten 2015 för ett svar, då när mångas engagemang väcktes och kläder och pengar samlades in till människor på flykt. Erica tänkte att det är fantastiskt vad folk ger när det väl gäller. Hon ville också ge – av sig själv, av sin tid och sitt språk. Varför inte genom träning, tänkte hon.
Erica hör till ett gäng tjejer som tränar tillsammans en gång i veckan och några av dem nappade på hennes idé att ordna träningspass för asylsökande kvinnor.

– Vi vill att engagemanget ska hålla i länge. Det kommer flyktingar till Sverige varje dag. Vi vill att man ska känna gemenskap, inte bara nu utan året om.

Så sa hon då i mitten av september, när antalet människor på flykt genom Europa bara steg och steg. Fast hennes eget engagemang hade kunnat få ett slut redan efter någon månad. Då hade de samlat in kläder och träningsredskap, ordnat med en lokal, informerat och bjudit in kvinnor på asylboenden till det första träningspasset. De var taggade och förväntansfulla. Inte en enda kom dit.

– Luften gick ur oss lite, erkänner Erica.

I stället för att ge upp tänkte de nytt.

– Om de inte vill komma till oss får väl vi komma till dem.

Då gick det bättre. Nu turas Erica och de andra i träningsgruppen om att hålla ungefär ett pass i månaden i asylboendets egen gymnastiksal.

Foto: David Lundmark

Erica Selander störs inte av barn, prat och stök under gympan. Huvudsaken är att man umgås och har kul. Foto: David Lundmark

Det är kvinnornas stund i gympahallen. Värmen stiger och det är dags för magmusklerna att få en omgång. Erica visar och förklarar vilka rörelser de ska göra, men hennes röst dränks i prat. En liten pojke klättrar högst upp i ribbstolarna och en flicka tar ett varv genom salen på en röd cykel. Halva gruppen har satt sig på stolar längs väggen. Resten lägger sig på golvet och härmar Erica så gott de kan.

Nakna fötter och sandaletter lyfts mot taket och armbågar strävar mot knän. Leo-pardmönstrad klänning och svarta tajts, lila tunika över rosa byxor, träningsbyxor och tröja med matchad sjal. Sit-ups kan göras i alla kläder och på alla sätt.

– Det är ju det som är så härligt! Kom som du är, ha på dig vad som helst. Barn och gamla – alla kan vara med, säger Erica som inte störs ett dugg av pratet och stöket under träningen.

Några ruscher genom salen får avsluta passet och lite fika dukas upp utomhus. Bullarna tar snabbt slut och säckar med skänkta kläder och leksaker hälls ut på gräsmattan. Ivriga händer plockar bland sakerna och det mesta får nya ägare den här kvällen. Flera män ansluter och ljudet av lågmälda samtal blandas med fåglarnas kvällssång. En ung man berättar stolt för Erica att han ordnat en praktikplats i en butik. En kvinna berättar att hon fått avslag och måste åka tillbaka till sitt hemland. Blanka ögon och armarna hårt knutna runt magen.

Foto: David Lundmark

Erica Selander med sin nyvunna ”syster” Rasha. Foto: David Lundmark

Solen har knappt rört sig under den dryga timme som gått, men den är bakom träden nu och färgar molnens undersidor rosa. Hungriga försommarmyggor vimsar i luften. På gräsmattan lagas gamla cyklar. En volleyboll studsar mellan fingrar och fastnar slutligen i en trädkrona.

– En del blir oroliga när det ska öppnas ett asylboende. De tror det ska bli stökigt och undrar hur det ska gå, hur människorna ska komma in i samhället. Men gå bara dit och säg hej. Ta en fika. Prata lite. De flesta är väldigt gästvänliga, intygar Erica av egen erfarenhet.

Hon tycker inte att det hon gör är särskilt märkvärdigt eller stort. Det kräver inte särskilt mycket av henne, men kontakten hon får med människorna på asylboendet är värdefull, både för henne och för dem. Hon vill inte kalla det för integration, det hon håller på med. Inkludering, tycker hon är ett bättre ord.

