Viktigaste frågorna när de anställda säger sitt

AVTAL 2011

Med en ny finansoro i världen går fack och arbetsgivare in i en ny avtalsrörelse. Men det är inte bara löner som ska förhandlas och försvaras. Vi har frågat ett antal anställda vad de tycker är den viktigaste frågan.

Förra avtalsrörelsen prövades sammanhållningen mellan både fackförbund och arbetsgivare. Nu har sprickorna lappats och nya handslag har tagits om att hålla samordningen den här gången.
Både LO och Facken inom industrin – IF Metall, GS, Livs, Unionen och Sveriges Ingenjörer – ska enas om ett antal gemensamma krav som ska drivas av alla förbund.

LO pratar om jämställda löner och tryggare villkor för visstidsanställda. Samtidigt har flera arbetsgivarorganisationer förklarat att de vill se avtal utan centrala lönekrav, frysta ingångslöner samt större frihet att styra över arbetstidens förläggning.

Facken inom industrin växlar krav med arbetsgivarna i slutet av september. Även om avtalen går ut först i vår ska de nya vara i hamn redan den sista november.
Löneutrymmet blir givetvis en central fråga, särskilt som facken fick stå tillbaka rejält förra gången. Läs mer om vad det är som bestämmer utrymmet här.

Ulf Larsson, 20 år, operatör, Scania, Södertälje (se bild ovan).
–  För ett tag sedan, när jag jobbade på monteringen som är mest utsatt här på bygget, höll jag på att gå in i väggen. När jag sa att jag inte orkade mer trodde cheferna att jag bluffade och sa ”Det ser inte bra ut om du vill göra andra saker än att jobba”. Jag vill försvara min fritid för det är den som jag hämtar kraft från för att kunna jobba. 
Nu när jag bytt avdelning är det inte lika illa med övertiden, men cheferna måste lyssna mer ändå.

Tobias Bäcklund, 25 år, maskinoperatör, Scania, Södertälje.
– Årets lönehöjning har inte alls varit bra. 2,5 procent
är inte tillräckligt med tanke på hur bra det går för företaget. Om man sliter så mycket som vi gör ska det synas på lönen. Sen så är också förutsättningarna för löneförhandlingarna dåliga. Folk måste stå upp och ryta ifrån! Företaget går ju kanon och vi får inget för det, inte tillräckligt i alla fall.

Rickard Klövfors, 40 år, montör, Scania, Södertälje.
– Jag vill kunna planera själv hur mycket fritid jag ska ha och slippa försumma min familj. Vi på golvet måste säga ifrån. Fler behöver opponera sig och inte bara stå med mössan i hand och aldrig säga nej när chefen kommer och ska dela ut övertiderna. Många säger ”ja” fast de har ett avtal att ställa sig bakom. Det måste bli en ändring för det finns annat här i livet än lastbilar.

Antonio Barrios, 37 år, truckförare, Scania, Södertälje.
– Just nu går vi på knäna för det har blivit mer och mer jobb. Därför tycker jag att man ska anställa fler och och ha mer utbildning så att trycket på oss som sliter mest ska minska. Cheferna ska också bli mer lyhörda och bry sig om oss mer och inte bara själva klättra på karriärstegen.

Dennis Kjällberg, 22 år, montör, Scania, Södertälje.
– Den frågan jag tar upp skiljer sig nog från de andra men är lika viktig. 
På monteringen kan man ibland känna sig som en robot som bara jobbar och jobbar. Cheferna ser ned på oss, bryr sig inte om oss och det blir en mycket dålig hierarki. Jag har känt att jag blivit behandlad som en apa 
redan från starten för åtta månader sen. Vi har en bra gemenskap på golvet och det är mina jobbarkompisar som gör att jag stannar kvar, mer eller 
mindre. Vi måste ryta ifrån nu för det börjar bli riktigt outhärdligt.

Peter Shestopalov, 27 år, montör, Scania, Södertälje.
– Jag jobbar här för att tjäna pengar och för att kunna leva. Och om företaget går med vinst ska jag också göra det. Minimilönen borde också höjas. Problemet är att cheferna inte kan göra en rättvis bedömning och då måste vi som jobbar ta striden. Jag menar, hur fasiken kan man bara få 2,5 procent 
i löneförhöjning?

Marja Hartikainen, 46 år, bokbindare, Bengt Perssons bokbinderi, Västerås.
–  För mig är de viktigaste frågorna självklart lönen och att folk ska få behålla sina jobb. Om man får en löneökning på 500 spänn i månaden ser ju det bra ut i början men det är egentligen ingenting efter skatten. Och vi får ju inte mer i lön eftersom vi har så lite jobb numera. Snart kommer ett varsel till och då kommer cirka sex stycken få gå. Först då får vi mer jobb, det känns förjävligt.
– Jag vill ha mer jobb så jag får mer i lön, men det är företaget som styr. Allt fler bokbinderier går i konkurs och det ser inte ljust ut. Jag är glad för alla extra kronor jag får numera.

Cherif Wissim, 
38 år, bokbindare, Bengt Perssons bokbinderi, Västerås. (”Bättre lön åt alla”, arabiska).
–  Klart att lönen är viktig och det har inte varit något vidare med den saken sedan jag började jobba här för 16 år sedan. Men jag trivs och då får man vara tacksam över det man får.
– Produktionen går upp och ned hela tiden. Det sägs att det kommer en vändning och jag hoppas verkligen på bättre tider. Det är många som tycker att lönen är allt för dålig. Jag går inte runt och klagar men jag stödjer deras kamp.
– Min åsikt är hellre att fem får gå under varslen än att vi alla förlorar jobbet. Det är förstås synd att de arbetskamraterna går, men vad ska man göra?

