Löfven försvarar avtalet

IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven försvarar sina avtal. Här talar han ut om den bristande samordningen mellan industrifacken, om reallönerna och den infekterade bemanningsfrågan.

Förra helgen kritiserade du att tjänstemannafacken gick före och att ni inte kunde gå i mål samtidigt. Nu går ni in som trea och inväntar inte de andra LO-facken inom industrin. Kommentar?

– Vi har varit överens om att få till längre avtal under förutsättning att innehållet varit det rätta. Ett sådant avtal skulle ha goda möjligheter att bli normerande för resten av arbetsmarknaden. Då har vi sagt: hellre 22 än 18 månader.

– Nu fick vi den möjligheten och samtidigt fick vi en lösning av missbruket av inhyrningen.

Då kunde ni inte säga nej?

– Vi hade att ta ställning till ett slutbud som materiellt sånär som på en tiondel uppnådde det vi inom LO-samordningen var överens om att försöka nå.

Hur då?

– Vi får aldrig ut 100 procent av vad vi kräver. I förra avtalsrörelsen gick vi ut en bit över 85 procent av utgångskravet. Men det var exceptionellt. Då var det högkonjunktur och vi kunde träffa ett mycket bra avtal.

– Nu är förutsättningarna svårare med tanke på att vi just håller på att ta oss ur den värsta krisen sedan 1930-talet, i ett läge när vart femte jobb försvunnit.

– Därför diskuterade vi inom LO att försöka uppnå 70 procent av våra krav, utan att det ska uppfattas som någon slutgiltig sifferregel. Men det var så vi diskuterade. Man vill ju alltid ha ut mer men vi nådde i stort sett dit med vår uppgörelse, så när som några hundradels procent Det ansåg vi vara acceptabelt. Till detta ska man också lägga 0,5 procent som avtalspensionen från 2007 års avtalsrörelse är värd.

Och då var det bara att köra?

– Diskussionerna i LO har handlat om den här nivån. Vad gör man i det läget? Vi ansåg att vi kunde få ett avtal med godtagbart innehåll, med en längd som innebar att det lättare blev normerande för resten av arbetsmarknaden – och med en lösning på missbruket av inhyrningen.

– Då kan vi inte bara sitta och vänta. Då är vi inte trovärdig som förhandlingspart. Vi måste ta ställning.

Du har sagt att LO-förbunden inom industrin har sin samordning och att ni skulle hålla ihop, i synnerhet efter att tjänstemännen gjort upp. Hur hade ni förankrat avtalen hos de andra, Pappers, GS och Livs?

– Vi gjorde halt i torsdags eftermiddag och stämde av med de andra. De och även deras motparter var inte intresserade av vår modell i inhyrningsfrågan. De ville ha en annan lösning. Och vi har aldrig förväntat oss att vår modell skulle vara normerande för andra. Var och en måste hitta den lösning som passar det egna förbundet. Men när vi såg att vi var inne på olika spår och hade fått ett slutbud som vi kunde acceptera, då bestämde vi oss för att säga ja.

Vad krävs för att facken inom industrin ska kunna reparera bristerna i samordningen till nästa avtalsrörelse?

– Det är många delar det handlar om. Vi ska först och främst komma ihåg det ansvar som vilar på motparten.

– Många av våra motparter har varit passiva. De har inte fått diskutera inhyrningsfrågan på grund av Svenskt Näringsliv. De har styrt och ställt i bakgrunden.

– Vi har vår samordning. Men den bygger på att varje förbund förhandlar var för sig och är suveräna. Den samordning vi såg på arbetsgivarsidan var något helt annat. Den försvårade förhandlingarna och gjorde att vi hamnade i otakt. Teknikföretagens avsikt var att spräcka samordningen, det försvårade etableringen av ett normerande avtal.

Hur ska ni inom facken inom industrin reda ut trasslet mellan er?

– När avtalsrörelsen har lagt sig och avtalen är slutna, då får det gå en tid och sedan får vi utvärdera den här avtalsrörelsen. Men det ska vi inte göra riktigt än. Därför vill jag inte uttala mig närmare om vad som behöver göras. Det finns säkert mycket att diskutera.

Du har sagt att ”vi inte klarar reallönerna i år, men sett på hela avtalsperioden gör vi det” 22-månadersavtalet ger ju omräknat i årstakt 1,7 procent. Hur realistiskt är det att tro på ökade reallöner om Riksbanken har ett inflationsmål på 2 procent och om ekonomin – som ni ju ofta påpekat – börjar ta fart?