Erica ville ge av sig själv, men fick mer tillbaka än hon hade kunnat ana. Rasha från Syrien har blivit hennes vän, så nära och speciell att Erica kallar henne för sin syster. Deras barn lär känna varandra, Rasha lär Erica arabiska och Erica hjälper Rasha med sånt som kan vara svårt att förstå som ny i Sverige. Och så pratar de om livet. Om hur de båda tror att den som gör gott kommer att få det tillbaka någon gång på något sätt.

– Jag vill att människor ska vara välkomna här på samma sätt som jag skulle vilja bli bemött om det var jag som var tvungen att fly hals över huvud.

 

Foto: David Lundmark

Simon Lindh jobbar på Svenska Fönster. Foto: David Lundmark

Simon vill stärka tjejerna 

edsbyn. Att tassa på tå är inte Simon Lindhs grej. Han vill förstå, förklara och blir hellre osams än håller tyst. Och en gång i veckan är han lite av en rebell som pushar tjejer att gå mot normen.

Simon Lindh erbjöd ett byte – ”om du lär mig arabiska så lär jag dig att köra bil”. Det lät okej, tyckte Duha, men hon undrade först vad Simon egentligen ville. Nu har hon förstått att han bara vill hjälpa. Så många språklektioner har det inte blivit eftersom hon har för mycket att göra, men hennes lillasyster har tid, och hon kommer också att behöva körlektioner snart.

– På med blinkersen. Tryck ner kopplingen. Lägg i växeln. Så. Nu kan du smyga i väg när du är redo.
Simon pratar lugnt, Duha ger lite gas och möter med kopplingen. Bilen rör sig och hon svänger ut på vägen.

– Och så rätar du upp ratten nu.

Det är en vecka sedan hon körde senast och än så länge är hon lite osäker. Simon lägger en hand på ratten medan hon letar efter tvåans växel och sen vänder han sig lite mot Golnaz i baksätet.

– Jag tänkte på en sak du gjorde mycket bättre den här gången. När du växlade så ryckte du inte så mycket i ratten.

Golnaz nickar. Det kändes bra att köra i dag.

 

Foto: David Lundmark

Golnaz och Simon i bilen. Foto: David Lundmark

Simon Lindh arbetar heltid som sprutmålare på Svenska Fönster i Edsbyn, jobbar 25 procent på en fritidsgård och lär två unga tjejer från Syrien och Afghanistan att köra bil. Någonstans däremellan är han pappa och sambo. Förut jobbade han extra på ett hem för ensamkommande flyktingungdomar också, men det har han inte tid med längre.

Drivkraften att jobba med ungdomar har alltid funnits där och länge fick han utlopp för den på fotbollsplanen som tränare. När många nyanlända som kommit ensamma till Sverige anslöt sig till laget växte gruppen snabbt från drygt 20 till 50 killar.

– Många av dem behövde en fadersfigur, en storebror. Jag kände att det inte var tillräckligt det jag gjorde där på planen, jag ville ha mer tid med dem. Det var så mycket jag skulle vilja visa dem och förklara för dem.

Han valde att lägga idrotten åt sidan. På fritidsgården i Alfta där han jobbar varje tisdag kväll och varannan helg kan han ge dem det han inte kunde ge på fotbollsplanen. Det blir ofta diskussioner och samtal om hur Sverige fungerar. Varför vi gör som vi gör och hur det uppfattas om man gör på ett annat sätt.

– Jag har alltid haft en förmåga att förstå människor och sätta mig in i andras situation. Jag har bestämt mig för att jag ska vara personen som förstår och kan tolka mellan grupperna.

Arabiska är ett språk som delas av många på fritidsgården och det var därför han ville byta körlektioner mot språklektioner. Fast han hade också en annan tanke med sitt förslag.

– När det gäller övningskörningen har jag bestämt mig för att bara hjälpa tjejer. Killarna kommer att få körkort ändå för de kommer att sponsras av familjen. Men tjejerna får inte körkort om ingen hjälper dem. Det är väl lite rebelliskt också. Jag vill pusha tjejerna att gå lite grann mot normerna.

Normer diskuterar Simon gärna, både på fritidsgården och i bilen när de övningskör. Det kan bli häftiga diskussioner ibland.

– Men jag har lärt mig att alla de här olika etniska grupperna som jag lärt känna är mycket bättre på att ta kritik mot hur de gör än vad svenskar är. Man kan bli osams, men det är inte personligt. Det är väldigt befriande, det finns inga ämnen som är fel att prata om.

