Eldsjälar

De vill alla bidra till förändring och ett bättre samhälle. Det kan handla om kampen för den lilla människan, mänskliga rättigheter, tillhörighet, identitet, solidaritet eller det konstnärliga skapandets villkor.

Fotografen Sanna Sjöswärd porträtterar i boken Eldsjälar (Bladh by Bladh), människor som brinner för något och som vågar ta strid för sina tankar och handlingar. Det handlar om en fotografisk resa genom Sverige där de intervjuade får berätta om sig själva, sin situation och den samtid de verkar i. Dagens Arbete har valt att ge ett kortare smakprov.

”Svenska romer har med tiden fått ett himmelrike jämfört med romer i andra länder. Vi bor i vanliga bostäder, romska barn kan gå i skola och ta studenten. Min pappa skulle inte tro sina ögon om han fick se situationen i dag. Det är klart att jag är glad att det har skett stora framsteg, att ghettona är borta, att romer tar examina och skriver böcker. Att samerna, judarna, tornedalingarna, sverigefinnarna och romerna har fått status som svenska minoriteter. Skolorna har också fått uppgiften att undervisa om detta. Men jag har varit på flera skolor där eleverna inte vet någonting. Fördomarna finns kvar och dem får vi dras med.”

”I början ville jag leka mycket med orden och språket, nu jobbar jag mer med det fysiska uttrycket och mer med karaktärer. Nu riktar jag mig snarare till folk än till etablissemanget. Mitt mål är varje gång att åskådarens hjärta ska bulta på ett särskilt sätt. När jag står på scenen eller framför en kamera släpper jag min självmedvetenhet och minns knappt någonting efteråt. Jag står inte där för att bli godkänd eller beundrad, det är förmedlandet som är huvudsaken. Och det är då jag tror att den som sitter i salongen har en chans att verkligen bli berörd.”

”Jag ville ha tio egna barn när jag var liten, men jag har fått så många fler. Vi helgeandsystrar ser på flyktingarna som någonting Gud gett oss. Av någon anledning tycker han att det behövs, det vi gör här (i Alsike kloster, anm). Alla som kommer till oss ska vara som barn av vår familj och kunna känna sig hemma här. Det är grundinställningen och det är också vårt sätt att leva.”

”En drivkraft för mig är den storvulna känslan av att träffar jag rätt så kan världen ändras, inte så att det bli fred på jorden. Men någonting kan ändras lite. Jag gör mina försök, genom att spela teater och genom att skriva och jag har verkligen inte lyckats. Men tron på att någonting, åtminstone rent teoretiskt, skulle kunna ändras bara genom någons inlevelse – den tron är inte det sämsta. Ödet tror jag ändå inte på. Jag tror på orsak och verkan. Jag tror på kärlek. Jag hatar vidskepelse. Jag avskyr människor som har recept på hur man ska leva.”

”Varför kom jag att viga mitt liv åt välgörenhet? Det berodde absolut mest på att min far i det avseendet var ett mycket högt föredöme för mig. Hela livet har jag velat följa i hans fotspår. Under åren i regeringens närhet och senare som medlem av regeringen tog han betydelsefulla initiativ för uppbyggnaden av ett socialt skyddsnät i Thailand. Många av de projekt jag är engagerad i har fokus på hjälpbehövande kvinnor och barn. Barnen måste få komma i första hand, eftersom de är världens framtid. Kvinnor måste få särskilt stöd för att de i många länder saknar rättigheter.”

”Jag tror inte att någon föds ond. Jag vill till och med hävda att vi föds goda, snarare än neutrala. Det lilla barnet har förmåga att knyta an till vem som helst, eftersom det behöver någon som kan ta hand om det. Sedan kan barnet utveckla interaktion och kärlek. Förmågan att utveckla och bevara relationer är själva definitionen av godhet i mina ögon och den föds alla barn med. Om man lever i en intolerant kontext, om det är intolerant hemma, i släkten, bland kompisar, då är det rätt troligt att man hittar vägen till en destruktiv gruppering, särskilt om den finns i närheten.”

”Den ras jag nu fått fram kallas Svensk Varghund, och det namnet har jag tagit patent på. Jag önskar att den en gång ska bli godkänd som ras, men det är inte något primärt för mig. Det viktiga för mig är att den ska erkännas som den speciella hund den är. När jag skulle korsa in varg i mina schäferhundar, då gick jag först långt, långt tillbaka i hundarnas stamtavla för att se att de inte hade haft några sjukdomar och inte hade uppvisat någon aggressivitet.

