Volvo­arbetaren som vill sätta stopp för bilarna

Lars Henriksson är Volvoarbetaren som vill skrota massbilismen för att rädda världen. Bilfabrikerna skulle kunna vara nyckeln till ett grönare samhälle, men då måste profit bytas mot samhällsnytta. I sin bok ”Slutkört” förklarar han hur även jobben kan räddas.

Lars Henriksson har byggt Volvobilar i mer än 30 år trots att han alltid har varit kritisk till bilismen. Att han ändå hamnade där beror på en lögn. Han studerade till ingenjör och gick till Volvo för att söka sommarjobb.

– När jag stod i kön – för det gjorde man på den tiden – sa killen framför mig att han ville ha sommarjobb. Det har vi inga, sa Volvo. Så när de frågade mig vad jag ville så sa jag att jag ville ha jobb. Och det fick jag.

Han minns att han togs emot med öppna armar, men också att det var en turbulent tid. Han hamnade mitt i en vild strejk och upplevde en otrolig sammanhållning där på golvet. Han återvände aldrig till studierna och har aldrig ångrat sig.

När krisen kom 2008 och hotade jobben, i bland annat bilindustrin, upplevde Lars att hela världen plötsligt skiftade fokus. Under flera år hade klimatdebatten varit ständigt närvarande. Nu dog den totalt.

Allt handlade istället om jobben och om ekonomin. Hur konsumtionen skulle stimuleras och jobb skapas. Om Saab och Volvo skulle överleva. Två falanger drev varsin linje – död eller stöd. Antingen låta företagen gå under eller tigga stödpengar hos staten.

Det måste gå att göra något annat, tänkte Henriksson, som fortsatte att köra ut bilar ur fabriken. Om massbilismen är ohållbar, hur ska vi då rädda våra jobb utan att förstöra världen? Med sin bok ”Slutkört” hoppas han så fröet till en debatt om och en tro på att ett annat samhälle är möjligt.

Han menar att det gäller att bestämma sig. Att vad som är möjligt att göra beror på vad vi gemensamt bestämmer oss för att göra och vilka intressen som är starkast. På 50-talet bestämde vi oss för att satsa enorma pengar på att knyta samman städerna med vägnät. Sen rev vi våra stadskärnor och byggde om dem för bilarnas skull.

Det tog bara 20 år att bygga om Sverige till ett bilberoende samhälle. Vem kunde på den tiden tro att vi sen skulle bestämma oss för att börja plocka upp bajset efter våra hundar? Eller att vi skulle sluta röka på krogen? Alltså kan vi – även om det verkar omöjligt – skrota massbilismen bara vi bestämmer oss.

Bilindustrins försvar mot klimathotet har varit förnekelse, bränslesnåla bilar, biodrivmedel och elbilar. Tyvärr räcker det inte. Antalet bilar blir bara fler och koldioxidutsläppen från trafiken fortsätter att öka. Enda lösningen är att köra mindre, skriver Henriksson, väl medveten om att han provocerar.

Trots det finns räddningen för både jobben och klimatet i just bilfabrikerna, menar han. Förmågan till omställning och de anställdas samlade kompetens gör bilindustrin perfekt för klimatanpassad produktion. Här kan vad som helst tillverkas. Spårvagnschassin eller vindkraftverk lika väl som bilar.

Men det kräver att samhällsnytta sätts före profit. Och det kräver politiska beslut som efterfrågar produkterna, som sätter kollektivtrafik och spårbunden trafik framför vägbyggen och biltrafik. Det kräver samhällen med närbutiker istället för avlägsna köplador.

– Jag är inte ute efter en livsstilsförändring. Jag är ute efter en systemförändring så att man kan ställa bilen. Vi måste definiera om välstånd och välfärd till att inte ha bil.

Henriksson förväntar sig inte att bilindustrin ska gå i spetsen för en sån samhällsförändring. Den kräver att engagemang och kraft kommer underifrån. Men arbetarrörelsen har tappat sitt kollektiva självförtroende, skriver han. Och bilarbetarna på golvet har berövats all sin initiativkraft.

– Vi får inte ens bestämma i vilken ordning vi ska dra åt muttrarna. Men det är ändå vi som gör allting när bilarna tillverkas.

I det ligger en potentiell makt, menar han, och låter sig inte hejdas av vad som är omöjligt i dag när han skriver att makten över omställningen kan läggas i händerna på de anställda. De som egentligen har kontrollen.