”Tjejerna får inte körkort om ingen hjälper dem.”

Han vill berätta om Sverige, hur vi gör här och varför. Lika viktigt är det att förstå de nyanländas bakgrund och varför de gör som de gör.

Vad är det för vanor och oskrivna regler de har med sig? Att tassa runt på tå och visa hänsyn utan att fråga leder inget vart. Man måste förstå varandra. Simon tar upp ett exempel.

– När jag tränade ett fotbollslag var det två killar från Kongo som var jätteduktiga. Men de fick inte träna på söndagar för sin mamma som var djupt troende kristen. Hur ska jag lösa det här, tänkte jag. Killarna behövdes i laget.

Simon åkte hem till familjen och presenterade sig, pratade med mamman och sen var det plötsligt okej att killarna kom till söndagsträningarna. Den här gången behövdes bara lite personlig kontakt.

 

Foto: David Lundmark

På grusvägarna utanför Edsbyn. Foto: David Lundmark

Bilen rullar långsamt på grusvägen, Duha bromsar in och stannar i korsningen.

– Det var här vi körde i diket en gång, berättar Simon och Golnaz gömmer ansiktet i händerna.

Det var i vintras, en dag då miljoner dalande snöflingor lade sig som ett maskerande täcke över markens ojämnheter. En lite för snäv sväng slutade med hjulen i det dolda diket och bilen satt fast. Simon och Golnaz fick pulsa fram till flera dörrar innan de knackade på hos en bonde som var hemma. Golnaz fick åka med honom i traktorhytten medan Simon sprang efter i snön fram till bilen som drogs upp ur diket.

– Han tyckte att vi skulle hålla oss borta från vägarna i det vädret och det hade han väl rätt i, säger Simon.

Efter det ville Golnaz inte köra mer, men Simon övertalade henne att prova igen. Nu till sommaren tror han att båda tjejerna har övat så pass mycket att de kan fortsätta med lektioner på en körskola. Simon tänker i stället låta dem tanka, köra bilen genom en tvätt och byta däck. Sånt som en körskola inte lär ut.

Sen börjar han om igen. Nya elever står på kö.

 Ewa gav pojkarna ett nytt hem

flyktingar-portrattSkillingaryd. Ewa Lundqvist har öppnat sitt hem för ensamkommande flyktingbarn. Hon tänker att hon är en liten kugge i ett enormt demokratiseringsprojekt och att de unga flyktingarna är vår världs chans.

Högt ovan en åker utanför småländska Skillingaryd dansar en drake under ljusblå vårhimmel. Den balanserar på vindarna, vrider sig och dyker i attack mot marken. Ett ryck i linan lyfter nosen och den stiger uppåt igen.

Drakmästaren på åkern heter Saeyar. Någon egen drake har han aldrig ägt förut. De kostar tre kronor att köpa i Afghanistan, mer än han hade råd med. I stället plockade Saeyar ner övergivna drakar som trasslat in sig. Dem lekte han med och lärde sig att tämja, tills han blev tvungen att lämna sitt hemland. När vi ses har han levt en vinter i sitt nya land.

Saeyar kom till Ewa Lundqvist i höstas, inte långt efter att Mahdi flyttat in i hennes hus. Snart ska en tredje tonåring komma hit.

Ewa tar emot ensamkommande flyktingbarn.

– Jag kan inte bara titta på. Jag vill göra något konkret och jag har plats hemma.

Foto: David Lundmark

Mahdi och Saeyar. Foto: David Lundmark

Det var i början av september förra året som bilderna på den treårige Alan Kurdis drunk-
nade kropp spreds över världen. Syrien tömdes på folk som flydde kriget, och asylansökningarna i Sverige var tredubbelt fler än två månader tidigare.

Samtidigt jobbade Ewa fackligt på möbelfabriken Kinnarps och hon tänkte mycket på de där orden som facket vill sprida om ”allas lika värde” och att ”alla kan göra något”. Hon kände att hon måste göra en insats och anmälde intresse för att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Inom en månad var hon godkänd och telefonen ringde:

”I morgon kommer Mahdi”. Kort därpå flyttade även Saeyar in.

Direkt från ankomstboendet i Göteborg kom en ängslig Mahdi. Det första han frågade Ewa var om han fick be i huset.