Thomas Olofsson, 48 år, bokbinderiarbetare, Bengt Perssons bokbinderi, Västerås.
–  Vi måste locka fler till denna bransch och lära ut mer yrkeskunskaper 
så att fler vill utbilda sig inom bokbinderibranschen. Ingen dator eller 
elektronik kan göra det jobb jag gör, för det är en konst. För att rädda branschen behöver vi fler som vill jobba!

Göran Klikauer, 52 år, bokbindare, Bengt Perssons bokbinderi, Västerås.
–  Det viktigaste är att få behålla mitt jobb. Oron har pågått i några år nu 
och det här är inte första gången som vi genomgår ett varsel.
– Det är rent allmänt för lite jobb i branschen. Det investeras för lite. Tryckerierna skickar också många av de stora jobben utomlands för att göra det billigare och då går vi omkull. Men jag tror på förändring, för hur billigt kan det vara att skicka en stor order till Polen med tanke på transportkostnader och ur 
miljösynpunkt?

Sonny Strömberg, 56 år, 
bokbindare, Bengt Perssons bokbinderi, Västerås.
–  Vi har legat taskigt till länge och nu behöver man tänka på jobben före lönerna. En gång i tiden var vi 90 anställda. Nu är vi bara 30 kvar och vi fortsätter att minska. Det är aldrig kul att se arbetskamrater sluta och det här är andra gången vi genomgår detta. Något måste göras för att rädda branschen. Samhället och regeringen kanske måste reagera på att ett hederligt och gammalt yrke 
håller på att dö ut.

Niclas Larsson, 44 år, mekaniker, Mondi, Örebro.
–  Just nu har vi det jäkligt tungt för vi är underbemannade och jobbar som om vi vore dubbelt så många som vi är. Företaget måste lätta på plånboken och tillsätta mer personal. Företaget har ju inte gått med förlust men vill ändå hela tiden göra vinst, och det är ju normalt men inte under dessa förutsättningar.
– En undersökning gjordes inom företaget över hur de anställda mår på jobbet. De i ledningen på kontoret mådde då utmärkt och vi var helt 
utslitna. Det hela var absurt, som om de satt på en läktare och såg ned på oss och vägrade lyssna på våra krav. 
Vi är marionettdockor och ledningen drar i trådarna.

Lisa Waldermarsson, 46 år, elektriker, Mondi, Örebro.
–  Problemet är att det läggs för mycket arbetsuppgifter på oss. Det är ofta jag känner när jag kommer till jobbet att ”jaha, i dag kommer jag misslyckas totalt med att hinna med allt”. Det är nästan larvigt att vi ska ha så mycket att göra. Mekanikerna är mest utsatta. När är det läge att ta in mer personal egentligen?
– Svaret är aldrig för det är plånboken styr i slutändan. Ledningen lever inte upp till de fina saker de lovar med teambuilding och mer i lön. Befattningsbeskrivningen ska vara relevant och konkret för dom har inte anställt stålmän som besitter övernaturliga krafter och är utan familj.

Dennis Sörman, 59 år, truckförare, Mondi, Örebro.
–  Det som ska tas upp är tolvskiftsfrågan. Den är under all kritik! Jag är mentalt slut på helgskiften och vi jobbar utan schemalagda raster, alltså 8 timmar i sträck utan mat eller toapaus. Du måste få sätta dig ned!
– Jag har jobbat som truckförare i 33 år och det är stora skillnader, den största är tempot. Två stycken får göra det som 20 stycken gjorde för 30 år sedan.

Jonas Larsson, 28 år, tryckare och maskinoperatör, Mondi, Örebro.
–  SHE-systemet står för Safety, Health and Enviroment. Men vi har inte kommit längre än till Safety och det har vi förstått oss på länge. Vi vill hoppa till Health nu för det har kommit i skymundan.
– Cheferna har suttit och utformat systemet och dunkat varandra i ryggen för något som står på pappret, men vi vet ju hur det funkar i praktiken. Att förbättra vår hälsa kostar dessutom mycket mindre än att bekosta säkerhetsprylar vi redan har.

Janne Friberg, 49 år, 
tryckmaskinsoperatör, Mondi, Örebro.
–  Vi i facket har nu i många år suttit i knät på ledningen utan att få deras uppmärksamhet när det gäller lönerna. Det är en envägskommunikation, om ens det. Det finns städare som har bättre lön än oss fast vi har väldigt kvalificerade arbetskrav.
– Det som borde göras är att gå ifrån den procentuella ökningen och istället satsa på krontal. Det enda som 
hjälper oss i lönen är OB:n. Ledningen har inte samma 
inställning till löner och 
arbetsförhållanden som vi har. Vi måste kunna leva med varandra och inte slåss om kronor och ören.

Datum att hålla reda på:
5 september: Plattformen 
till Facken inom industrin 
presenterades (Se artikel nedan).
30 september: Facken ska ha lämnat in sina krav.
1 november: Opartiska 
ordförande 
kan kallas in.
30 november: Fredsplikten 
upphör att gälla.
1 februari 2012: Det nya avtalet ska börja gälla.

Marie Edholm