– Nu är ju avtalet baktungt. Det vill säga: det ger mindre första året och mer det andra. Vi har sagt att det kan bli tufft att klara reallönerna i år med 0,9 procent i potten den 1 juni. Däremot ser det bättre ut för nästa år. Då uppgår potten till 2,3 procent– Och utfallet brukar alltid bli ungefär 0,5-1 procent över avtalet beroende på löneglidningen. Därför tror vi att reallönen kan klaras nästa år, även om det inte finns några garantier.

För ett år sedan kom ni överens med motparten om att kunna teckna lokala krisavtal inom vissa ramar. ”En engångsåtgärd i en extrem situation” motiverade ni det med. Inför årets avtalsrörelse byggde ni argumentationen på att ekonomin håller på att lyfta. Ändå behåller ni möjligheten att teckna krisavtal, låt vara för ett halvår framöver. Frågan är: Kan man verkligen se krisavtalet som en engångsföreteelse?

– Ja det är en engångsföreteelse eftersom möjligheten att teckna krisavtal klipps av mitt i avtalsperioden, i oktober. Sedan är det stopp. Vi räknar med att det är maximalt 50-60 företag av de 11 500 vi har avtal med som kan behöva denna tillfälliga möjlighet alltså ca 0,5 procent av företagen. Den allra största delen av de krisdrabbade företagen är på väg upp ur den djupa svackan och behöver inga krisavtal.

Finns inte risken att arbetsgivarna vid nästa kris kommer tillbaka och säger: det gick ju bra inte bara 2009 utan även det måttliga krisåret 2010?

– De kommer säkert tillbaka med sådana krav. Vi kan ju aldrig garantera vad arbetsgivarna kommer att kräva och inte kräva. Det står ju dem fritt att formulera sina krav.

– Kom ihåg att de inför årets avtalsrörelse ville ha total flexibilitet. De presenterade ett nollbud. De ville ha full dispositivitet i avtalet, vilket innebär att man lokalt skulle kunna ställa kollektivavtalet helt eller delvis åt sidan. Nu har vi slagit undan det hotet. Vi slog vakt om kollektivavtalet, vi fick löneökningar och vi har satt stopp för missbruket av inhyrningen.

När det gäller bemanningsfrågan har facket hela tiden sagt att lagens företrädesrätt ska gälla. Den enskildes företrädesrätt till återanställning under nio månader ska respekteras förutsatt att den enskilde uppfyller kvalifikationer. Och att turordningen ska respekteras. Nu krymper tiden till sex månader…

– Inte alls! Det där är en missuppfattning. Lagens nio månader gäller fortfarande. Vi har inte förändrat något i lagen om anställningsskydd. Vad vi avtalat om är en förstärkt företrädesrätt som gäller i sex månader som är ett komplement till lagen. Den ersätter alltså inte lagen. Under de sex månaderna får inte arbetsgivaren anlita bemanningsföretag utom i vissa begränsade fall.

Men arbetsgivaren får handplocka var tredje.

– Vi skärper reglerna. Tills nu kunde arbetsgivaren handplocka alla – genom att strunta i lagens företrädesrätt och hyra in dem han ville. Nu begränsas den möjligheten starkt. Turordningen gäller två tredjedelar av dem som återanställs under sexmånaderperioden – nyligen kunde arbetsgivaren helt strunta i turordningen.

– Nyligen kunde arbetsgivaren också strunta i företrädesrätten från första dagen. Nu är arbetsgivaren tvingad att under sex månader ta hänsyn till en kollektivavtalad förstärkt företrädesrätt. Sedan vidtar lagens nio månader.

– Och till slut: nyligen kostade det arbetsgivaren inte ett öre att kränka företrädesrätten. Nu måste han betala tre månadslöner till den som får sin företrädesrätt kränkt. Det är också en skärpning.

– Vi har inte fått något fackligt veto. Det var heller inget vi krävde. Men vi har begränsat arbetsgivarens arbetsledningsrätt i inhyrningsfrågan. Det är ett stort och viktigt framsteg. Kom ihåg att den här typen av frågor inte varit uppe till förhandling sedan Saltsjöbadsavtalet 1938. Det ger lite perspektiv på frågans dignitet.

Med tanke på att bemanningsfrågan handlade om makt och inflytande: Hur pass nära var det att ni varslade om konflikt?

– Vi var förberedda. Vi var ännu mer noggranna i förberedelserna än vad vi kanske varit på länge. Vi gick igenom produktionsläget och finanserna hos olika företag. Visst var vi förberedda, men vi är naturligtvis glada över att vi inte behövde utlösa vårt konfliktvapen och att det gick att komma överens.

Harald Gatu