– Han var väldigt orolig för det. Båda pojkarna var oroliga för att vi inte skulle tycka om dem eftersom vi i Sverige är kristna och de är muslimer, berättar Ewa.

De har levt i en verklighet där olika muslimska grupper strider mot varandra och har vuxit upp med övertygelsen att kristna är onda.

– Det är så mycket man måste förstå.

Det återkommer Ewa till om och om igen. Att det är så lärorikt det hon gör, både för henne och för killarna. De kommer från en värld med andra värderingar, regler, tabun, föreställningar och normer som sitter djupt i en människa. Det tar lång tid att ta sig in i en ny kultur.

– Det måste få ta lång tid. Vi har diskussioner här ibland som jag inte förstår. Då kan vi ta in tolk. Ofta handlar det om missförstånd. De har till exempel väldigt svårt att förstå att familjen inte tar hand om varandra mer i Sverige.

Hon räknar upp fler saker som har förvånat pojkarna: Att kronprinsessan Victoria ska bli drottning, trots att kungen har en son. Att vi är så upptagna av tiden och klockslag. Att ingen kommer om natten för att gräva upp och stjäla potatisen som Ewa odlar. Att både kvinnor och män är lärare. Att flickor och pojkar går i samma klass. Att barn blir tillfrågade om hur de vill ha det. Att man gifter sig av kärlek.

När Ewa nämner det sista gömmer Saeyar ansiktet bakom armarna och fnissar.

– Ja, det tycker du är konstigt. Och svårt, eller hur? Hur gör man då, har du frågat mig, säger Ewa.

Foto: David Lundmark

Foto: David Lundmark

De flesta som Ewa känner är positiva till det hon gör, men hon märker att många tvekar inför att göra något liknande. Hon förstår dem. Det tar mycket av hennes tid och hon förlorar i inkomst. Men för henne låg det rätt i tiden att göra det nu. Med en bakgrund som familjehem för svenska ungdomar visste hon vad hon gav sig in på, men samtalen med Mahdi och Saeyar handlar delvis om andra saker.

– Jag måste hela tiden påminna dem om alla människors lika värde. Och om kvinnors och mäns lika värde. De har med sig en rasism hemifrån, har lärt sig att värdera människor olika.

De där värderingarna ändras inte i en människa bara för att de får höra om våra normer en gång. De måste upprepas och de måste upplevas. Och när ensamma flyktingbarn kommer till Sverige är det vi som har en jättechans, menar Ewa.

– De är i åldern då de är tillgängliga för allt som är nytt. De är väldigt intresserade av samhället, vill lära sig och frågar om politik och normer. Om försäkringssystemen i Sverige och om vaccinationsprogrammet för barn. De är så intresserade av samhällsuppbyggnad, för de märker att vi har system som fungerar.

Hon säger att det egentligen är ett enormt demokratiseringsprojekt utan att vi ens tänker på det.

– Vi lär de här unga människorna demokrati. Vi lär dem om alla människors lika värde, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Mehdi säger att det är som att flytta hundra år framåt i tiden. De suger upp allt så snabbt och är oerhört vetgiriga.

I början lämnade hon aldrig barnen ensamma. En stark kontrast till hur de levde innan de kom till henne, särskilt under flykten. Saeyar som vuxit upp i Afghanistan, vandrade ensam i elva dagar för att komma till Iran. Han fick lite bröd med sig men inga pengar eller vatten. Det fick han lösa själv.

Han har berättat för Ewa om sin resa. Om hur han krupit ner i bagageutrymmet på en bil tillsammans med tre andra och rest så en hel dag. Om hur han i skydd av nattens mörker rodde över Medelhavet i en gummibåt eftersom han inte hade råd att betala för en plats på en motorbåt.

Både Saeyar och Mahdi har hanterat svåra situationer på egen hand. Ändå kan det i vardagen framstå som att de saknar förmåga till initiativ. Ewa berättar om den gången hon kom hem lite sent från jobbet och hittade dem ute i regnet, trots att de hade nyckel till ytterdörren.

– Jag hade glömt att säga åt dem att de skulle låsa upp och gå in om de kom hem före mig. De är vana vid att bli tillsagda att göra saker, och att få stryk om de gör saker som ingen sagt åt dem att göra. I stället väntar de. Det blev en väldig krock i början när jag sa åt dem att göra som de ville. Det förstod de inte. De visste inte vad de skulle göra.

