Metall-ledaren Bert Lundin är död

Förre förbundsordföranden i Metallindustriarbetareförbundet Bert Lundin har avlidit. Han skulle i vår ha fyllt 97 år.

Bert Lundin anses ha varit en av de mest framträdande och inflytelserika förgrundsgestalterna inom efterkrigstidens arbetarrörelse. Han ledde Metall under några av de år som fackföreningsrörelsens ställning var som starkast, mellan åren 1971 och 1981.

Under det årtiondet drev Metall frågor som kom att få stort genomslag i den politiska debatten under lång tid. Såväl MBL som löntagarfonderna hade sitt ursprung i krav från det förbund som Bert Lundin ledde. Det var nu som det ”fanns en bred folklig opinion för att äntligen förverkliga Per Albin Hanssons folkhem” som Bert Lundin själv uttryckte det i sina memoarer Ett liv i Metall.

Efter pensioneringen 1981 höll Bert Lundin låg profil i den livaktiga samhällsdebatt som hans förbund hade utlöst. Men häromåret sa han till Dagens Arbete att löntagarfonderna skulle ha gjort Sverige bättre. ”Då hade inte de rika kunnat bli ännu rikare som i dag. Då hade vi haft koll på dem. Då hade vi kunnat öka investeringarna och satsa på sånt som hade varit värt att investera i”.

Bert Lundin föddes 1921 i Lysekil, uppväxt i ett metallarbetarhem. Pappan var alltsedan pojkåren supportsvarvare vid Skandiaverken. Från början hade Bert Lundin inga planer på att följa pappan i spåren. Helst ville den slöjdintresserade ynglingen bli snickare men för en trettonåring som slutat skolan fanns inga sådana jobb att få. I stället kom han till en liten reparationsverkstad. Efter några månader bytte han till pappans arbetsplats och han steg in i en värld av blästrare, tackjärnsfilare, kannringsslipare. Lönen: en femma direkt i handen varje fredag, förutsatt att verkstadsägaren var stadd vid kassa.

Bert Lundin blev tidigt fackligt och politiskt intresserad. På fritiden läste han matematik via Hermods distanskurser vilket skulle komma till nytta när han granskade tidsstudiemännens uträkningar av ackorden. I SSU-klubben redigerade han tidningen Röda faran och gick i klinch med traktens nazister.

Efter 18 år på Skandiaverkens reparationsverkstad hängde Bert Lundin av sig blåblusen och begav sig till Stockholm. 1952 började han på Metalls förbundsexpedition som verkstadsombudsman. Arbetsplatsen hade lärt honom mycket ”om arbetets ansvar och svårigheter. Om arbetets glädje och stimulans. Den hade lärt mig allt om sammanhållning och solidaritet. Om fackföreningens betydelse för bättre arbetsförhållanden. Om arbetarrörelsens stora insatser för att skapa demokrati i ett klassamhälle, styrt av de som ägde.”

Han lämnade en verkstadsindustri som höll till i kalla dragiga lokaler där remmar och kugghjul kunde fördärva livet för den som hade otur. Där arbetarna hänvisades till utedass, arbetade minst 48 timmar i veckan och åtnjöt betydligt färre semesterveckor än kontorsfolket. Det fanns mycket att göra för den som brann för det fackliga och politiska moderniseringsarbetet.

1958 valdes han till Metalls avtalssekreterare just vid tidpunkten för den solidariska lönepolitikens genombrott. Det var nu som fackföreningsrörelsen lyckades städa ut kvinnolönerna ur avtalen och Bert Lundin brukade själv berätta hur han kom på formeln som innebar låglönesatsningar för LO-kollektivet. Metoden var, enkelt uttryckt, att de som tjänade mest avstod löneutrymme åt dem som tjänade minst. På tio år ökade kvinnornas andel av männens löner från 70 till 95 procent.

1967 utsågs han till andre förbundsordförande och fyra år senare efterträdde han Åke Nilsson som förbundsordförande i  det som då var landets största fackförbund. Det socialdemokratiska partiet lyssnade till Metall. Det här var en tid då stora metallklubbar ute i landet kunde ha direktnummer till finansministerns kontorstelefon och då förbundsordföranden regelbundet dryftade dagspolitiken över en grötfrukost med industriministern. Bert Lundin var ledamot i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott 1975-84.

Bert Lundin satt också i ledningen för Internationella metallarbetarefederationen IMF som stöttade sköra fackföreningar i både nya och gamla, sönderfallande diktaturer. Medan fascistiska regimer i Sydeuropa föll samman stärkte de latinamerikanska militärjuntorna sitt grepp. En resa i Latinamerika i början av 1970-talet gav starka intryck. För två år sedan hedrades Bert Lundins insatser för den chilenska fackföreningsrörelsen då han fick ta emot en prestigefylld orden av Chiles regering.

Bert Lundin brukar beskrivas som en intellektuell arbetarledare. Han var beläst och slukade skönlitteratur, uppväxt med Folket i Bild och dess bokutgivning som nådde hundratusentals arbetarhem. Han var en uppskattad talare och det märktes, säger de som tagit del av hans talekonst, att han lade stor vikt vid språket.

Med alla sina aktiva år, från mitten av 1930-talet och framåt, kan Bert Lundin sägas förkroppsliga en betydande del av den svenska arbetarrörelsens historia. En historia som han själv vårdade och intresserade sig för, inte minst på gamla dagar som ansvarig studieorganisatör för kulturhistoriska Jernarbetarnes verkstadsklubb på Skansen. Där kunde han innan bildningsmötena ses göra i ordning kaffet åt alla deltagare som väntades. Så vill många minnas Bert Lundin, som en oförtröttlig folkrörelsemänniska.

–En gigant och stor förebild är borta, kommenterar statsminister Stefan Löfven, tidigare ordförande för IF Metall

Bert Lundin efterlämnar hustrun Inga-Lisa och dottern Elisabeth med familj.

Läs mer:

Chile hedrar Bert Lundin

Harald Gatu