Jag har haft en mening med det jag gjort hela tiden. Det som oroar mig är när folk korsar mina varghundar med andra hundar, som exempelvis dobermann. Eller när de sköter hundarna illa. Gör du det kan du till och med få en pudel att bli aggressiv.”

”Vad vi gjort i alla dessa år är att arbeta fram en entreprenöriell infrastruktur. Nu finns det färsk statistik från vårt eget mikrofinansinstitut: Summa 172 personer har konsulterat oss, hittills har fyrtiotre företag skapats som tillsammans sysselsätter femtioen personer … Vi har jobbat i fyra län, Stockholm, Sörmland, Östergötland och Västergötland. Finansvärlden är lika mansdominerad överallt och på attityderna är det ingen större skillnad. Fy fasiken, det finns mycket av fördomar och gubbvälde att bekämpa! Men vi ger oss inte. Vi har gjort resultat, vi fick tio miljoner och vi har redan gett mer än det tillbaka till samhället.”

”Vi är ett nätverk som hjälper papperslösa människor med den vård de behöver. En alternativ vårdcentral är vad vi är, sedan tretton år tillbaka. Våren 2011 presenterades äntligen en statlig utredning om papperslösas rätt till vård i Sverige. Om nu riksdagen – efter alla dessa år! – bestämmer sig för en lag som garanterar även dessa människor samma rätt till sjukvård, då skulle jag kunna sluta med det här slitet. Då kan jag börja arbeta mot klimatförändringarna eller någonting annat som också är viktigt. Men så länge människor i vårt land sorteras framför ingången till sjukhusen, så länge måste jag som sjuksköterska arbeta för att Sverige i det avseendet ska bli ett civiliserat samhälle.”

Lennart Nilsson, Stockholm Född: 1922. Yrke: Fotograf. Brinner för: Fotografi.

”För mig personligen är arbetet i hög grad journalistiskt. Det är det alltid. Precis som när jag riktade kameran mot farfar inne i rummet, när jag fick vara med Edvin Adolphson vid frukosten, när larven fäster sig på snäckskalet – för mig handlar det alltid om att avbilda det som människor annars inte får se. Mina reportage om livets början är ovanligt kraftfulla exempel på den journalistiska grundinställningen jag har till allt jag gör. Jag vill överraska med kameran – journalistiskt. Jag vill visa det som ligger nära människan. Det kan handla om oändliga skönhetsvärden, men alltid också om direkt information.”

”Att både min man och mannen som kastat saltsyran på mig gick fria är en stor skandal. Min exman är död sedan två år.
I dag ser jag honom mest som ett offer. Han var en produkt av en kultur där man uppfostrar män till patriarker. Hela samhället – kulturen, religionen, min pappa, min granne – allihop har en liten bit av skuld i det brott jag drabbades av. År 2001 startade vi föreningen ”Kvinnors rätt”. Att jobba mot patriarkatet som finns i hela världen och mot våldet som riktas mot oss kvinnor är det viktigaste jag vet. Nu är vi hundrafemtio medlemmar och vi har redan hjälpt uppåt tretusen kvinnor.”

”Många västerlänningar, inte minst politiker, sviker i kampen mot hedersrelaterat våld. Jag har själv blivit kallad rasist av både landsmän och andra. All vaken tid är jag engagerad i de här frågorna, mer eller mindre. Jag har aldrig varit på riktig semester utan har alltid kombinerat det med arbete för föreningens sak. Jag kan aldrig stänga av telefonen, om någon ringer akut. Min enda rädsla är att bli mördad innan mina barn är vuxna. Det finns en hotbild. Ibland får jag hjälp av Säpo men inte alltid. Jag är inte rädd för döden, bara för att mina barn ska behöva växa upp utan sin mamma.”

”Det svenska samhället är väldigt fixerat vid synsättet att kultur är ett slags överbyggnad. Alldeles för många politiker med makt lever i föreställningen att om hela kulturbudgeten skulle stryka på foten, så skulle det inte ha någon större betydelse. De är fixerade vid materiella värden, den materiella basen, som om människan inte också behövde själslig spegling och bearbetning. Vårt samhällsklimat tillåter att kulturen har en svag position i vårt samhälle. Man väljer att tro på att människor inte skulle ha något behov av kultur.”