Första tiden hos Ewa ville Mahdi väldigt gärna prata om sin resa till Sverige. Han hade behov av att berätta. Nu är det Ewa som ger oss en kort version.

Mahdis pappa stred mot talibanerna i Afghanistan. Därför flydde familjen till Iran när Mahdi var tre månader gammal. Pappan återvände till Afghanistan och dödades i strid. Mahdi växte upp i en kåkstad i Iran med mamma och syskon. Som flyktingar saknade de rättigheter och enligt Mahdi fanns det bara ett sätt för honom att få medborgarskap – att strida i Syrien. Löftet om ett grönt kort vid återkomsten från kriget hade fått flera vänner till honom att åka dit, men de kom inte levande tillbaka. Familjen bestämde att han skulle fly till Europa.

Medan Ewa berättar stillnar Mahdi. Ansiktet töms och blicken fastnar i luften. Mahdis kropp är här, men hans tankar flyr långt bort. Det är hemlängtan, så som den ser ut i en 14-årings ansikte. En 14-åring som rest 400 mil bort från allt han känner.

– Han har det väldigt svårt med det nu. Han vet inte om han någonsin kommer att träffa sin familj igen. Även om han vill kan han inte återvända. Familjen har inte satt sig i skuld för att han ska åka hem igen. De förväntar sig att han ordnar en framtid här.

Ewa har frågat och lyssnat och insett hur oerhört olika vi människor kan ha det. Barnen har varit med om många svårigheter. Ändå säger hon att det inte är synd om dem.

– Jag säger till dem att de har tur som har kommit hit och fått chansen att se världen på ett annat sätt.

Varken Mahdi eller Saeyar kan svara på frågor om vad de tänker sig i framtiden. Den vet de ingenting om. Kanske kommer de höra till dem som måste återvända hem. Kanske får de stanna. Oavsett vad som händer blir de länkar mellan vår värld och den som de kommer ifrån, tänker Ewa, och all kunskap och insikt de samlar på sig om vad demokrati och mänskliga rättigheter är kommer att spridas. Det är hon övertygad om.

– Men vi måste göra det med var och en. Varje människa som kommer hit. Det är kanske naivt att tro, men någonstans måste man ju börja om man ska förändra världen.

”Sysslolösheten är själsligt dödande”

Vansbro.

Flyktingar-OlleJHösten 2014 bjöd verkstadsklubben på Monark i Vansbro in en grupp ensamkommande flyktingbarn till fabriken en dag. Sedan dess har tanken på att göra något mer levt kvar. I maj blev det äntligen klart – en asylsökande man från Afghanistan har fått praktik och är på plats mellan 7 och 16 varje dag.

Eftersom han inte har arbetstillstånd än måste praktiken gå via Migrationsverket och han får inte ersätta en ordinarie anställd.

– Här ska han lära sig språket, lära känna folk och få något att göra. Annars sitter de bara på asylboendet och ser inget annat än varandra. Sysslolösheten är själsligt dödande, säger skyddsombudet Olle Jansson.

”Det räcker inte att sätta upp en lapp”

luleå.

tomasThomas Karlsson jobbar på SSAB i Luleå där han är klubbordförande. På fritiden är han väldigt engagerad i Råneå brottningsklubb. Fyra av sexton killar på ett nyöppnat boende för ensamkommande ungdomar tränar regelbundet i klubben. Det är inte alla som vill brottas, spela innebandy, basket eller fotboll, så idrottsföreningarna ordnar annat också. Det kan bli resor för att gå på cirkus till exempel.

– Det här gör vi för alla ungdomar, men vi är väldigt noga med att bjuda in flyktingbarnen lite extra så att de känner sig välkomna. Det räcker inte att sätta upp en lapp på byn, säger Thomas.

– Nästa gång man träffas så känner man igen varandra. Det är många familjer som har kommit tidigare som har stannat kvar, fått jobb och köpt hus här. De är också engagerade i det här.

”Ungdomarna känner inga gränser”

hallstavik

flyktingar-aleksandar_srndovic_holmen_klonadMellan 2008 och 2013 försvann 700 av 1 000 jobb på pappersbruket i Hallstavik.
– En katastrof för bygden med 4 500 invånare, säger Pappers ordförande på bruket, Aleksandar Srndovic.

I stället för att ge upp startade de en förening som driver flera olika projekt för att hålla liv i samhället. När två flyktinganläggningar öppnade i närheten av Hallstavik ville de inte bara se på utan bjöd in barnen till fotbollslaget.

– När barnen från Syrien och Afghanistan får spela fotboll är deras tankar inte i kriget. För en stund kan de glömma det.

I början skjutsade de barnen fram och tillbaka i sina egna bilar, men ibland var det svårt att få ihop det. Då lyckades föreningen få sponsring till en begagnad minibuss som de låter fotbollsklubben använda.

Ungdomarna kommer att integreras i samhället, det är Aleksandar övertygad om. De går i skolan och träffar svenska kompisar.

– Ungdomarna känner inga gränser.

Vi vill höra din historia

MarieVi är övertygad om att det finns fler berättelser. Gör du något som kan inspirera andra? Vill du berätta?

Hör av dig till vår reporter på me@da.se.


me@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer på samma tema:

En gång var han själv en främling

I dag är det Syrien, för 25 år sedan kom flyktingarna från Balkan. För Aleksandar Srndovic blev bruket i Hallstavik vägen in i Sverige. Möt en stridbar fackbas och samhällsmedborgare som tror att industrin återigen kan bli en viktig integrationsmotor.

De pluggar svenska på jobbet

Obos husfabriker ville anställa ­nyanlända men orkade inte vänta på att de skulle lära sig ­svenska. Så de tog in en egen lärare. Läs eller ladda ner och lyssna på reportaget.

De tar skogsvägen till jobben

Ett pilotprojekt i Småland som blandar teori, praktik och svenskundervisning för invandrare har blivit en stor framgång. Nu sprids arbetssättet över Sverige.

"Facken måste kliva fram"

DEBATT"Den flyktingkris som varken marknaden eller det politiska systemet idag förmår hantera skulle kunna vara ett tillfälle för facken att kliva fram i ljuset och återta positionen som hoppingivande samhällsbyggare", skriver skribenten och IF Metallaren Lars Henriksson i ett debattinlägg.

1

"Solidariteten gör det lättare att andas"

LedarePolitiken måste syresättas igen. Och hoppet finns i folkrörelse-Sverige bland de många frivilligarbetare som ser till att det myckna talet om vikten av integration blir verklighet.

Vägen till jobbet

Två behov ska mötas. En industri som har svårt att hitta yrkeskunnig arbetskraft – och nyanlända som inte får jobb trots erfarenhet. Det talas om snabbspår och validering. Hur går det egentligen till att kliva över tröskeln till det svenska arbetslivet?

Länken mellan behoven

Arbetsförmedlingen har arbetslösa och pengar för stöd till dem som vill anställa. Företagen letar rätt kompetens. Matchningen mellan behoven är lättare att göra för den som känner båda parter.

Bristyrken prioriteras

Det tar mellan sju och tio år innan hälften av de nyanlända är etablerade på arbetsmarknaden. Snabbspår och validering ska korta tiden till jobb för de som har erfarenhet inom bristyrken.

De kom in i landet genom jobbet

INTEGRATIONHur får man in en fot på arbetsmarknaden i ett nytt hemland? Vi träffade fem industriarbetare som vet.

Världen möts på fabriken

Debatten handlar mycket om siffror, kvoter och gränser. Men bakom politiken finns människor. Nu kan du också lyssna på reportaget om Liibaan Mohamod och Lars Piirhonen. En var ett ensamt flyktingbarn, en kallades för skitig finnunge. Allt började vid en kaffeautomat – idag hjälper båda till på flyktingförläggningen.

Flest utlandsfödda i låglöneyrken

Nästan hälften av medlemmarna i förbund som organiserar låglönebranscher är födda utomlands.

"Industrin står för integration"

LedareIndustrin har historiskt fungerat som den största integrationskraften i samhället. Ändå förs debatten ofta som en kulturdebatt helt utanför arbetslivet.

3

Läs mer från Dagens Arbete:

GS-facket polisanmäler företagshälsa

Känsliga personuppgifter ska ha lämnats ut från företagshälsovården till arbetsgivaren, utan att arbetstagarna hade godkänt det. GS-facket har anmält händelsen till polisen, datainspektionen och inspektionen för vård och omsorg.

”Att skriva känns nästan som ett industrijobb”

Författaren Sven Olov Karlsson, som bland annat skrivit om den stora skogsbranden i Västmanland tar i kväll emot Ivar Lo-priset på 125 000 kronor. "Overkligt och ärorikt" säger han till DA.

Sara Elvelin hör till de anställda som valt färgglada arbetsbyxor. Foto: Tomas Bergman

Här får alla ­välja sina ­arbetskläder

ORDNING OCH REDARosa arbetsbyxor? Inga problem på Svalson i Öjebyn, som tillverkar bland annat specialbyggda balkongräcken. Här får de anställda välja ur ett stort sortiment arbetskläder - och det finns alls inte bara herrmodell.

Jobbet och politiken hänger ihop

KrönikaFackligt arbete och politik hänger ihop. Därför ska GS arbeta för en rättvis fördelningspolitik och motverka alla former av diskriminering.

Vi behöver en svetsare i ledningen

KRÖNIKAValet kommer att vinnas från fikarummen. Vi industriarbetare behöver inte bara en offensiv industripolitik, utan även en aktiv välfärdspolitik.

Ulrika Lindberg på Alimak Hek i Skellefteå. Foto: David Lundmark

Svarvar hissdetaljer

ÖgonblicketKlockan är 14.43 på Alimak Hek.

DET NYA SAMHALL

Samhall anlitar underentreprenörer

Samhall använder underentreprenörer för att klara av de stora städkontrakt man har med mataffärer och biografer. ”Samhalls business kan inte vara att sysselsätta personal utan funktionshinder i privata företag”, säger Marco von Peltzer, vd i ett konkurrentbolag och ordförande i Almega FM-företagen.

2

Har jobb på Samhall – men får inget att göra

Inge har varit anställd på Samhall i över 30 år, men det senaste året har han inte haft några arbetsuppgifter. Han mår dåligt av att inte få jobba, men företaget säger att det är ”väldigt svårt” att hitta något arbete att utföra, eftersom Inge är blind.

5

”Det känns som om det inte finns något slut”

DA GRANSKARSamhall ska bygga upp människor genom att ge dem meningsfull sysselsättning. DA:s granskning visar en annan sida, där sjuka och arbetsskadade bryts ner av stress och farliga jobb.

4
Matts Jutterström är förbundsordförande för Pappers.

Det goda samhället är för alla

KRÖNIKAAtt vi lever i ett solidariskt samhälle beror inte på tur, utan på politisk vilja. Därför är det extra sorgligt när toppolitiker sprider sitt klassförakt.

Lönerna på pappersbruken

Högsta månadslönen: 134 000 kronor

Pappers löner611 Pappersmedlemmar tjänade över 50 000 kronor i oktober i fjol – flest på Karskärs bruk. Siffrorna från förbundet som DA tagit del, omfattar grundlön och all annan extraersättning.

Södra Mönsterås har en snittlön på 31 078 kr/månaden. Foto: Jan Nordström

Oförändrat i lönetoppen

PAPPERS LÖNERÄven 2017 tjänade pappersarbetarna i Mönsterås mest i branschen, enligt DA:s unika kartläggning. Ytterligare tre bruk har numera en snittlön på över 30 000 kronor.

DA GRANSKAR VUXENUTBILDNINGEN

"Ville bli svetsare – kom till en lekstuga"

Mikael hade redan blivit erbjuden ett jobb. Han ­behövde bara komplettera sina kunskaper. Men på skolan fanns ingen som kunde lära honom svetsa. DA granskar en miljardindustri där bara fyra av tio får jobb, trots att företagen ­skriker efter arbetskraft. 

2

C och M: ”Lägg ner ­Arbets­förmedlingen”

Låt andra ta över Arbets­förmedlingens uppdrag och ge mer betalt till de som lyckas få arbetslösa i jobb. Så ska resul­taten förbättras, menar Moderaterna och Centerpartiet.

Ministern: ”Rätt personer ska gå utbildningarna”

Mindre sysselsättning och mer matchning. Så ska Arbets­förmedlingen lyckas bättre med arbetsmarknadsutbildningarna, säger arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.

Rätt livränta

Ny dom slår fast hur livränta ska beräknas

Livräntan ska beräknas på inkomsten som personen hade då skadan uppstod, oavsett hur lång tid som har gått. Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast i två domar.

Snårig väg till pengarna

Johnny, Stina, Berndt, Pelle och Björn. Alla skadades i jobbet och fick en livränta som visade sig bli för låg. Slumpen, rätt kontakter och mycket slit gjorde att de fick de miljoner de har rätt till. Dagens Arbete guidar till rätt ersättning – både livränta och andra försäkringar.

1

”Vi har inte tid att vara deprimerade!”

DEBATTVi ser attacker på las, på arbetsmiljöarbetet - på hela den svenska modellen. Borgarna och SD har startat krig mot löntagarna. Dags att börja prata politik på jobbet, skriver Vanja Elsilä, förtroendevald inom GS.

1

Lyser upp bäst i spåret

DA testarTrots tidig solnedgång och mörka kvällar går det att vara utomhus hela vintern. Vad som krävs är en riktigt bra pannlampa. Vi lät tre vana mountainbikecyklister testa åtta olika modeller.

Charlie Lindström: ”Jag sökte utbildningen för att jag ville ha jobb och för att bilar var ett intresse. Man måste visa hur kul det är, och att det är ett yrke för alla, även kvinnor, fast det är så mansdominerat.” Foto: Per Groth

Statusskolor ska locka fler att bli bilmekar

REKRYTERINGLätt att få jobb och bra betalt. Ändå vill för få bli bilmekaniker. Nu tar skolorna hjälp av företagen för att locka unga och vässa utbildningen. DA har besökt ett certifierat motorcollege i Västerås.

2

GS-radio från slottet

ÖGONBLICKETKlockan är 17.18 på Hellidens folkhögskola i Tidaholm.

Förändringarna på Arbetsmiljöverket

Arbetsmiljöverket viker inte om nya regler

Arbetsmiljöverket driver igenom sin hårt kritiserade bantning av antalet föreskrifter, enligt ett beslut av generaldirektör Erna Zelmin-Ekenheim. De nya säkerhetsreglerna kan dock inte träda ikraft förrän om tre år

Verklighetens Science Fiction

När robotarna tar över

Tiden är på väg i kapp fantasin i science fictionklassikerna. Ska vi vara rädda eller bara fascinerade när vi ställs inför historiens kanske största tekniksprång – artificiell intelligens, AI.

”För mig började det med Star Wars”

Skälet till att science fiction-författare har rätt så ofta beror helt enkelt på att de gissar så mycket, enligt litteraturvetaren Jerry Määttä.

”En enorm kraft att förändra”

Framtidsforskaren Anders Sandberg tror att science fiction haft stort inflytande på vår faktiska teknikutveckling.

Träindustrin på jakt efter folk

Fyra av tio företag inom trä- och möbelindustrin uppger att bristen på arbetskraft hindrar dem från att öka produktionen, enligt en ny undersökning. Inom fem år behöver branschen anställa 8 400 personer.

FACKET FÖR UNGA

När Internationalen tystnar, vad gör vi då?

DEBATTMedlemmar med flera olika jobb bör kunna vända sig till vilket fack som helst och få hjälp. Om inte förbunden kan lösa de byråkratiska problem som uppstår kommer facken att dö ut, skriver GS centrala ungdomskommitté.

2

Industridagen 2018

Ferbe utreder krisjobb åt regeringen

KorttidsarbeteIF Metalls förre förbundsordförande Anders Ferbe får regeringens uppdrag att ta fram ett nytt system för korttidsarbete i kristider. Det handlar om att hitta ett sätt där företagen kan behålla sin personal och kompetensutbilda den för att vara beredd när konjunkturen vänder uppå igen.

Domsjö bruk prisas för jämställdhet

Domsjö Fabriker får årets upplaga av industrins jämställdhetspris. Man får det för att man under lång tid varit en ”företagsam föregångare i en traditionellt manlig miljö.”

IG Metall har träffat nytt avtal

Tyska IG Metall har träffat en ny uppgörelse efter en hård konflikt med arbetsgivarna. Facket fick släppa delar av lönekravet för att få igenom kravet att kunna gå ner i arbetstid vid behov.

Hämta mer